Arbetarperspektiv

2008 04 10

Vi vill ha ett starkt avtal
- tillsammans med Transport

Stuveriavtalet löper tillända den 31 mars i år och förhandlandet om nytt avtal inleddes den 20-21 februari med fortsättning en vecka senare. Det är svårt att veta vad framtiden bär sitt sköte men kanske var det så att en ny era inleddes i och med dessa förhandlingar eftersom Hamnarbetarförbundet och Transport för första gången satt gemensamt vid en förhandling på riksnivå.

Redan för två och ett halvt år sedan inleddes en trevande process med kontakter mellan de två fackförbunden och denna process har under senare tid tagit fart. Syftet från vår sida i Hamnarbetarförbundet är att söka skapa en förhandlings- och avtalskoalition med Transportarbetareförbundet så att båda förbunden kommer att stå för hamn- och stuveriavtalet på den fackliga sidan. En stor draghjälp i denna process har naturligtvis varit att arbetsgivarförbundet Sveriges Hamnar för första gången har givit officiell status åt en önskan att se de båda fackförbunden som gemensam motpart och tecknare av avtalet.

   

I syfte att komma åtminstone en bit på väg i denna process har förbundens respektive avtalsdelegationer träffats för att söka hitta gemensamma ståndpunkter och det var i ärlighetens namn inte så svårt. De, av respektive avtalskonferenser, fastställda avtalskraven skilde sig inte särskilt mycket åt och vi har i grunden samma intressen och alla är hamnarbetare som representerar hamnarbetare.

   

Bilden bör också kompletteras med det faktum att arbetsgivarna varit på offensiven under senare år. Att deras huvudorganisation Svenskt Näringsliv vill urholka arbetsrätten och försämra villkoren på arbetsplatserna har inte kunnat undgå någon som överhuvudtaget följer samhällsdebatten. Detta gör det viktigare än på länge att vi som hamnarbetare visar upp en gemensam front för att försvara våra intressen.

   

Svenska Hamnarbetarförbundets verkställande utskott har som en följd av ovanstående deltagit i de inledande förhandlingarna som  observatörer , men i själva verket har vi kunnat ha full insyn i och visst inflytande på förhandlingarna. Från båda förbunden har betonats den stora vikten av att det sluts ett ett-årigt avtal; dels för att framtiden är svår att sia om och att inflationen ökar, vilket brukar vara de fackliga motiven för korta avtal, men också för att ett kort avtal är av vikt för att hålla liv i den pågående dialogen mellan förbunden. Det senare motivet borde vara av intresse också för arbetsgivarsidan, om de menar något med uttalandet om att man vill se Hamnarbetarförbundet som avtalsmotpart.

   

Dessvärre gjorde arbetsgivarsidans förhandlingsdelegation en annan bedömning och förhandlingarna avbröts 28 februari i huvudsak p g a oenighet om avtalsperiodens längd trots vissa eftergifter från vår sida vad gäller mer flexibla arbetstider. Det råder nu osäkerhet om vad som kommer att hända men en inte alltför vågad gissning är att nya förhandlingsdatum sätts ut före avtalets utgång den 31 mars.

   

Det som hänt är något helt nytt sedan Svenska Hamnarbetarförbundet bildades i Örnsköldsvik för 36 år sedan (mars 1972). Under större delen av dessa år har förbunden bekrigat varandra och inte alltid med justa medel. Någon gång måste man dock kunna dra ett streck över gammalt groll för att kunna gå vidare och bli gemensamt starkare. Detta betyder inte på något vis att vi i Svenska Hamnarbetarförbundet är beredda att upplösa vårt förbund för att gå upp i Transportarbetareförbundet. Vi tycker att vi har ett bra och starkt förbund med sunda värderingar och en demokratisk struktur, som ger medlemmarna ett direkt inflytande över de stora viktiga frågorna. Vår direktdemokratiska beslutsordning upplevs som ett problem av - framförallt - arbetsgivarsidan, men också Transportarbetareförbundet, då man tycker att det är för omständligt med medlemsomröstningar. Vi ser inte alls detta som något problem och kan en tio gånger så stor organisation som hamnarbetardelen av amerikanska västkustförbundet ilwu fatta sina beslut på detta sätt så nog skall vi klara av det utan större tidsspillan.

   

Eftersom förbundets 12:e kongress äger rum i slutet av april kommer självklart frågan om gemensamt avtal och samarbete med Transportarbetareförbundet att bli en av de stora frågorna som då skall debatteras och utvärderas, men för oss förtroendevalda i förbundsledningen känns det så här lång rätt. Samarbete äger också rum i allt större utsträckning rum lokalt och i den turbulens som varit i Göteborgs hamn alltsedan förra våren har hamnarbetarna uppträtt gemensamt oavsett fackligt medlemskap och funnit detta vara en styrka.

   

Frågan är snarare om vi inte för vår egen skull som hamnarbetare, men också för hamn- och stuveribranschens skull, bör eller t o m måste fortsätta på den inslagna vägen för att säkra en bra framtid i hamnarna.

   

Björn A.Borg"

   

I Göteborgs Postens helgbilaga "Två dagar" finns en återkommande avdelning som kallas "Porträttet" där er person får stor plats att berätta om sitt liv och leverne. Den här veckan är det mannen som ingen som är politiskt intresserad kan undgå att ha åsikter om, Johan Staël von Holstein.

Jag personligen anser att han är en pajas, för hur en sån otrolig loser, jag menar karlen står rätt upp och ner utan att skämmas på Handels och berättar om hur han i princip slarvade bort sex miljarder kronor, intjänade under sex år, kan tas på någon form av allvar av någon begriper jag inte. Fast å andra sidan så är det väl mest Jonas Birgersson och Erik Wikström som faktiskt anser att han är något att ha? Har inte resten av världen genomskådat att han är en luftslottsbyggare som plundrar ut så mycket pengar han kan ur bolagen han startar och sedan inte bryr sig, dampunge som han enligt egen utsago är?

Nej uppenbarligen inte. Det amerikanska affärsmagasinet Chief Executive målar upp en fasansfull vision om hur Johan Staël von Holstein är en av morgondagens "globala ledare" (den världen hade inte jag velat leva i) och Financial Times skriver ett långt porträtt där man betecknar honom som en "affärsevangelist" som Sverige behöver. Att han kraschade hela Icon Media Lab på en fikarast med alla de oräkneliga miljarders miljarder som försvann, och den avgrundsdjupa krisen som blev förvärrad av det spelade tydligen ingen roll för de här magasinen. Och inte för Johan heller verkar det.

Det som skrämmer mig med Staël von Holstein är inte något av det ovanstående. Jag skiter i små mer eller mindre välartade handelsgossar som adopterats in i adeln och som har en dysfunktion i synapserna som gör att han säger konstiga saker ibland. Nej, det som är djupt obehagligt med Johan är hans sätt att vilja vara med och styra över vanliga människors vardag trots att han inte är politiker. Även de som inte är anställda av honom. Han har stormaktambitioner. Han personligen sätter en ära i att jobba tills man (nästan) dör av utmattning, han tycker att det är fint. Han tycker att det är helt okej att gå in och arbeta gratis "i början". Han tycker att det är det finaste som finns att vara ?entreprenör?, ett ord som gör mig så förbannad att det flimrar framför ögonen på mig trots att jag i princip aldrig jobbat för något annat.

För Johan Staël von Holstein är så enormt världsfrånvänd att Marie Antoinette måste sägas ha ena benet förankrat djupt i Frankrikes bondeklass och det andra lika djupt i det fattiga trasproletariatet som svälte i Paris på 1700-talet. Han tror att alla kan börja med att jobba gratis. Han tror att alla kan skaffa fram ett startkapital genom att ringa upp några klasskamrater och säga "hörrudu gamle gosse, skulle du kunna tänka dig att låna mig ett par miljoner, jag har en liten idé!". Och han tror verkligen på att alla kan, och har som högsta mål, att få arbeta i den takt han själv gjorde som färsk från Handels.

Fuck, han tror säkert att alla kan komma IN på Handels och tillgodogöra sig undervisningen där! Och Johan Staël von Holstein tror säkert att alla vill det också. Men att de hindras. För är det inte det alla hans repriskrönikor i Metro brukar gå ut på? Att de hindras av något som bland de ungborgare som han själv emotionellt fortfarande befinner sig bland populärt kallas "Jante?"

I Johan Staël von Holsteins välisolerade drömvärld är alla sina små egenföretagare. Ingen är anställd. Alla måste ta ansvar för sin egen ekonomi, och de som inte kan det, tja. Och där stannar det, vid "tja", för jag tror inte att han har tänkt så långt att han vet vad som ska göras med dem. Jag vet inte hur hans dampade hjärna ser ut, men om bara några neuroner hade varit kopplade på ett annat sätt hade han kanske bara blivit en störig moppeunge som drog runt på den halländska landsbygden hela livet ut. Så jag tycker ju inte att han ska sätta upp riktigt så mycket käft i såna här frågor.

Jag är en som säkerligen skulle överleva i Johans otäcka värld. Jag är stark, orkar arbeta tills fan avlöser mig, är smart och kan prata för mig. Men jag vill inte. Jag är nämligen fullt nöjd med att ha ett jobb som fastighetsskötare eller värd och gå där och jobba tills pensionen. Jag vill kunna jobba mina åtta timmar (sex timmar ska det bli i framtiden!) och sedan gå hem och ha dagen ledig till min sambo och våra eventuella barn och hunden vi ska skaffa. Inte sitta med en massa "affärskollegor" till långt in på natten, spela golf med någon kund på söndagen och vilka andra degenererade nöjen ägarklassen nu håller på med. Jag vill gå på fotboll en gång i veckan, boxas, träna karate, gå ut och gå med barnen i Haga, kasta pinnar med hunden i Gubberoparken utan att tänka på hur det går på företaget hela tiden! Jag värdesätter andra saker än arbete för arbetets skull helt enkelt.

Men det är nog det som den där neuronkopplingen i Johan Staël von Holsteins huvud inte tillåter honom att se, att alla andra inte är med på samma tåg som honom och att folk inte längtar efter att få jobba dygnet runt tills de faller ner döda. Att det faktiskt inte behöver vara helvete på jorden att vara anställd. Att jorden klarar en Johan Staël von Holstein men inte sex miljarder. Det är nog det han inte fattar. Och sedan kan han skrika sig blå om Jante i Metro tills redaktören Pitkänen tröttnar på hans repriser.

Den dagen Johan Staël von Holsteins idéer om hur vanligt folk ska styras får genomslag och blir verklighet är samma dag som revolutionen måste börja, för då har vi verkligen nått vägs ände.

Svenska ledarsidor gör inte stor affär av vare sig Berlusconis kopplingar till bombkastande fascister eller att han köpte sig en valseger på samarbete med öppet främlingsfientliga grupper.

Jag misstänker att orsaken till att det inte debatteras är att nästa val i Sverige redan nu riskerar att gå samma väg och liberala skribenter vill hålla ryggen fri om de måste stödja sådan politik.

Det som gör mig oroad är att det italienska katastrofvalet har sin förklaring i den italienska vänsterns misslyckande när de gick in i regering. Vänsterpartiernas fiasko går att spåra tillbaka till en Natobas i Vicenza som skickar bomber till Irak.

Före förra valet deltog Partito Rifondazione Comunista (PRC) i protesterna mot flygbasen, arm i arm med den utomparlamentariska vänstern krävde de ett slut på det smutsiga kriget. När PRC kom till makten i Prodis olivkoalition så ledde det politiska maktspelet till att basen blev kvar och Italiens deltagande i kriget fortsatte.

Inte heller förbättrade vänsterregeringen situationen för arbetarklassen och under långa perioder lamslogs Italien av stora strejker, protester mot en vänsterregering som inte talade för arbetarna.

Det är under dessa strejker som Prodis regering lägger grunden för de främlingsfientliga strömningar som nu blommar ut i den nya regeringen.

På samma sätt är det inte på grund av sverigedemokraterna Gunnar Sandelin nu gör sig ett namn på att "säga sanningen" om "invandringens kostnader". Det är socialdemokratins fel.

För en vänster som inte driver en vänsterpolitik är det katastrofalt att sitta i regering.

När SAP:s mest offensiva budgetpropositioner vänder sig till företagen med rabatter på arbetskraft så ger de sd rätt.

För om klasskampen inte längre existerar, om konflikten mellan arbete och kapital är över, hur ska vi då förklara att kapitalismen, - vårt nuvarande samhälle - skoningslöst gynnar fåtalet på flertalets bekostnad?

Vad ska de arbetare tänka som ser hur chefen blir allt rikare medan deras egna lönekrav "måste stå tillbaka"? Vad ska de tänka när dagisen blir färre och närakuterna läggs ned, samtidigt som skattemedlen "måste" gå till lägre avgifter för chefen?

Då börjar de stolta parisare som en gång stormade himlen att istället sparka nedåt. Om det inte är något fel på samhällsordningen i sig, då är felet någon annanstans. Då måste det vara muslimerna, äktenskapets upplösning, fackförbundens oresonlighet eller invandringens kostnader.

I Italien bytte många av fackförbundens medlemmar från PRC till Lega Nord. En arbetare som inte erbjuds alternativ måste se om sitt eget hus och börjar sparka på de som är under honom.

Den vänster som säger att Göran Perssons budgetsanerande världsrekord i restriktiv finanspolitik var nödvändigt (eller till och med bra) har redan förlorat, oavsett vem som vinner valet.

Den har förlorat eftersom den inte erbjuder de sjuksköterskor som sparkades under 90-talet eller de vars löner nu är skamligt låga, några alternativ till "den enda vägens politik", bara hur fort resan ska gå.

I Italien kallar sig fascisterna för "tredje positionen", varken höger eller vänster, och samhällets motsättningar blir då mellan olika kulturer eller folkgrupper, stolta entreprenörer eller bidragstagande parasiter. En förklaringsmodell de delar med sina liberala kamrater i Sverige.

I Italien handlade valet nästan uteslutande om "säkerhet", om en allmän känsla av otrygghet. Högerns svar blev som alltid hårdare tag. I Sverige är folkpartiets svar på varje problem att peka ut en grupp och lova hårdare tag mot dem. Ett nytt problem betyder en ny lag.

Jag tror att fp tror sig vinna sd:s väljare för en mindre främlingsfientlig politik genom samma problemformulering med något andra lösningar, men allt de gör är att bekräfta deras världsbild. Med den utgångspunkten kan man inte "bemöta sd". Såväl Leijonborg som Sahlin misslyckades här, för att ingen kan vinna en sådan debatt.

Om man går med på antagandet att kapitalismen i sig inte är problemet blir resten av debatten en fråga om vem som ger kapitalismen mest problem; invandrare, låglöneländer eller oresonliga lönekrav.

Har vi, med nuvarande vinstnivåer för svenskt näringsliv orörda, råd med blattarna och arbetarnas löner?

Då blir a-kassan, asylen, arbetsrätten och så vidare en fråga om hur solidarisk man kan kosta på sig att vara, inte en grundförutsättning för kampen om makten över samhället.

Italien är just nu mer illa däran än Sverige, men det erbjuder en bild av hur Sverige kan se ut om tio år.

Om de röda fanorna inte erbjuder möjligheten till ett annat samhälle, riskerar människor att istället vända sig till de bruna skjortorna.

Det är på modet att "säga sanningen om invandringen" - när blir det på modet att prata om våra kostnader för Wallenberg och bankakuterna?

När tänker SAP säga sanningen om att Sverige fortfarande är ett klassamhälle?

Petter Nilsson
tankesmedjan konflikt
skriver på dagenskonflikt.se och antigon.wordpress.com"

Ledare i Arbetaren 7/5 2008. Sätter fingret på något av det jag upplever som största problemet med LO.

"Säg det, säg det, säg det igen... Att lyckas föra ut ett budskap, oavsett sanningshalt i botten, handlar om upprepning: Om ett påstående manglas ut gång på gång är sannolikheten stor att det upplevs som sant.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv har de senaste åren manglat ut en bild av sin egen organisation som svag, närmast helt i händerna på den fackliga motparten vilken å andra sidan har en urstark position ? som den missbrukar.

Den analysen är mycket märklig mot bakgrund av vad som faktiskt har skett på svensk arbetsmarknad de senaste åren: Vinsterna har skjutit i höjden medan lönedelen av företagens kostnader minskat. Samtidigt har både inkomstklyftor och antalet visstidsanställningar ökat, EU-domstolen har genom Vaxholmsmålet begränsat fackens handlingsfrihet och den borgerliga regeringens slag mot a-kassan har lett till en medlemsflykt i förbunden utan motstycke.

Slutsatsen av dessa fakta är i själva verket motsatsen: De fackliga organisationerna har visat sig ytterst svaga, de har inte på något sätt missbrukat sin styrka utan i stället accepterat att arbetarnas del av kakan blivit allt mindre.

Man kan tycka att Svenskt Näringsliv borde jubla. Och att LO borde, om inte gråta så åtminstone rannsaka sig själva, spotta upp sig och försöka komma igen. Men icke. Klagolåten från Svenskt Näringsliv är ? pr-mässigt ? konsekvent!

Och LO? Trots att organisationen fortfarande har styrka att de facto stoppa landet, lyder deras upprepade mantra: kompromiss och samförstånd.

Kulmen nåddes förra sommaren när LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin gjorde sitt första uttalande om att hon var villig att diskutera det Svenskt Näringsliv upplever som ?problem?. Sedan dess har det spekulerats om ifall det innebar att hon öppnade dörren för ett nytt huvudavtal, 70 år efter det legendariska Saltsjöbadsavtalet från 1938. Nu vet vi. I måndags presenterade LO, PTK och Svenskt Näringsliv likalydande pressmeddelanden på sina hemsidor, med innebörden att de kommer att inleda regelrätta förhandlingar med sikte på att träffa ett nytt huvudavtal under hösten. LO:s styrelse fattade dock inte beslutet om att gå in i förhandlingen enhälligt.

Det kan tyckas självklart att ett gammalt huvudavtal förr eller senare måste ses över, men tidpunkten kunde inte vara sämre vald: Inte sedan storstrejken 1909 har väl svensk fackföreningsrörelse varit svagare. Att LO i ett sådant läge vill gå in i förhandlingar är svårbegripligt. Vad har de att vinna? Själva nämner de sådant som omställningsförsäkringar. Men frågan är vad det är värt i relation till vad arbetsgivarsidan vill ha upp på förhandlingsbordet: Att skrota lagen om anställningsskydd och att begränsa konflikträtten.

Salladsbaren i Göteborg har varit ett rött skynke i debatten, och efter den kräver Svenskt Näringsliv en typ av proportionalitetsprincip i konflikträtten ? att stridsåtgärderna måste stå i relation till både problem och antalet medlemmar på arbetsplatsen. Men även här har LO misslyckats pr-mässigt. Blockaden av Wild?n Fresh var något så ovanligt som prov på det organisationen visat sig väldigt dålig på: Uthållig kamp för upprätthållandet av kollektivavtalet. Den rätten bör inte begränsas ? den bör användas flitigare."