Arbetarperspektiv

– Jag upplevde Sverigedemokraterna som ett gnälligt kafferep där man mest snackade skit om olika invandrargrupper eller socialdemokraterna, säger Leo Sundberg.

Leo Sundberg lämnade Sverigedemokraterna i januari. Han var besviken på det som han upplevde som utbredd rasism i partiet.

– En partimedlem sade att kurder var brottsliga för att det låg i blodet. Att mångkultur bara fungerar om man har en kalasjnikov riktad mot kurderna. Samma kvinna sade att Hitlers grundidé var bra, säger Leo Sundberg.

I söndags avslöjade Sveriges Radios program Kaliber främlingsfientlighet på Sverigedemokraternas möten. I Kalibers dolda mikrofoner beskriver en medlem invandrare som ”råa och riktiga barbarer”.

En SD-medlem berättar i programmet att han stoppat sin sons kompis på tröskeln till deras hem eftersom kompisen hade somaliskt ursprung. Om kompisen kom in i hemmet skulle han behöva lägga om hela golvet, säger han.

Leo Sundberg hörde programmet utan minsta förvåning.

– Sverigedemokraterna är ett parti som lever på att exploatera folks rädsla. Toleransen för rasism är väldigt hög. De personer som säger att det var naivt av mig att gå med där har rätt.

Den tjugonde november förra året stod den 25-årige Leo Sundberg på ett SD-möte utanför riksdagshuset i Stockholm och höll ett flammande tal:

– Arbetarklassens hopp i nästa val står till Sverigedemokraterna, ett parti som vill lämna EU:s fria marknad och som vill sätta stopp för den makalösa massinvandringen!

Han fick applåder. Bland övriga talare fanns partiledaren Jimmie Åkesson och SD:s toppkandidat till EU-valet, Sven-Olof Sällström. Leo Sundberg kände att han blivit en viktig kugge i partiet.

Det hade gått snabbt. Leo Sundberg hade bara varit medlem i Sverige­demokraterna i ett halvår. Han sågs som en duktig talare, och fick genast bli programledare i Radio SD, partiets närradioprogram i Stockholm. Totalt sände han sex program.

Hans bakgrund var rödare än de flesta sverigedemokraters. Leo Sundberg var i sin ungdom medlem i Kommunistiska partiet. Sedan blev han socialdemokrat. Under 2007 var han ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet i Kalmar, där han pluggade företagsekonomi.

Missnöjet med socialdemokraterna växte under de två år som han var medlem. Han tyckte att klyftan mellan socialdemokrater och vanliga väljare var alltför stor.

– Aktiva socialdemokrater är ofta medelklassmänniskor. De vet inte hur det är att vara en skitig knegare som släpar sig upp klockan sex på morgonen för att gå till fabriken.

Socialdemokraterna ville inte diskutera problem med invandringen, tyckte Leo Sundberg.

– Jag har jobbat mycket som slaktare och har en stark facklig arbetar­identitet. Jag var orolig för lönedumpning om Sverige släppte in för många invandrare.

Leo Sundberg fick sin ekonomie kandidatexamen, men lyckades inte få jobb som ekonom. Däremot fick han ett jobb i en affär i Botkyrka utan­för Stockholm. I februari 2008 gick han ur Socialdemokraterna.

Efter att han på sin blogg skrivit en del invandringskritiska inlägg hade Leo Sundberg fått ett rykte bland SD-anhängare som ”vettig socialdemokrat”. Han uppvaktades av Sverige­demokrater som tyckte att han borde bli medlem. I april 2008 gjorde han slag i saken. Han höll inte med om allt i SD:s politik, särskilt inte arbetsmarknadspolitiken som han såg som arbetarfientlig.

Fördelen med hans nya parti var, som Leo Sundberg uppfattade det, att SD vågade det andra partier ryggade för: kritisera invandringen och islam.

– Jag har svårt för religion i allmänhet. Och islam har en konstig syn på homosexuellas rättigheter, exempelvis. Man ska inte kritisera enskilda muslimer. Men religionen måste man kunna ifrågasätta, och där tycker jag att Socialdemokraterna var för undfallande. SD vågade i alla fall prata om problemen.

I april förra året träffade han ledningen i Stockholmsdistriktet. Han fick försäkringar om att främlingsfientlighet var ett avslutat kapitel inom SD. Ganska snart märkte han att det inte stämde.

– En partikamrat berättade att han varit på rockkonsert. ”Det var trevligt. Det var faktiskt inte en enda kulturberikare där”, sade han.

”Kulturberikare” är ett ironiskt uttryck som i främlingsfientliga kretsar används om personer med utländsk bakgrund.

– Egentligen menar de förstås tvärtom: att de förstör kulturen. Det här uttrycket används hela tiden.

När Leo Sundberg var i Stockholmsförorter och delade ut SD-flygblad fick han instruktioner att hoppa över hem med ”konstiga efternamn”.

– Det retade mig. Vi skulle ju inte göra skillnad mellan folk beroende på etnicitet. Jag hade en tanke om att vi verkligen skulle visa att vi inte var rasister, och försöka värva medlemmar bland somalier i Rinkeby, till exempel. Det finns ju många invandrare som gör jättestora ansträngningar att komma in i det svenska samhället.

Leo Sundberg började känna obehag.

– Men jag tänkte ändå fortfarande att rasismen bara var undantag, några idioter som sade idiotiska saker.

Kommentarerna fortsatte.

– En kille sade: ”jag tycker det är sjukt att svenskar och invandrarbarn leker med varandra. Hur kan man ha en kompis som heter Muhammed?”

I slutet av november eller början av december i fjol – Leo Sundberg kommer inte riktigt ihåg – blev han utskickad av partiet som talare för en nybildad lokalförening. Det var då han hörde sin partikamrat tala om att brottsligheten låg i kurdernas blod.

– Samma kvinna sa också att tjetjenska barn springer omkring med knivar i munnen. Jag kan inte begripa hur SD kan sätta henne på listan till EU-valet, säger Leo Sundberg och skakar på huvudet.

Det blev Leo Sundbergs sista möte med SD. I december flyttade han till Malmö. Han var fortfarande medlem i partiet. När Rosengårdskravallerna bröt ut ville Jimmie Åkesson proklamera undantagstillstånd på Rosengård, skicka dit nationella insatsstyrkan och införa utegångsförbud.

Leo Sundberg cyklade till Rosengård. Skeptisk till mediernas rapportering ville han se situationen med egna ögon.

– Jag pratade med två muslimska killar. Jag sade: ”Det finns folk i mitt parti som vill köra in militär i det här området. Vad tycker ni?”

Killarna blev upprörda. ”Kan ni inte komma hit och prata med oss i stället för att skicka militären på oss?” undrade de.

– Det de sa lät rimligt. Det blev lite droppen för mig. ”Vad fan är det för parti jag är med i egentligen?” tänkte jag.

Efter Rosengårdsbesöket lämnade Leo Sundberg partiet.

– Då kände jag att muslimer för Sverigedemokraterna är några man ska vara rädd för och hålla fram som ett skrämselspöke. Men man ska inte prata med dem. Bara om dem.

Du och Kaliber har berättat om rasism från personer ganska långt ner i partiets hierarki. Men hur tror du det är högre upp? Är Jimmie Åkesson rasist i dina ögon?

– Jag inte fått det intrycket. Nej, det känns inte som om han är det. Däremot är han nog mer medveten om rasismen i partiet än vad han vill påskina utåt.

Partiets och Jimmie Åkessons linje är så kallad ”öppen svenskhet” – att en person med svart skinn kan vara lika svensk som en med vit hudfärg.

– Det tror kanske Jimmie Åkesson på. Men att alla i partiet skulle ställa upp på det – det är bara snack.

Varför berättar du det här offentligt?

– Jag tycker att jag har en skyldighet att berätta. Många personer har, liksom jag, gått på den bild som SD försöker sälja: att partiet lämnat rasismen. Men det är ingen sann bild."