Jag blir väldigt nervös för mina skattepengar när jag hör en av Sveriges genom tiderna sämst (ut)bildade minstrar, Maud "Skriet från Vildmarken" Olofsson säga att hon skött något på ett strikt affärsmässigt sätt som hon gör i Ekot i dag. Det är en väldig skillnad på att gilla, ja till och med älska det man håller på med och på att faktiskt kunna något om det.

Maud Olofsson har inte en enda poäng i LADOK (Nåja, Carl Bildt har heller ingen examen enligt hans gamla lärosäte Stockholms universitet och Totto "Fairfax" Littorin (hur kan man gå med på det smeknamnet med någon som helst självaktning kvar?) har ju helt enkelt betalat för att få en examen men utan att behöva plugga), jag hittar inget som ens indikerar att hon har gått ut gymnasiet, och ändå ska hon uttala sig om vad som är affärsmässigt.

Hennes enda erfarenhet från yrkesliv utanför politiken är att ha lallat runt i folkdräkt, möjligen mjölkat kor och ha setat som ordförande för Husmorsförbundet, och hon ska uttala sig om vad som är strikt affärsmässigt?

Olofssons kollega Mats Odell gick ju rejält på pumpen 2006 när han stack in huvudet och skulle börja reglera i byggbranschen, se där ett annat exempel på att det inte räcker med att bara gilla eller vara intresserad av det man håller på med!

Så har det börjat.

Till beklaganden som inget hjälper från ÖB och Sten "Tomhylsan" Tolgfors har så två svenska soldater dödats i Afghanistan. Ytterligare två krigsoffer i Sveriges krig.

Jag skrev om det här. Och här, vad hjälper nu Carl Bildts vackra ord de dödades familjer?. Här skrev jag också om den svenska kontingenten i Afghanistan. Det lär inte bli färre dödade i framtiden.

Fredrik Pettersson är socialdemokrat och har skrivit en bra post om en före detta centerpartist och dennas frustration inför centerns närmande ultrahögern. Det får bli Dagens länk.

Idag uppdaterar jag med en länk till Uppkäftiga Uppsala, senaste bloggen i "Socialistiska Partiets bloggimperium" som en känd SP-bloggare tydligen uttryckt saken.

Städade lite på hårddisken nu och hittade ett brev som jag skrev till fru Vanja Lundby-Wedin för snart ett år sedan. Det var rätt skarpt. Jag fick aldrig något svar, men det hade jag inte räknat med heller. Enjoy!

 

Göteborg 2009-03-15                                             Hej Vanja

 

Läser idag i Aftonbladet om hur AMF Pensions bonusar var med och togs fram av LO. Landsorganisationen, den stolta kamporganisation som på egen hand förhindrade framväxandet av ett trasproletariat i Sverige fram till åttiotalet. Det är fruktansvärt, och du ser det inte ens. Du gör en läpparnas bekännelse, men ditt hjärta är tillsammans med kapitalisternas.

 

Landsorganisationen, som på åttiotalet för alltid växte ihop med makten, och nu inte är något annat än en lika maktfullkomlig ful padda som Svenskt Näringsliv som ni nu vill förhandla bort strejkrätt, sympatiåtgärder och gud vet allt med. LO:s topp är snart lika otäck som IF Metall som aktivt bryter det fackliga löftet. Deras argument om ”var fjärde medlem snart arbetslös” håller inte. Skogs och Trä har liknande förutsättningar, HRF har förlorat 30% av sina medlemmar under borgarregeringen, Byggnads har haft enorma problem med säkert mer än var fjärde medlem arbetslös och Fastighets har också från gång till annan haft skyhög arbetslöshet bland medlemmarna. Ändå bryter ingen av dem Löftet med ditt goda minne.

 

Du har växt ihop med makten även du, Vanja. Som du är med i ledningen för medelklass- och småföretagarnas parti som ni ska göra sossarna till under Sahlinskan är du inte oskyldig till att borgarna kommer att vinna en promenadseger 2010. LO borde ha ställt sig upp och hotat att kapa banden med (s) när pratet om samarbete med det borgerliga miljöpartiet ens blev nämnt för första gången men du bara jamsade med.

 

Glad att jag såg sanningen till slut, Vanja. Partiet är det över ett år sedan jag lämnade. Facket kommer jag aldrig att lämna, men tro mig när jag säger att det verkligen inte är för din eller LO-ledningens skull jag betalar min avgift varje månad. Det är för min och kamraternas skull och inte för din fina sexsiffriga lön varje månad. Och för att kunna motionera om att skilja LO från sossarna som arbetarklassen inte mer har någon nytta av.

 

Ha ett bra liv. Vi får väl se hur mitt som arbetare kommer att gestalta sig i framtiden, men en sak är säker: blir det bättre är det inte tack vare dig eller den snart LO-sanktionerade rean på arbetskraft.

 

Nicklas Eriksson

 

Vänsterpartiet på avvägar

 

Kontentan av samarbetet är att Vänsterpartiet suddat ut mycket av sin egna självständiga profil. Det blir tydligt när man tar del av den valplattform som partiets styrelse antog 25 oktober 2009, en plattform som skall ställas till omröstning på partiets kongress 7-9 maj i år. Flera av Vänsterpartiets tidigare hjärtefrågor, som exempelvis arbetstidsförkortning och svensk trupp ut ur Afghanistan, lyser här med sin frånvaro. Trots finanskrisen reses inte heller något krav om bankförstatliganden och klimatfrågan är märkligt undanskuffad. Är det måhända så att den fallit på Mp:s lott i oppositionens interna arbetsdelning?

 

Den budgetmotion som partiet lade hösten 2009 går också i samma tecken. Man ger ett antal fler miljarder till den offentliga sektorn än de övriga riksdagspartierna, men även med Vänsterpartiets förslag kommer den offentliga sektorns andel av BNP att vara lägre 2012 än när den nuvarande alliansregeringen tillträdde 2006. Är det här verkligen samma parti som hösten 2005 gick ut med kravet om 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn?

 

18 januari i år – vid Folk- och Försvarskonferensen i Sälen – offentliggjorde så oppositionen en gemensam säkerhets- och försvarspolitisk plattform. Det mest anmärkningsvärda här är att Vänsterpartiet ställer sig bakom ett djupgående militärt samarbete inom såväl EU som med NATO. Den solidaritetsdeklaration, som är en del av EU:s Lissabonfördrag, skriver man under på: ”Sverige skall inte förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land”.

 

I den krassa verkligheten betyder det att Vänsterpartiet nu accepterar att Sverige ställer sig villigt att bidra med trupp till stormaktsexpeditioner i tredje världen där europeiska intressen hotas, som det svenska deltagandet under franskt befäl i Tchad 2008. Partiet underordnar sig därmed den stormaktsimperialism som främst företräds av brittiska, franska och tyska intressen.

Vidare skriver man också bland annat att ”EU utvecklat sin kompetens att leda alltmer komplexa operationer. Sverige har deltagit i praktiskt tagit alla fredsfrämjande insatser som EU genomfört. Sverige skall fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, NATO och OSSE”. Med denna inriktning blir det i realiteten inte så mycket kvar av den av partiet så omhuldade svenska alliansfriheten. Fler än en medlem i Vänsterpartiet sätter säkert kaffet i vrångstrupen vid läsningen.
Dokumentet står också i skriande kontrast till ett flertal skrivningar i det partiprogram som Vänsterpartiet antog på sin kongress 2008, som exempelvis: ”Sveriges militära alliansfrihet, som idag hotas av EU:s militära ambitioner och NATO:s utvidgning, skall försvaras och stärkas”.

 

Vi socialister upprepar det vi redan skrev i en ledare i höstas (Internationalen 45/09) : Vänsterpartiet har idag – i en tid då hela vänsterflanken i svensk politik gapar tom – ett gyllene tillfälle för att få genomslag för en radikal politik. Partiet skulle göra betydligt mer nytta om man artikulerade en tydlig vänsterlinje istället för att fungera som en lågmäld kugge i en kommande regering som till stora delar kör vidare i samma gamla hjulspår som den nuvarande alliansregeringen.

 

7-9 maj går Vänsterpartiet till kongress. Vår förhoppning är att ett ökande antal medlemmar inför denna kongress blir alltmer kritisk mot den rådande politiken och samarbetet med S och Mp, att en majoritet säger nej till denna politik, att samarbetet avbryts och att partiet slår in på en ny kurs. Sverige behöver i riksdagen en vänster som är en vänster, en vänster som ser som sina huvuduppgifter att lägga fram såväl systemkritiska som systemöverskridande förslag samt fånga upp artikulera och understödja utomparlamentarisk kamp i fackföreningar och sociala rörelser.

Av ledarredaktionen

Här kommer Dagens citat efter en lång skitig arbetsdag, boxning samt pulkaåkning med staffen, och rejäla pussar av densamma:

”Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”


- Herbert Tingsten, i ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965

Fotoutställningen "Walls of glass" som ska ge en insikt i hur det går till i djurindustrin stoppas i skolor i Umeå. Skolchefen ansåg att det skulle bli "för starkt" för ungarna.

Jag tycker det där är knepigt alltså. Det är väl bara bra om ungarna får insikt i var köttet kommer ifrån och under vilka omständigheter! Ibland är jag så glad att jag har vuxit upp i en jägarfamilj på landet så det är inte klokt. Jag har inget minne av när jag såg mitt första döda djur, men hela familjen på min farssida är jägare så det måste ha varit någon julhare eller så, med ett fint skott i sidan med hagelhål och hagel i köttet. En höst sköts en älgtjur inte längt från vårt hus och jag och brorsan var såklart vid slaktplatsen ganska omgående. När jägarna hade stuckit därifrån med kroppen hämtade vi våra pilbågar och sköt i tarmpaketet.

Ganska bizarrt, visst, men barn är barn och barn utforskar. Jag visste att grisen vi hade skulle bli skinka till jul, kotletter, färs och filé även när vi sprang och matade honom med gröpe och kliade honom bakom öronen och tyckte aldrig att det var något konstigt. Jag ville vara med vid slakten av rent intresse men fick inte för morsan. Hon är ju också involverad i skolan och trodde kanske att det skulle bli för starkt för mig?

Dagens barn är tyvärr väldigt disneyfierade, de tillskriver djur mänskliga egenskaper, och det gäller i stor utsträckning ungdomar också. I höstas blev jag stoppad av en darrande tjej i upplösningstillstånd som ville att jag skulle avliva en duva som hade flugit in i hennes kontorsfönster, hon hade ringt till djurambulansen, men avböjt när hon fick höra att det skulle bli hon som fick stå för kostnaden eftersom duvan inte var försäkrad. Hon pratade klockren göteborgska, så hon var säkert betongbarn. Duvan var såklart stendöd, nacken satt på trekvarten.

Jag sätter en slant på att de säpo-stollar som försökte avliva Maud Olofssons påkörda ren genom att skjuta den i mulen i fjol också var uppvuxna i stan. Ärligt talat så tror jag att utställningar som "Walls of glass" skulle ha en stor betydelse för dagens barn. När jag var liten fanns inga som får för sig att djur och människor har samma värde och säger sig inte kunna bli brandman eftersom "de inte skulle kunna välja om de skulle rädda ett barn eller dansmössen först om det brann" (autentisk kommentar från en galning på ett djurrättarforum). Djur är inte människor.

Människor är djur, men det omvända råder inte. Den skeva verkligehetsuppfattningen kanske "Walls of glass" skulle kunna hjälpa till att sänka.

SAAB fick en tidsfrist mot alla odds. Det var nog egentligen inte så många som hade trott på en fortsättning för det lilla bilföretaget i Trollhättan. Jag var en av dem. Inte i min vildaste fantasi hade jag trott på att Victor Muller och Spyker Cars med hjälp av ryssmaffian skulle kunna få SAAB att fortsätta leva. Visserligen med en ytterst svajig pacemaker som behöver finjustering i många år framöver.

Men det är ändå som om Trollhättan självt är drabbat av en förbannelse. För jag tror inte att ledningen och ingenjörerna på SAAB lämnar den lilla västgötska staden så värst ofta. De verkar leva i sin egen lilla värld och lallar på med sina stora tvåtonsbilar (med jätteliten motor, som deras VD sa i Ekot i veckan)!

Jag står i begrepp att ta körkort och vi ska införskaffa en bil, det måste vi ha. Och jag vill jättegärna kunna inhandla en SAAB. Vi skulle till och med ha råd med en helt ny, min fru tjänar rätt okej pengar och tillsammans så hade vi haft råd med lånet på en ny helt klart. Men det blir inte någon SAAB.

Varför? För att först och främst är bilarna alldeles för stora. Det ingår garageplats i hyran i lägenheten vi bor i, ett varmgarage under huset som är byggt 1961. Och infarten är inte byggd för så stora bilar som en SAAB. Det var nätt och jämnt att de som bodde i lägenheten innan oss kom in med sin V70, verkligen nätt och jämnt. Och de hade ändå haft körkort hela livet, jag ska precis ta. Har verkligen ingen lust med att skrapa av lack och speglar mot betongen för tusentals kronor innan jag fått till tekniken. Dessutom, har ni varit i Göteborg någon gång så vet ni att den stan inte heller är byggd för stora bilar. Det är det väl ingen svensk stad som är. Trånga gator, små parkeringar, dåliga mötesplatser med mera.

Den bil som främst tjänar våra syften är en japan. Toyota Corolla Verso. Den är en mycket smidig bil, lagom stor för en familj på två och en hund och i Verson får man in en hundbur. Den har jag inga problem att få in och ut ur garaget. Dessutom drar den skitlite bränsle och är sanslöst bra i stadstrafik. Det är inte SAAB känt för precis. Men i hjärtat vill jag inte ha en japan, jag vill kunna bidra till att kamraterna på SAAB får behålla sina arbeten! Fast som det är nu så vill visst inte ledningen och SAABs ingenjörer att jag ska kunna det.

Urbaniseringen i Sverige fortsätter att öka, och städerna växer. Men folks behov av bil blir inte mindre, i alla fall så länge man inte är ung vuxen och inte har några barn, hund eller annat som kräver snabb och pålitlig transport med jämna mellanrum. Min arbetsplats ligger fruktansvärt otillgängligt med kollektivtrafik för att inte nämna hunddagiset. Marknaden har minsann inte hjälpt min familj på det viset inte. Hade SAAB haft något i huvudet så hade satsat på en mycket mindre bil som drar mycket mindre bränsle, lättmanövrerad i stan och ändå funktionell på landet. En som också tycker det är Hans Willebrand. Läs hans inlägg.

Det är ALLTID kul när borgare är osams. Det här var infört i Uppsala Nya Tidning idag som svar på den lille Anders Björck-wannabeen Jonas Pettersson som har smygfilmat byggnadsarbetare och kallat dem för lata. Gör en blogg av det mest för att ha tillgång till texten i framtiden efter att Maud Olofssons stab ringt och tvingat UNT att ta bort inlägget;)


"CENTERN. Tyvärr kunde man se ett medieinslag på måndagen där vår "partikamrat" Jonas Pettersson — riksdagskandidat för Centern — ifrågasatte byggnadsarbetares effektivitet. Gudskelov är Pettersson inte kandidat för Centern i vårt län. Vi känner honom inte alls för egen del. Han går ut och hugger byggnadsarbetarna i skallen och säger att deras dagar går ut på att dricka kaffe och stå och hänga och att effektiviteten är usel!


Vi tar helt avstånd från maffiametoder som att smyg­filma olika grupper i samhället som Jonas Pettersson har gjort.
I en kommun som till exempel Uppsala där byggandet av bostäder håller hög fart och i en kommun där tillväxten är hög och där inflyttningstakten är störst i landet utgör just byggnadsarbetarna ett mycket viktigt inslag i helhetsbilden för utvecklingen i vår kommun.


Personligen känner vi massor av byggnadsarbetare och för egen del kan vi säga att Petterssons påståenden inte stämmer alls. De jobbar effektivt och hårt. Att det möjligen kan finnas någon enstaka byggnadsarbetare som drar benen efter sig är väl inte omöjligt, men å andra sidan finns ju sådant i alla yrkesgrupper och i hela samhället. De allra flesta arbetstagare inom alla grupper gör ett mycket bra jobb i vårt land och att gå ut och kritisera byggnadsarbetarna som Jonas Pettersson gör, det tar vi avstånd från!
Det är givetvis också så att Jonas Pettersson inte borde kandidera till riksdagen för vårt parti oavsett var någonstans i landet han bor. Han har redan "strukit sig själv" på listan genom smygfilmningen som vi ser det - och detta innan andra i partiet förhoppningsvis gör det.

Idag har jag uppdaterat länklistan med Camp Kent, en RS-blogg från Uddevalla. Alla i vänsterträsket vet att Rättvisepartiet Socialisterna inte har det bästa ryktet bland oss andra till vänster om Vänsterpartiet, och jag erkänner rätt av att jag inte är förtjusta i dem som parti betraktat. I alla fall inte här i Göteborg. Men Camp Kent och blogginnehavarna tycker jag skriver bra och om rätt saker. Kanske finns hopp om en lite mer enad trotskistisk vänster i Sverige i framtiden? Vi får se.

Jag eftersträvar i alla fall att hålla min länklista så bred som möjligt inom vänsterspektrat. Trots det har jag inte haft med några RS-länkar innan, men nu är det alltså premiär.

Jag har också uppdaterat med Linda Papirnij som bloggar hos Metro. Hon är en gammal kamrat och träningskompis från Filipstad och hon är socialdemokrat i Flemmingsberg uppe på baksidan av landet (ni vet, öster om Prag). Hon är engagerad i kommunpolitiken där.

Näpp, måste slänga mig över städningen nu, vi får hit goda vänner på söndagsmiddag senare.

Ärkesossebuffeln herr patron Göran Persson köpte sig ett gods för tiotals miljoner. Visst mummel i rörelsen, men ingen har så mycket heder att de vågar säga ifrån på allvar.

Hans efterträdare, slarvmajan Mona Sahlin köper (eventuellt får) en väska för 6000. Göran Greider sätter i halsen och utnämner det till ett hot mot deras rörelse!

Hallå? Lite sans och balans efterfrågas här va... Visst, jag vet inte många knegare som har råd med en Louis Vuitton på en löning, men min ex-fru köpte sig en Mulberry för elva tusen efter att ha sparat i ett antal månader och då hade hon ett vanligt handelsjobb som säljare i en butik. Kom igen för tusan! Det är inte ofta jag tar Mona Sahlin i försvar, att hon valdes till partiledare blev det som fick bägaren att rinna över för mig och jag lämnade sossarna, men det är då inte hennes livsstil som är ett hot mot sossarna.

Det är nämligen samma sak som jag sa till Anna Johansson när jag förklarade för henne varför jag ville lämna: jag vet inte vad partiet vill och skulle inte kunna förklara en vision för en potentiell väljare i en valrörelse. Det visste jag inte för två år sedan och jag vet det fortfarande inte.

Och det vet ingen annan heller.

Jag jobbar ju i ett entreprenadföretag, och entreprenören utsågs ju återigen i gårdagens partiledardebatt som något slags hjälte av Maud Olofsson (C) som själv har ungefär lika stor erfarenhet av riktiga jobb som en genomsnittlig svensk sexåring.

Om entreprenören är en hjälte, vad är då vi som drängar för honom?

För i måndags var det ännu en av de fillipinska tjejerna som bröt ihop, utmattad av för mycket arbete. Det är ett gäng med tjejer som jobbar hos oss, och de har bara halvtider. Det räcker ju såklart inte att leva på, så de har alla flera jobb. Ingen av dem har bara åtta timmar om dagen, alla har fler eller färre beroende på hur de bli inringda på sina andra arbeten som är olika bemanningsföretag, hemtjänst och sånt.

Tjejen fick ett yrselanfall, kunde inte stå på benen. Vi fick sätta henne ner, lugna henne och ringa efter hennes svenske man som kom och hämtade hem den utmattade kamraten. Det här händer varje dag i hela Sverige.
Vår arbetsköpare utses till hjälte av den förra ordföranden i husmorsföreningen och statsförsörjda Maud Olofsson. Vi får bryta ihop av utmattning på jobbet. De här tjejerna är aldrig lediga. Aldrig. De arbetar varje dag hela året runt och hade inte den mänskliga fysiken satt hinder i vägen hade de arbetat dygnet runt med.

Av oss tre som har heltid på jobbet är det bara jag som nänns ta min kollektivavtalsstadgade entimmesrast! Och då är det två andra svenskar, uppvuxna här i landet. Och de vågar inte ta sin entimmesrast, jag fattar inte vart vi är på väg någonstans. Det var en av kamraterna som sa i veckan: "Det är konstigt, nu är USA på väg att bli som Sverige var förr i tiden, och vi är på väg att bli som USA!". Men det är inte underligt. Vi har en regering som eftersträvar detta. Jag ryser när jag hörde Jan Björklund, Mona Sahlin och Maud Olofsson säga att vi måste jobba mer och längre! Jag vill inte alls jobba längre, jag vill jobba mindre tid av mitt enda liv! Jag struntar väl i aktieägarna, jag har bara ett liv och det vill jag ha ut kvalité av.

Vi måste inte jobba mer eller längre. Faktum är att vi måste jobba mindre. Vi måste se till, via lag om så behövs, att arbetstiden sänks och att pensionsåldern sänks med tio år. Och om det så behövs lag så måste vi få in de 25% av alla unga mellan 15 och 24 år som går arbetslösa på arbetsmarknaden.

Och vi måste avskaffa en anakronism. Nej, alla borgerliga läsare, jag menar inte LAS. Den är inte det minsta anakronistisk. Jag syftar på åtta timmars arbetsdag. Den kom till i en tid när folk arbetade med som mest gångavstånd till sina arbeten. Då kunde de verkligen arbeta åtta timmar. Idag är i alla fall jag på jobbet som ligger 20 km hemifrån i nio timmar. Resan dit tar 45 minuter och resan hem tar två timmar. Det blir inga åtta timmar. Ja jag anser att restiden till arbetet borde räknas in i arbetstiden.

När arbetarrörelsens gamla kämpar drev på för åtta timmars arbetsdag var parollen: "Åtta timmars jobb för åtta öres peng. Åtta timmar fritt och åtta till i säng". Jag vill ändra det till: "Sex timmars jobb för gamla lönens peng. Resetid betald och en valfri Hästens-säng". Ja, den där sängen hade jag väl mest med för rimmets skull.

Men faktum är att det här är en väldigt viktig fråga för framtiden. Genomförs den här revolutionerande reformen så kommer det inte att behövas mer nedmontering av välfärdssystemen för de kommer inte att behöva utnyttjas så mycket.

---

Edit: Röda Lund skriver på samma tema om kamraten som inte fick mer timjobb - för att de kackiga överklassföräldrarna blev oroliga för en mössjävels skull!

Vi Sverigedemokrater bangar minsann inte för lite hederligt fasadputseri inte!

Dagens länk är Antisverigedemokraternas blogg och dagens blid är ovanstående!

 

 Det har varit lite grinerier i pressen om MTV:s program Bully Beatdown. Det är ett "hämndprogram" där mobbade spinkiga nördar får hjälp av en vältränad kampsportare att klå upp sina plågoandar. Mobbarna konfronteras och får chansen att ställa upp två ronder i en MMA- ring eller att backa ur offentligt. Tackar de ja erbjuds de lite träning och får sedan gå sin match. Finns hur mycket som helst på youtube. Delar av den mer politiskt korrekta vänstern började direkt att fördöma av ren reflex, men utan analys.

Nå. Det är i alla fall idén med programmet. I verkligheten blir de lite runtbollade, mest kastade och nedtagna med grappling i buren tills de klappar ut sig. Även här har stora delar av vänstern reagerat med ryggmärgen och vrålar (åter) om hur fel det är med våld. Jag håller med dem, men bara i en vid bemärkelse. Jag hade antagligen hoppat av glädje och anmält mig till den eventuella svenska versionen direkt om Bully Beatdown funnits när jag var tolv år och övervägde att hoppa i älven hemmavid. Eller kasta mig framför tåget när jag blev hemjagad från min högstadieskola av ett jävla as som sedermera dog i en relativt spektakulär droguppgörelse. 

Det här med våld är riktigt svårt att förhålla sig till. För allt våld är inte lika, och allt våld är inte ens förkastligt.

När jag var femton så var det till slut en kille som fyllde min förnedringsbägare med en droppe som fick den att rinna över. Jag kastade mig över honom och slog helt enkelt ner honom. Satte allt på ett kort och lät det bära eller brista, för jag kände att jag inte hade något att förlora efter tio års konstant mobbning (ja den började när jag var fem. Barn kan verkligen vara underbara.) och att hans kompisar säkert skulle slå ihjäl mig efteråt, men det kände jag kvittade just då.

Men så skedde inte. De slet bort mig när jag satt grensle över killen och matade smällar som en väderkvarn i ansiktet på honom, och skrek åt mig att sticka därifrån, men det blev aldrig mer. Trots att det skedde på en fritidsgård så sa de aldrig ett ljud från skolans sida om saken. Inte heller sa han eller hans gäng ett ord till mig på flera år. De lämnade mig i fred helt enkelt. Mina föräldrar? De hade maktlösa sett på under alla år, och till sist börjat uppmana mig att slå tillbaka. De blev inte stolta, men heller inte besvikna.

Senare i livet, när vi blev vuxna, började mobbarna till och med att hälsa på mig när jag mötte dem på stan. Och på krogen kom de till och med fram och snackade! Om helt andra saker! Idag har vi ingen relation, jag har inte ens någon av dem som facebook-vän, men dock några av deras syskon. Det hade kanske varit bättre för killen som jag klappade på att bli runtkastad av en MMA-gubbe, jag vet inte. Dessa fighters utsätter inte mobbarna för det våld som jag gjorde, det är en sak som är säker. Men jag kanske inte hade blivit lämnad ifred för det.

Det är svårt, det här med våldet som sagt. I mitt fall ledde det till någon blåtira, och att jag bestämde mig för att inte låta någon behandla mig som de hade gjort någonsin mer i hela mitt liv. Jag började träna karate på höstterminen, något som följt mig genom livet sedan dess. Inte bara karate utan även andra martial arts som ninjutsu, thaiboxning och boxning. Vissa av de andra som tog våldets väg hittades skjutna på parkeringsplatser (någon som minns killen som kallades Tyson här i Göteborg?). Jag personligen har i alla fall inte behövt slåss mer än ett par enstaka gånger sen dess, och då har jag inte använt mer våld än vad nöden har krävt, anser inte jag i alla fall, och det har alltid varit för att skydda mig själv eller någon annan.

Nej, bättre vore om MTV satte de här stackars nördarna i träning hos MMA-killarna så att de fick lära sig att ta sina egna strider. Det är lättare än folk tror att göra det. Då kan det bli en Bully Beatdown som nördarna kan vara stolta över.

Och som kan räta ut krökta ryggar för livet.