Arbetarperspektiv

Idag tänkte jag på en sak. De här Sverigemopperaterna och deras svans. De är inte värst konsekventa. På mitt nya jobb arbetar en sån. En (numera) rätt så tyst gubbe på runt de 50 som heter Valfrid och jobbar som byggsmed (nej han heter inte Valfrid, men något ungefär lika ovanligt och fånigt). Anledningen till att han numera är ganska tyst är enkel: numera får han kraftigt mothugg. Det fick han aldrig någonsin innan jag började där. Då satt alla i byschan och tittade ner i borden när Valfrid orerade som bäst om svartskallar och muslimer. Dag ett fick Valfrid klart för sig att jag inte håller käften när jag stöter på rasister, och sedan dess har han gnällt mindre och mindre. Valfrid är till och med partimedlem och är iväg på kurser och sånt över helgerna ibland, men jag vet inte vad de lär sig för han blir aldrig bättre eller mer övertygande.

I alla fall, i kölvattnet efter att de tre sköningarna Erik, Kent och Christian varit ute och bärsärkat runt på stan så frågade jag Valfrid vad han tyckte om de dubbla måttstockarna som partiet använder sig av. Att vissa åker direkt och att vissa andra får stanna trots att de burit sig åt som svin i riksmedia.

"Vaddå då, det är faktiskt svårt att få tag i bra folk" gnällde Valfrid och slingrade sig som en mask.
"Just det, Valfrid" svarade jag. "Det är det. Det är därför man har ungdomsförbund som faktiskt utbildar folk i politik. Du satt ju och gnällde som fan över sjuklöverns ungdomsförbund, sossejugend och allt vad du sa. Det kallas kontinuitet, vet du. Hade SD haft ett bra ungdomsförbund hade ni kanske haft folk redo att skicka in som inte bryter mot partiets riktlinjer ".

Valfrid smackade irriterat med läpparna och försvann ut på lastkajen där han plockade upp en röd Kent och blossade irriterat.

Allt sedan jag läste om Viktor Karlsson, 18 år, från Göteborg för första gången har jag bara funderat på det. Det har inte lämnat mig någon ro.

Det Viktor råkade ut för var den uniformerade mobb som kallas biljettkontrollanter i Göteborg. De brottade ner honom och satte knän i bröst och skrev på honom. Det får inte polisen göra en gång. Det var det som dödade han killen i Bagaregården och även Osmo Vallo. Viktor har klaustrofobi. Alla med ett normalt hjärta som slår i bröstet kan sätta sig in i hur vidrigt det måste ha varit för honom. Bara människor med en gråsten istället för hjärta tjafsar i det här fallet om att alla måste betala för sig. Killen hade ett giltigt kort med hade glömt det och hade bara ett fritidskort som inte började gälla förrän klockan fyra på eftermiddagen. Det sket mobben av uniformerade rövhål i.

Varför detta inte lämnar mig någon ro, förutom att jag tycker allmänt illa om uniformerade busar som gör folk illa, är att jag själv är epileptiker. Visserligen välmedicinerad och relativt välmående, men ändå. Vad hade hänt en epileptiker i motsvarande situation? Stress ökar risken för anfall tiofaldigt och ökar risken för multipla anfall (ett tillstånd som man kan dö ganska fort i) med kvadraten.

Jag har sedan Västtrafik bestämde sig för att gå nazi med sina kontroller undrat när första dödsoffret kommer. I Storbritannien har G4S orsakat två eller tre dödsoffer med sina kontroller. Och om en månad tar Securitas, ett företag som inte heller har så gott rykte när det gäller säkerhet för de omhändertagna, över verksamheten inom Västtrafik. Man fasar för vad som händer om drägget som nu arbetar för Västtrafik går över till ett privat företag som Securitas.

 

Om någon kom med en bulldozer och tänkte riva mitt lilla soldattorp, bränna min lilla trädgård, våldta min fru och skjuta mina hundar - då skulle jag också försöka skjuta tillbaka. Ja, hade jag en quassam-raket skulle jag använda den. Och jag tror inte jag hade brytt mig så värst mycket om jag träffade ett militärt mål eller ett hus som något av asen som just nu byggde en lyxvilla på platsen där mitt 63 kvadrat stora torp stod en gång kom ut ifrån.

Varför skulle palestinerna agera annorlunda?

Leve Palestina och krossa sionismen!

Det har inte undgått någon som följt SD:s tillblivelse från de råa uniformerade huliganer i uniform som marscherade med armbindlar på gatorna i svenska småstäder att de där råskinnen försvann. Men gjorde de verkligen det? Partiet förändrades lite, idoler byttes ut, men på allvar? Nej. Erik Almqvist har förvisso varit fotbollshuligan, så hos honom sitter närheten till våld och råhet helt naturligt, men även hos de små råttungar som hänger på de tuffa killarna som Erik Almqvist och Björn Söder finns en fascination för våld. Varför tror ni annars att Kent Ekeroth filmade och den där tredje lille bratfjanten hängde på? De ville se våld men vågade själva inte göra något.

Jaja, det är underbart med ett parti som visar sina sanna färger gång på gång på gång. Det är inte bara en fascination för våld som fascinerar de här trasiga männen - de är ganska korkade också.