Arbetarperspektiv

Glad Första Maj kamrater! Idag är arbetarnas egen högtidsdag. Idag firar vi minnet av de avrättade arbetarkämparna på Haymarket. De dog för att kapitalet inte gillade att förlora pengar. De dog för att de stod upp för sitt människovärde och sin rätt att organisera sig. Den rätten håller långsamt på att tas ifrån oss fast på ett så utstuderat sätt att knappt vi som är insatta märker det.

Vi måste kämpa för att bevara den rätten! Vi måste åter ut på gatorna. Vi måste visa upp vår vrede mot de satans kapitalisterna, de stjärtslickande liberalerna, mot svartfötterna, mot reklamradio och teve som vill göra oss till okunniga och viljelösa maskiner. Vi måste slå tillbaka mot nazisterna som angriper oss på gatan och förgiftar våra kamraters tankar med sin bruna smörja om att arbetarens fiende heter Suleyman, kommer från Turkiet och står bredvid oss på bandet eller skickar oss hammaren när vi behöver den!

Vi måste visa rikemansungarna på Vasaplatsen som hånar oss med banderoller och provokationer från sina paradvåningsbalkonger att vi inte tar deras skit, att det ska göra ont att försöka sänka vår stolthet. För stolta, det är vi kamrater! Vi är stolta över att vara arbetare! Vi har inga sparade förmögenheter att leva av och om vi blir arbetslösa så tas inte bara vår yrkesstolthet ifrån oss utan numera även vår försörjning i en snabbare takt. Vi måste organisera oss och ta tillbaka orden. A-kassan och sjukförsäkringen är inga bidrag! Borgarna, Sverigedemokraterna och liberalerna får aldrig vinna den kampen.

Vi måste även visa de som kallar sig våra förkämpar, men som alltid har sprungit sida vid sida med kapitalisterna att deras politik inte har någon framtid. Vi måste visa svekfulla fackombudsmän och avdelningsordföranden att de kan ta sin förbannade arbetsfred och smita ut genom bakdörren! Vi måste se till att ta tillbaka vår egen fackförening och sparka ut sossarnas politiska kommisarier i vinternatten.

Allt detta kommer att kosta, kamrater. Det kommer att kosta ångest, nöd, rädsla, blåmärken, slag och sparkar mot våra kroppar och i värsta fall kulor när reaktionen slår tillbaka vår arbetarrörelse. Det har det gjort förut genom historien. Bland annat för de som vi idag firar Första Maj för. För sopgubbarna i Stockholm, för de sparkade syndikalisterna på Volvo och för alla utfrysta sanningssägare i LO-avdelningarna. Vi ska inte vara sämre kamrater! Idag samlas vi på Masthuggstorget klockan 11 och minns hur våra modiga kamrater reste till Spanien för att hjälpa den lagliga republikens kämpar mot de svarta ormarna i Partido Popular som ännu styr landet trots att diktatorn är död! Sedan går vi till Järntorget och hälsar på varandra, lyssnar på tal och samlar oss inför våra demonstrationståg genom staden.

Glad Första Maj, kamrater. Idag är första dagen på början av vårt motstånd!

Jobbiksympatisörer

 

Vedero på träningsläger

I norra Ungern har flera hundra romer blivit tvingade att lämna sin hemby. De har varit livrädda för ett medborgargarde som kallas Vedero. De har förlagt ett träningsläger till närheten av byn Gyongyospata, där romerna bodde.

 

Vedero är ett bra exempel på första klassens brunskjortor. De är (inte så värst löst) knutna till fascistpartiet Jobbik (blindtarm till regeringspartier Fides) som är ett av landets största partier, och uppträder alltid uniformerade med röda baskrar, och det har lett till att ungersk polis har gripit fem (5!) av dem för att uniformerna kan uppfattas som ett hot!

 

Romernas människorättsorganisations ledare, Aladar Horvath berättar att man har bett Röda Korset om hjälp med att evakuera byborna.

 

-          De är rädda, säger Horvath.

Så sent som i fredags evekuerade 276 kvinnor och barn från byn. Man får förmoda att männen stannar, stridsberedda.

 

Ungerns regering förnekar att det rör sig om en evakuering. De lögnhalsarna försöker med en klassisk dimridå. Dock framstår den som närmast löjeväckande: en talesman för den ungerska regeringen säger att det rör sig om en ”semester”, arrangerad av Röda Korset. Så nu vet ni det, att skulle det dra i semestertarmen är det bara att ringa till organisationen och boka två veckor på Kreta…

 

Men Röda Korset springer tyvärr regeringens ärenden och mumlar om ”en utflykt”.

 

Mer än ett dussin romer har dödats i Ungern sedan 2008 i en serie riktade attacker mot minoriteten. En grupp män, oklart om de hör till Verdero eller Jobbik, har ställts inför rätta, men romerna i Ungern upplever att regeringen inte gör tillräckligt för att skydda dem. Jobbik, å sin sida, anser att regeringen inte gör tillräckligt för att garantera ”allmänhetens säkerhet”. Därför organiserar, och understödjer, Jobbik flera medborgargarden.

 

Tar Jobbik ansvaret för vad dessa män tar sig för också månntro? Sannolikt inte.

Källa: TT

Det är vägen jag befinner mig på. I tre dagars tid nu är det enda vi tre som är på kontoret/verkstan gjort  att utföra terapijobb som är helt påhittade och inte behövs. Jag har till exempel målat om fotlisterna, målat över ett par osynliga fläckar och utfört hisservice på hissar som servas oftare än vad som egentligen är bra för dem.

Vi står still. Det finns inget, absolut inget, att göra. Jag blir sjuk av det. Har ingen aning om hur det är med mina arbetskamrater, för vi pratar inte om det. Mest synd tycker jag om Donny som är i princip helt nyanställd och nog inte fattar vad det är för företag han har kommit till egentligen.

Jag har aldrig förr i hela mitt liv önskat att bli uppsagd, men det gör jag nu. Allt är bättre, och då menar jag allt, än att gå omkring som en zombie, höra klockan ticka och surfa på de få sajter min gamla värdelösa mobil kan ladda ner.

Jag har kontaktat min fackförening. De kan inget göra. De hade aldrig ens ställts inför problematiken. "Avtalet rymmer inte möjligheten med frivillig permittering" kläckte ombudsmannen jag pratade med när jag frågade om vi inte i alla fall kunde få slippa åka till själva jobbet. Vi kunde väl få vara hemma med telefonen på. Men nej.

Inte heller ser jag det som ett alternativ att begära att få bli uppsagd på arbetsbrist. Då sätter jag mina arbetskamrater i skiten om huvudkontoret bestämmer sig för att lägga ner tidigare än planerat. Donny har sex barn och hus och Frasse är snart 60 och kommer aldrig mer att få ett nytt jobb, trots all erfarnehet han har. Förutom tiden vi var i Solna och rev och byggde har vi haft det såhär sen i augusti.

Vad fan ska jag göra? Jävlar vad jag ångrar att jag tog det här "jobbet"!

Idag skriver göteborgaren, teaternissen och folkpartisten Jasenko Selimovic en osedvaligt innehållslös krönika i Göteborgs-Posten (jag hittar den inte på nätet, kanske någon som är duktigare än jag på att söka kan göra sig besväret?). Den handlar om hur vi "får bukt med" den extrema nationalismen, så här i skuggan av valet i Finland där det kryptofascistiska partiet Sannfinländarna kan komma att få 15% av rösterna och hamna i regeringsställning.

Jasenko Selimovic skriver mycket om hur unga etniskt svenska outbildade arbetarklassmän röstar på Sverigedemokraterna eftersom de "ser invandrare som konkurrenter om de jobb som står att få". Direkt när jag såg den meningen tänkte jag: "Ska bli intressant att se om han levererar någon lösning på det". Det gör han inte. I sig inte underligt eftersom Jasenko har lånat sig till ett parti och en politik som är det mest potenta reaktionsmedel en segregerad arbetsmarknad kan få överhuvudtaget: marknadsliberalismen.

Om man matas med idén att alla är sin egen lyckas smed och att alla har ett val att lyckas eller inte och annat kvalificerat skitprat som Alliansen et latrone brukar svänga sig med är det inte konstigt att man som den gruppvarelse människan ändå är vänder sig till den påhittade nationalismen och den infantila tron på att vi skulle ha något gemensamt inom en etnisk grupp i ett klassamhälle bara på grund av etniciteten i sig själv.

Vi har inte det. Fråga de förslavade lettiska arbetarna som desperat sökte hjälp genom att hänga en banderoll från den arbetsplats där de hölls inlåsta om de känner någon "nationell gemenskap" med förmannen på den lettiska slavhandlar, förlåt, bemanningsfirma, som låste in dem där.

Jasenko Selimovic skriver såklart, eftersom han ändå är folkpartist (ett parti som i mångt och mycket apar efter Sverigedemokraterna i det mesta) om hur osäkerhet i "utsatta områden" skapar extrem nationalism. Det är klart han gör, för det gynnar hans intressen. Hans klassmässiga intressen ska jag kanske säga. Att de etniska svenskar som bor i betongförorterna sluter sig samman mot blattarna är klart en bra sak för Jasenkos klass och hans ideologi eftersom den analysen man då sluter sig samman på knappt ens är halv. Man drar slutsatsen att eftersom "blattarna härjar, lever jävel, klottrar och bränner bilar och vi svenskar inte gör det (ha! senast i förra veckan såg jag ett ytterst blandat gäng i Backa Röd när jag körde förbi Selma Lagerlöfs torg!) så måste det betyda att vår etnicitet är bättre än deras".

Det är här Sverigedemokraterna vill prata om "kultur" men eftersom det egentligen är etnicitet och ras de menar så skriver jag inte det. Jasenko Selimovic och hans anhang drar nytta av att svensk arbetarklass sluter sig mot etniskt blandad arbetar- och underklass såklart. Då lägger de ner så mycket energi på att slåss sinsemellan så att de inte hinner med att tänka på att Jasenko i sitt elfenbenstorn kanske är en del av skulden till att de sitter i sina kackerlacksbefästa lägenheter i Hjällbo medan teaterclowner som Jasenko lever gott i villor på Prospect Hill, stora hus med panoramafönster mot havet i Åsa och sjurumslägenheter på Viktor Rydbergsgatan.

Jasenko Selimovic pratar gärna problem, men några hållbara lösningar det levererar han inte.

Den reaktionäre gamle munken är antigayetoriker, han är abortmotståndare och för att det vansinnigt reprresiva feodala munkvälde som plågade det tibetanska folket innan kineserna började plåga dem ska återinföras.

Han tycker att det är okej att slå barn som inte lyder, och min personliga favorit som han kläckt som svar på hur svälten ska lösas i världen: fler borde bli munkar.

Dalai lama borde ifrågasättas på samma sätt som andra religiösa fanatiker som sprider galaneskap som Mulla Krekar,  pastor Terry Jones eller den där spånkoppen som kommunfinansierade TUFF här i Göteborg bjudit in, Bilal Philips. Men det gör han inte. Jag undrar varför?

Röda Malmö och Svensson skriver om samma sak.

Det är något som är så fel med arbetsmarknaden. Jag är fast på ett döende företag. Jo det är det, de som driver det har inte satsat på försäljning och vi kan inte sälja vår produkt. Vi på jobbet sitter still hela dagarna. Vi får syssla med påhittade terapijobb och dra ut en timmes jobb till fem timmar med ofrivilliga kaffepauser med mera.

Det här är outhärdligt. Jag tål inte att inte arbeta. Hur länge han som äger bolaget har tänkt driva det med förlust (där jag bor, i resten av landet går det mesd stor vinst) kan jag inte begripa men det verkar vara ett tag till. Jag börjar bli sjuk i stressreaktion igen av sysslolösheten. Men jag kan inte säga upp mig, för jag har inget nytt arbete på gång.

Jag skulle vilja säga upp mig och söka jobb på heltid, ett jobb där jag får arbeta! Men det går inte, för då blir jag fattiggjord. Jag får välja på att bli sjuk igen och att bli fattig. Tack för det, svenska staten.