Allvarlig rättsröta och systemfel kring svensk polis.
Runt omkring svensk polis börjar ett skimmer synas. Det är inte ett gyllene skimmer eller annat som skulle kunna antyda att svensk polis är bra eller att de gör sitt jobb på ett tillfredsställande sätt.
Nej, skimret är grådaskigt med minst fyra nyanser av brunt. Förra lördagen hade svensk polis ihjäl ytterligare en stökig person som dog efter det berömda "magen mot piketgolvet och armarna på ryggen"-greppet. Säkerligen med ett polisknä i ryggen men det är bara spekulation från min sida. 1995 hade Karlstadpolisen ihjäl Osmo Vallo och nu var det dags igen.
Enligt mitt sätt att se på saken innebär polisen en risk för mig och mitt fysiska välbefinnande, på flera sätt. Jag räknar inte med att alla som läser detta ska tro att det är sant, men allt är det, till hundra procent.
a) Jag är fotbollssupporter. Visserligen inte resande längre, men det jag har sett och upplevt av svensk polis under åren skulle argentinare som undkommit juntan nicka igenkännande åt. Någon gång på den onda tiden när vi låg i Superettan var jag på en klackresa till Västerås. Dagen innan hade våra huliganer varit uppe och stökat lite grann med VSK:s firma. Inte särskilt många åkte dit. Piketen tog ut allting på oss vanliga klackmänniskor (julgranar som det heter på firmaspråk). De radade upp oss med puttar i mage, bröst och rygg med batonger. Det här var före pepparsprayens tid, annars hade de säkert dränkt oss i det. Vi stod i kö, två och två som de beordrat. Runt oss cirkulerade stridsklädda anabolpoliser med döda ögon, dragna batonger och skallgalna schäfrar som gjorde volter i kopplen och pissade rätt ut av adrenalinpåslaget. Efter en stund undrade jag om det inte var läge att ta upp plånboken snart, så jag ställde ut en fot utanför kön för att kolla om jag närmade mig biljettluckan. Då hör jag ett avgrundsvrål: "Tillbaka in i ledet!!!" följt av ljudet av raspet från hundklor mot asfalt och en jätteschäfer utan munkorg flyger mot mig. Det, och jag svär vid allt jag håller kärt, var det enda jag gjorde. Jag tog ett halvt steg för att titta om det var läge att ta upp plånboken. Flera av oss fick bitskador, slagskador av upp-och nervända batonger och polisnävar.
b) Jag är politiskt aktiv på vänterkanten. Även här har jag sett och upplevt saker som svensk polis har gjort sig skyldiga till mot helt oskyldiga demonstranter (även om borgarna och nazisterna såklart aldrig skulle hålla med mig här). Poliser som går runt och puttar på folk (ni vet sådär som mobbarna på skolan gör för att få igång slagsmål på skolgården), förolämpar dem, "beslagtar" utrustning, personliga ägodelar som plånböcker och klockor utan att det ges kvitto och givetvis utan att det någonsin fås tillbaka. Men givetvis är även våldet närvarande här. Och på ett lite värre sätt än i fotbollssammanhanget. Undantaget Helsingborg använder sig sällan småstadsgalningarna av hästar vid sådana tillfällen. Det gör man alltid vid demonstrationer. Hästarna orsakar trampskador på fötter, folk får skador av deras kroppar vid framryckningar och ruscher genom folkmassor. Men det är även ett mer personligt, otäckare våld här. Många poliser som tjänstgör under demonstrationer har djupa antipatier mot oss på vänterkanten. Jag vet inte hur många gånger man har blivit kallad rödingsvin, kommunistjävel, AFA-drägg med mera. Detta är precis vad nazisterna kallar oss på internet av någon anledning. Många är de som har blivit gripna av två eller flera civilare, blivit utskjutsade på ett nedstängt industriområde, dragna ur bilen och helt enkelt blivit rejält misshandlade. Det värsta var när det hände en då artonårig tjej jag känner mycket väl som inte hörsammade polisens order om att dra sig tillbaka eftersom hon satt på marken med famnen full av sönderslagen sextonårig flicka som blödde ur hela ansiktet. En stor polis bröt upp hennes armar på ryggen och den andre gav henne två hårda krokar i ansiktet. Därefter slängde de henne på marken och åkte därifrån.
c) Jag har epilepsi. Jag vet faktiskt inte hur ofta jag har läst om diabetiker och epileptiker som blivit slängda i fyllecell eftersom okunnig svenks polis inte vetat skillnaden på fylla och sjukdom, men det är flera gånger varje år. Som epileptiker kan man efter ett anfall lida av en otrolig ångest och förvirring och verklighetsuppfattningen är ofta lika med noll. Man kanske inte känner igen sin egen mamma och ser henne som ett hot som vill skada en och eftersom man styrs av basic reptilhjärna försöker man då med sin kattungesvaga kropp att försvara sig. Det tror jag kan ha hänt 21-åringen i Karlstad. Jag har själv råkat ut för att ambulansen knappt velat ta med mig efter rejäla fallskador eftersom de trott att jag skulle skada dem, men som tur är har jag kvicknat till såpass fort att polisen aldrig "tagit hand om mig".
Och vet ni vad som är det mest skrämmande med det här? I samtliga av de här grupperna som jag tillhör är det knappt en enda som tycker att det är värt anmäla polisen. "Varför? Det tjänar ju inte ett dugg till" är den förhärskande attityden. För så kommer det att vara så länge polisen har sin äckliga "kåranda" (dvs att man skyddar förbrytare så länge dessa har uniform), så länge åklagarna oftast är på samma linje som sina "pojkar" och så länge polis sätts att utreda andra poliser.
Det här är en farlig väg, mycket mycket farlig.
Nej, skimret är grådaskigt med minst fyra nyanser av brunt. Förra lördagen hade svensk polis ihjäl ytterligare en stökig person som dog efter det berömda "magen mot piketgolvet och armarna på ryggen"-greppet. Säkerligen med ett polisknä i ryggen men det är bara spekulation från min sida. 1995 hade Karlstadpolisen ihjäl Osmo Vallo och nu var det dags igen.
Enligt mitt sätt att se på saken innebär polisen en risk för mig och mitt fysiska välbefinnande, på flera sätt. Jag räknar inte med att alla som läser detta ska tro att det är sant, men allt är det, till hundra procent.
a) Jag är fotbollssupporter. Visserligen inte resande längre, men det jag har sett och upplevt av svensk polis under åren skulle argentinare som undkommit juntan nicka igenkännande åt. Någon gång på den onda tiden när vi låg i Superettan var jag på en klackresa till Västerås. Dagen innan hade våra huliganer varit uppe och stökat lite grann med VSK:s firma. Inte särskilt många åkte dit. Piketen tog ut allting på oss vanliga klackmänniskor (julgranar som det heter på firmaspråk). De radade upp oss med puttar i mage, bröst och rygg med batonger. Det här var före pepparsprayens tid, annars hade de säkert dränkt oss i det. Vi stod i kö, två och två som de beordrat. Runt oss cirkulerade stridsklädda anabolpoliser med döda ögon, dragna batonger och skallgalna schäfrar som gjorde volter i kopplen och pissade rätt ut av adrenalinpåslaget. Efter en stund undrade jag om det inte var läge att ta upp plånboken snart, så jag ställde ut en fot utanför kön för att kolla om jag närmade mig biljettluckan. Då hör jag ett avgrundsvrål: "Tillbaka in i ledet!!!" följt av ljudet av raspet från hundklor mot asfalt och en jätteschäfer utan munkorg flyger mot mig. Det, och jag svär vid allt jag håller kärt, var det enda jag gjorde. Jag tog ett halvt steg för att titta om det var läge att ta upp plånboken. Flera av oss fick bitskador, slagskador av upp-och nervända batonger och polisnävar.
b) Jag är politiskt aktiv på vänterkanten. Även här har jag sett och upplevt saker som svensk polis har gjort sig skyldiga till mot helt oskyldiga demonstranter (även om borgarna och nazisterna såklart aldrig skulle hålla med mig här). Poliser som går runt och puttar på folk (ni vet sådär som mobbarna på skolan gör för att få igång slagsmål på skolgården), förolämpar dem, "beslagtar" utrustning, personliga ägodelar som plånböcker och klockor utan att det ges kvitto och givetvis utan att det någonsin fås tillbaka. Men givetvis är även våldet närvarande här. Och på ett lite värre sätt än i fotbollssammanhanget. Undantaget Helsingborg använder sig sällan småstadsgalningarna av hästar vid sådana tillfällen. Det gör man alltid vid demonstrationer. Hästarna orsakar trampskador på fötter, folk får skador av deras kroppar vid framryckningar och ruscher genom folkmassor. Men det är även ett mer personligt, otäckare våld här. Många poliser som tjänstgör under demonstrationer har djupa antipatier mot oss på vänterkanten. Jag vet inte hur många gånger man har blivit kallad rödingsvin, kommunistjävel, AFA-drägg med mera. Detta är precis vad nazisterna kallar oss på internet av någon anledning. Många är de som har blivit gripna av två eller flera civilare, blivit utskjutsade på ett nedstängt industriområde, dragna ur bilen och helt enkelt blivit rejält misshandlade. Det värsta var när det hände en då artonårig tjej jag känner mycket väl som inte hörsammade polisens order om att dra sig tillbaka eftersom hon satt på marken med famnen full av sönderslagen sextonårig flicka som blödde ur hela ansiktet. En stor polis bröt upp hennes armar på ryggen och den andre gav henne två hårda krokar i ansiktet. Därefter slängde de henne på marken och åkte därifrån.
c) Jag har epilepsi. Jag vet faktiskt inte hur ofta jag har läst om diabetiker och epileptiker som blivit slängda i fyllecell eftersom okunnig svenks polis inte vetat skillnaden på fylla och sjukdom, men det är flera gånger varje år. Som epileptiker kan man efter ett anfall lida av en otrolig ångest och förvirring och verklighetsuppfattningen är ofta lika med noll. Man kanske inte känner igen sin egen mamma och ser henne som ett hot som vill skada en och eftersom man styrs av basic reptilhjärna försöker man då med sin kattungesvaga kropp att försvara sig. Det tror jag kan ha hänt 21-åringen i Karlstad. Jag har själv råkat ut för att ambulansen knappt velat ta med mig efter rejäla fallskador eftersom de trott att jag skulle skada dem, men som tur är har jag kvicknat till såpass fort att polisen aldrig "tagit hand om mig".
Och vet ni vad som är det mest skrämmande med det här? I samtliga av de här grupperna som jag tillhör är det knappt en enda som tycker att det är värt anmäla polisen. "Varför? Det tjänar ju inte ett dugg till" är den förhärskande attityden. För så kommer det att vara så länge polisen har sin äckliga "kåranda" (dvs att man skyddar förbrytare så länge dessa har uniform), så länge åklagarna oftast är på samma linje som sina "pojkar" och så länge polis sätts att utreda andra poliser.
Det här är en farlig väg, mycket mycket farlig.
En gång bonde, alltid bonde?
Vissa av oss i GAIS-klacken brukar för skojs skull kalla riktiga bönder som håller på lagen vi möter för folkölsnattare.
Jag var väl rätt hundra på att det fanns åtminstone en i Brages klack men först nu får jag det bekräftat!
Jag var väl rätt hundra på att det fanns åtminstone en i Brages klack men först nu får jag det bekräftat!
Sluta mumla och säg om ni vill för jösse namn!
"Nej". "Nej säger jag och ni får respektera det". "Nej, det kan jag inte se mig själv som". "Nej det är inte upp till mig".
Det är det enda som hörs i dessa dagar. Från sossar, såklart. När de får frågan om de skulle kunna tänka sig att leda partiet. För i S får man inte vilja leda. Man ska vänta tills valberedningen hör av sig, då får man säga ja. Det är en sympatisk tanke som jag egentligen stöder. Man ska inte lyfta fram personer före parti. En enskilds åsikter ska inte riskera att kompromettera partiets politik över rörelsens.
Det är därför alla negationer duggar tätt i dessa dagar. Men det är en liten hake med det här fina förfarandet och denna goda tanke. Sen Mona Sahlin sa att hon kommer att avgå har en del människor frågat mig eftersom de vet om att jag har varit med i sossarna varför det är såhär. De har inte för sitt liv kunnat begripa varför alla dessa högdjur säger nej, nej och nej. De betraktar det som att politikerna är ovilliga, och man vill inte rösta på en politiker som egentligen inte vill leda sitt parti. De flesta svenskar nuförtiden har ingen kontakt med någon folkrörelse idag och de flesta har i bästa fall en vag aning om vad en valberedning gör. Det är min erfarenhet. Därför kommer de inte att rösta på vilken sosse det nu blir som till sist säger det efterlängtade "JA JA JA!!!" som de innerst inne allihop går runt och vill ut med.
Jag röstar inte på sossarna själv, kommer aldrig mer att göra det. Men jag ser hellre en regering ledd av S än en regering ledd av Sveriges Ronald Reagan*, Fredrik Reinfeldt. Därför säger jag: släpp det gamla. Sluta med ert trista nej-nej-nej:ande! Ni framstår inte som vinnare när ni håller på att neka konsekvent, ni framstår som sura underliga och inbundna. Tala tydligt om ifall ni vill, för jag vet att majoriteten av er som får frågan faktiskt vill det.
Då framstår i alla fall den som till sist blir vald som en vinnare och inte som en motvillig, konstig surkorv som ställer upp för att ingen annan ville.
*= Ronald Reagan var USA:s president 1980-1988. Han lurade i den amerikanska arbetarklassen att de i själva verket var medelklass och det är precis vad Fredrik Reinfeldt håller på med i Sverige och med den svenska arbetarklassen.
Det är det enda som hörs i dessa dagar. Från sossar, såklart. När de får frågan om de skulle kunna tänka sig att leda partiet. För i S får man inte vilja leda. Man ska vänta tills valberedningen hör av sig, då får man säga ja. Det är en sympatisk tanke som jag egentligen stöder. Man ska inte lyfta fram personer före parti. En enskilds åsikter ska inte riskera att kompromettera partiets politik över rörelsens.
Det är därför alla negationer duggar tätt i dessa dagar. Men det är en liten hake med det här fina förfarandet och denna goda tanke. Sen Mona Sahlin sa att hon kommer att avgå har en del människor frågat mig eftersom de vet om att jag har varit med i sossarna varför det är såhär. De har inte för sitt liv kunnat begripa varför alla dessa högdjur säger nej, nej och nej. De betraktar det som att politikerna är ovilliga, och man vill inte rösta på en politiker som egentligen inte vill leda sitt parti. De flesta svenskar nuförtiden har ingen kontakt med någon folkrörelse idag och de flesta har i bästa fall en vag aning om vad en valberedning gör. Det är min erfarenhet. Därför kommer de inte att rösta på vilken sosse det nu blir som till sist säger det efterlängtade "JA JA JA!!!" som de innerst inne allihop går runt och vill ut med.
Jag röstar inte på sossarna själv, kommer aldrig mer att göra det. Men jag ser hellre en regering ledd av S än en regering ledd av Sveriges Ronald Reagan*, Fredrik Reinfeldt. Därför säger jag: släpp det gamla. Sluta med ert trista nej-nej-nej:ande! Ni framstår inte som vinnare när ni håller på att neka konsekvent, ni framstår som sura underliga och inbundna. Tala tydligt om ifall ni vill, för jag vet att majoriteten av er som får frågan faktiskt vill det.
Då framstår i alla fall den som till sist blir vald som en vinnare och inte som en motvillig, konstig surkorv som ställer upp för att ingen annan ville.
*= Ronald Reagan var USA:s president 1980-1988. Han lurade i den amerikanska arbetarklassen att de i själva verket var medelklass och det är precis vad Fredrik Reinfeldt håller på med i Sverige och med den svenska arbetarklassen.
Socialismen kräver fantasi!
Men bara lite. Kunskapen om varför fantasin är viktigare behövs också.
Ja så är det faktiskt. Socialismen kräver en hel del fantasi. För är det något det borgerliga kapitalistiska samhället är bra på så är det att ta ifrån oss fantasin. Drömmarna (om de inte handlar om att tjäna på andras bekostnad förstås, det är den enda drömmen som uppmuntras) om att en annan värld är möjlig smulas sönder av de som redan fått sin fantasi kraftigt beskuren. Ledarskribenter i borgarpressen är exempel på de som har sämst fantasi i landet och de vill självklart inte att andra fantiserar och drömmer istället för att vara produktiva som de kallar det för.
Socialdemokratin är ett exempel på vad som händer när drömmarna och fantasin tar slut och ersätts av hårda krav på maximering. Rörelsen dör när den ska försöka konkurrera i fantasilöshet med de som alstrar själva fantasilösheten, de konservativa och liberalerna.
Varför vill då kapitalisterna, liberalerna och de konservativa inte att vi människor ska vara fria på riktigt och inte bara på marknaden? Det är enkelt. För att med stor och god fantasi kommer stort och gott mod. Om tillräckligt många människor delar samma dröm och vision och går samman blir de till slut så starka att de kan skydda varandra från det borgerliga samhällets repression som drabbar de som vägrar vara batterier åt den borgerliga matrixen.
Man skapar värn mot kapitalismens skadeverkningar helt enkelt. Därför uppmuntras människor titta på hjärndöda skitprogram som Top Model, Biggest Loser och annan smörja. Därför luras människor att tro att frihet är att kunna välja mellan tjugo sorters tvättmedel i tio olika varuhuskedjor. Därför förleds vi att tro att det är oss till gagn med flera aktörer på apoteksmarknaden. Det enda jag har märkt av det är en klar försämring eftersom de olika apoteken inte längre kan se om medicinen jag behöver finns hos konkurrenterna.
Och när människor skapar värn mot kapitalismens skadeverkningar och kan se att de faktiskt inte behöver ägna hela livet åt någon annans profit och att såväl arbetstillfällen som pengar och mat räcker mer än väl åt alla människor på hela jorden givet att vi bara sansar oss lite och gör vissa insikter om våra liv slås själva grundstenen för kapitalisternas tänkesätt, tävlingen, undan och de faller handlöst. För de vill att vi ska avundas vår grannes nya Audi. De vill att vi ska vilja ha det största trädäcket i grannskapet, att vi ska arbeta lite mer i deras företag och ta lite större lån i banken. Om vi vägrar att delta i det här ratracet och säger: "nej, mitt liv är alldeles för kort för att jag ska vilja ånga på i det här tempot och slita ut mig i förtid för din skull" så blir kapitalisterna som troll i solsken: de spricker och försvinner.
John Lennon, en känd trotskist (om än inte organiserad), var samma tankar på spåren. Han skrev text och musik till sången "Imagine" som jag kan tänka sammanfaller lite med mina tankar i just det här avseendet. Han tjänade rätt mycket pengar på att faktiskt ta det lugnt och sätta sina tankar och känslor på papper. Det känner jag att jag kan unna honom:)
Mona Sahlin gör det enda rätta, men vad står bakom?
Mer av detta kommer vi att få se med sossarnas "förnyare" vid rodret
Så lade hon ner till sist, socialdemokratins största sänke i modern tid. Mona Sahlin kommer att avgå. För mig blev det "enhälliga" valet av henne på kongressen det som fick min bägare att rinna över, jag insåg att S är ett borgerligt arbetarparti bortom all räddning och hoppade av både uppdrag och parti. Men det känns inte som någon sorts seger eller så. För det står inte någon enda självklar ersättare bakom.
Min analys av mina gamla partikamraters egna analyser blir att de är som möss som överraskats mitt ute på ett golv, med jättlångt kvar till någonstans att gömma sig: de blir helspattiga. De som satt sitt kapital på Mona Sahlin gråter, inte oväntat. Likaså gör de som haft positioner nära henne. Låt kanske vara av olika skäl. Några få är skadeglada, men de har nog inte hunnit lika långt som jag i sin analys.
För Sahlins interna kritiker på vänsterflanken inom S har inte ett skit att föra fram själva. Den som efterträder Mona Sahlin kommer att vara lika mycket höger som hon själv eller ännu värre. För det finns det. Ilja Batljan är en av dem, Niklas Nordström och Mikael Damberg två andra. Råhöger, karriärister som lika gärna skulle kunna vara folkpartister av lödig halt och som förmodligen inte deltagit på en enda första maj de senaste femton åren.
De andra inom S som till nåds skulle kunna utses till partiledare är lika höger de. Luciano Astudillo (som en gång var vänster men som sålde sig för en slips, en kostym och lite judaspengar) är en av de som ger mig rysningar. Popministern Thomas Bodström som nu är på avgiftning eller vad han nu pysslar med i USA likså. Den självupptagne livsnjutaren Leif Pagrotsky som är lika höger som de andra trots att han kritiserar EU lite grann för syns skull. Alla är de mitt/höger inom sosseriet. Är det någon som på allvar tror att miljardärshustrun Ulrika Messing skulle ta strid för ett ökat skatteuttag från de rikaste till förmån för de sämst ställda? Och varför skulle LO:s alibi i riksdagen, Sven-Erik Österberg, agera annorlunda som partiledare än vad hans organisation gör, dvs vara lamslagen gentemot högerregeringen?
Och de som finns kvar av den numera helt söndertrasade vänstern, Veronica Palm och Morgan Johansson, kommer aldrig att släppas fram. Interndemokratin i S är inte på samma låga nivå som i Sovjetunionens Kommunistiska Parti efter Lenin, men fan inte långt ifrån. Om det inte ändrat sig radikalt på de tre-fyra år som gått sedan jag lämnade. Ingen, absolut ingen i den krets jag var ordförande för i nordöstra Göteborg förde fram Mona Sahlin. Alla ville se Carin Jämtin och, och det var inte många som visste någon som förordade Mona Sahlin heller. Ändå valdes hon på kongressen. "Enhälligt". Det tror inte jag på. Jag tror att VU eller några andra som kan dra i trådarna beordrade Mona Sahlins motkandidater att stå tillbaka för att det var "Monas tur". Vad de kan ha haft för motiv för det, det vetefan. Antagligen trodde väl de arma pundhuvudena att Mona Sahlin skulle vinna stora segrar åt S.
Skitsamma. Många svenskar sätter tydligen sitt hopp för S till en så absurd figur som Margot Wallström! Anledningen till det tror jag är att hon har varit borta så länge att ingen minns vad hon gjorde, vilka frågor hon drev eller var hon stod inom sosseriet. Hon var ovän med godsherre Göran Persson, men vem fan var inte det? Jag träffade karljävlen två gånger och han är en av de otrevligaste män jag någonsin har stött på. Men Margot Wallström är en av de som varit med om att driva igenom EU:s lag i Sverige, och EU:s lag är högerpolitik upphöjd till författningssamling. Jag tror att folk bara hoppas på att hon inte ska vara samma skit som resten av sosseriet helt enkelt. Men hej vad de bedrar sig.
Dagens länk: Mullvaden skriver om hur länge banden mellan S och LO kommer att hålla. Det kan man verkligen fråga sig!
Var är en sverigedemokrat utlänning?
Sverigedemokraterna på väg att utvidga sitt Lebensraum..?
Den här frågan knyter an riktigt bra till ett tidigare inlägg om vad Sverigedemokrater är när de reser utomlands.
Den ohyfsade tölpen William Hahne (SDU) åker utomlands, slänger öl i ansiktet på en lokal bartender av palestinsk härstamning och kallar denne för "jävla utlänning". Där har vi alltså svaret. För en sverigedemokrat är alla blattar utlänningar, överallt på jorden.
Och ni hade ingen omedelbar längtan efter Lebensraum, sa ni..?
