Arbetarperspektiv

...blir en mantel av glimrande ljus....

Då har det börjat dra ihop sig... Första Maj fyller mig alltid med en pirrande känsla, en görgo sådan. Våren har skrudat Västra Götaland, Göteborg och gatan jag bor på i underbara färger, solen har flödat i en vecka och jag har redan en bonnebränna av guds nåde. Det får man av att ligga på knä och föryngringsbeskära, plantera, lägga ut farthinder på områdena, kratta, rensa och binda upp.

Men det är inte bara hoppet om vår som fyller mig på Första Maj utan även hoppet om en röd framtid, en framtid utan "satsa på dig själv"- paroller, egoism, fascism, nazism och enögt fokuserande på privategendomen och konsumtionen som vägen till lyckan. Första Maj är en dag för tankar, för minnen och och hopp för framtiden.

Dagen började tidigare med frukost antingen på SSU-expen eller partidistriket. Nu är det ju inte så mer som ni som läser här regelbundet vet. Ni som hittar hit för första gången eller inte läst igenom tidigare poster får veta det nu, jag har gått ur partiet. Facket lämnar jag dock bara som död. Men nu blir dagens första punkt manifestationen för Spanienfrivilliga på Masthuggstorget. Alla grenar från det socialistiska trädet samlas där för att hedra minnet på de svenskar som reste ner till Spanien för att ansluta sig till internationella brigaden och slåss mot general Francos fascisttrupper. Efter det är det lite allmänt morsande på folk man känner, kanske en fika på Andra Långgatan innan det är dags att ställa upp i tåget. Alla andra år har jag gått med sossarna/LO:s tåg men inte i år. Valet står mellan Vänsterpartiets eller SAC:s tåg i år.

Anledningen är att jag inte sympatiserar med vare sig sossarna eller LO i år (och allt mindre i framtiden som det ser ut nu). Sossarnas skuggbudget var ett skämt och högerledningen för LO bara jamsar med och säger ja och amen till alla stolligheter som Mona Sahlin och hennes jasägargäng hittar på. Jag sympatiserar i och för sig inte med SAC:s idéer om facklig kamp heller, men bita ifrån, det kan de. Vänstern har massor och åter massor att bevisa innan jag känner att jag kan ställa mig bakom dem fullt ut, men att gå i ett tåg är ett måste på Första Maj, och a tåg of one går ju bara inte. Ärrarna är en total omöjlighet, jag marscherar aldrig under några stalinistfanor och trottarna är mest... konstiga.

Vi får se, bestämmer mig under förmiddagen i morgon.