Arbetarperspektiv

I Göteborgs Postens helgbilaga "Två dagar" finns en återkommande avdelning som kallas "Porträttet" där er person får stor plats att berätta om sitt liv och leverne. Den här veckan är det mannen som ingen som är politiskt intresserad kan undgå att ha åsikter om, Johan Staël von Holstein.

 

Jag personligen anser att han är en pajas, för hur en sån otrolig loser, jag menar karlen står rätt upp och ner utan att skämmas på Handels och berättar om hur han i princip slarvade bort sex miljarder kronor, intjänade under sex år, kan tas på någon form av allvar av någon begriper jag inte. Fast å andra sidan så är det väl mest Jonas Birgersson och Erik Wikström som faktiskt anser att han är något att ha? Har inte resten av världen genomskådat att han är en luftslottsbyggare som plundrar ut så mycket pengar han kan ur bolagen han startar och sedan inte bryr sig, dampunge som han enligt egen utsago är?

 

Nej uppenbarligen inte. Det amerikanska affärsmagasinet Chief Executive målar upp en fasansfull vision om hur Johan Staël von Holstein är en av morgondagens "globala ledare" (den världen hade inte jag velat leva i) och Financial Times skriver ett långt porträtt där man betecknar honom som en "affärsevangelist" som Sverige behöver. Att han kraschade hela Icon Media Lab på en fikarast med alla de oräkneliga miljarders miljarder som försvann, och den avgrundsdjupa krisen som blev förvärrad av det spelade tydligen ingen roll för de här magasinen. Och inte för Johan heller verkar det.

 

Det som skrämmer mig med Staël von Holstein är inte något av det ovanstående. Jag skiter i små mer eller mindre välartade handelsgossar som adopterats in i adeln och som har en dysfunktion i synapserna som gör att han säger konstiga saker ibland. Nej, det som är djupt obehagligt med Johan är hans sätt att vilja vara med och styra över vanliga människors vardag trots att han inte är politiker. Även de som inte är anställda av honom. Han har stormaktambitioner. Han personligen sätter en ära i att jobba tills man (nästan) dör av utmattning, han tycker att det är fint. Han tycker att det är helt okej att gå in och arbeta gratis "i början". Han tycker att det är det finaste som finns att vara ?entreprenör?, ett ord som gör mig så förbannad att det flimrar framför ögonen på mig trots att jag i princip aldrig jobbat för något annat.

 

För Johan Staël von Holstein är så enormt världsfrånvänd att Marie Antoinette måste sägas ha ena benet förankrat djupt i Frankrikes bondeklass och det andra lika djupt i det fattiga trasproletariatet som svälte i Paris på 1700-talet. Han tror att alla kan börja med att jobba gratis. Han tror att alla kan skaffa fram ett startkapital genom att ringa upp några klasskamrater och säga "hörrudu gamle gosse, skulle du kunna tänka dig att låna mig ett par miljoner, jag har en liten idé!". Och han tror verkligen på att alla kan, och har som högsta mål, att få arbeta i den takt han själv gjorde som färsk från Handels.

 

Fuck, han tror säkert att alla kan komma IN på Handels och tillgodogöra sig undervisningen där! Och Johan Staël von Holstein tror säkert att alla vill det också. Men att de hindras. För är det inte det alla hans repriskrönikor i Metro brukar gå ut på? Att de hindras av något som bland de ungborgare som han själv emotionellt fortfarande befinner sig bland populärt kallas "Jante?"

 

I Johan Staël von Holsteins välisolerade drömvärld är alla sina små egenföretagare. Ingen är anställd. Alla måste ta ansvar för sin egen ekonomi, och de som inte kan det, tja. Och där stannar det, vid "tja", för jag tror inte att han har tänkt så långt att han vet vad som ska göras med dem. Jag vet inte hur hans dampade hjärna ser ut, men om bara några neuroner hade varit kopplade på ett annat sätt hade han kanske bara blivit en störig moppeunge som drog runt på den halländska landsbygden hela livet ut. Så jag tycker ju inte att han ska sätta upp riktigt så mycket käft i såna här frågor.

 

Jag är en som säkerligen skulle överleva i Johans otäcka värld. Jag är stark, orkar arbeta tills fan avlöser mig, är smart och kan prata för mig. Men jag vill inte. Jag är nämligen fullt nöjd med att ha ett jobb som fastighetsskötare eller värd och gå där och jobba tills pensionen. Jag vill kunna jobba mina åtta timmar (sex timmar ska det bli i framtiden!) och sedan gå hem och ha dagen ledig till min sambo och våra eventuella barn och hunden vi ska skaffa. Inte sitta med en massa "affärskollegor" till långt in på natten, spela golf med någon kund på söndagen och vilka andra degenererade nöjen ägarklassen nu håller på med. Jag vill gå på fotboll en gång i veckan, boxas, träna karate, gå ut och gå med barnen i Haga, kasta pinnar med hunden i Gubberoparken utan att tänka på hur det går på företaget hela tiden! Jag värdesätter andra saker än arbete för arbetets skull helt enkelt.

 

Men det är nog det som den där neuronkopplingen i Johan Staël von Holsteins huvud inte tillåter honom att se, att alla andra inte är med på samma tåg som honom och att folk inte längtar efter att få jobba dygnet runt tills de faller ner döda. Att det faktiskt inte behöver vara helvete på jorden att vara anställd. Att jorden klarar en Johan Staël von Holstein men inte sex miljarder. Det är nog det han inte fattar. Och sedan kan han skrika sig blå om Jante i Metro tills redaktören Pitkänen tröttnar på hans repriser.

 

Den dagen Johan Staël von Holsteins idéer om hur vanligt folk ska styras får genomslag och blir verklighet är samma dag som revolutionen måste börja, för då har vi verkligen nått vägs ände.

 

Jag måste avsluta med något som gjorde Johan ledsen i ögat. Härom veckan skrev tidningen Affärsvärlden (som uppenbarligen inte är lika världsfrånvänd som sina brittiska och amerikanska kollegor) att det var bra att Johan nu satt i Kulturrådet, för där gjorde han minst skada. "Det är ju absurt, vad skulle jag kunna göra för skada?" frågar sig den adopterade baronen.

Ja du Johan. All i hela världen?