Arbetarperspektiv

Torkild Strandberg, folkpartist från Landskrona, tar fram monarken och ger sig ut på en rejäl hojtur i den så kallade kamphundsfrågan i Expressen som sin vana trogen lägger in en bild på en gäspande Staffordshire Bullterrier, i syfte att få den att se livsfarlig ut. Man blir så jäkla trött, särskilt som ägare av just en staffe. En hundras som ägnats 70 år av intensiv avel för att få bort dess kampbeteende. Det är 35 hundgenerationer det. Rasen Staffordshire Bullterrier stängdes 1935 när rasstandarden sattes av rasklubben i Storbritannien. Inte en ny individ har tillkommit sedan dess, men det betyder inte att rasen är degenererad och inavlad, vår Jenny har en inavlesgrad på 0.8% enligt SKK:s register (Torkild Strandbergs egen är säkerligen högre, och förmodligen din och min med!) och det är att jämföra med 0.

Torkild Strandberg framhäver det särskilt hemskt att de så kallade kamphundsraserna avlats för att få fram egenskaper som "tävlingsinriktade, smärttåliga och orädda". Vilken sensation! Vad tror Torkild att taxen har avlats för att vara? Den ska gå ner till en grävling som sitter och morrar och är trängd i sitt gryt. Eller olika jaktterriers? Jämthund? Ställa älg är ingen lek direkt. Eller varför inte bordercollien? Eller "familjehunden" rhodesian ridgeback? Den avlades fram för att jaga lejon för god´s sake! Inte ens en så etablerad familjehund som dalmatinern är pålitlig. Inför remaken av "101 Dalmatiner" gav rasklubben ut en skrift som hette "Dalmatinern - den prickiga vargen" för att understryka att det inte är en familjehund.

Faktum är att just Expressen/GT för ett par veckor sedan släppte en brittisk lista på vilka raser som biter mest och där kom pitbullterriern (som enda bullhund!) först på plats sex.

Men Torkild Strandbergs, och andras rädsla måste såklart tas på allvar. Förutom det arbete vi seriösa ägare dagligen lägger ner på charmoffensiver är mitt tips att han dels lär känna någon bullhund. Förslagsvis kan han börja just med en Staffordshire Bullterrier. För vänligare, gladare och finare hund hittar man knappast. I rasens hemland kallas den för The Nanny Dog just för att den är så oerhört bra med barn. En uppfödare vi var i kontakt med innan vi skaffade Jenny, och som tidigare fött upp leonberger (också en etablerad "familjehund" fast de har psyke som silkespapper och kan väga sextio kilo) sa att staffen är den enda hund han till hundra procent skulle lita på om en liten unge tultar fram och tar maten ifrån när den äter. Sen tycker jag att han ska hälsa på en engelsk bullterrier, en american bulldogg och till sist sin största rädsla, en pitbull terrier. Och då menar jag inte någon av de blandraser som strövar på Landskronas gator.

För det kan jag lova huvudet på att det är. Ingen av de här sketungarna som svärtar våra rasers rykten har nämligen råd med en renrasig hund. Vi lade 13000 för Jenny. Priserna ligger i den klassen, och för Ambull får du säkert hosta upp 15000. Mycket för att hindra oseriösa grabbar som vill boosta sitt ego med en hund som ser farlig ut. Vi letade i ett år, gick på mässor, diskuterade på forum, besökte tre kennels, läste böcker med mera. Och då är ändå jag uppvuxen med hundar.

Det jag föreslår Torkild Strandberg är att han politiskt arbetar för en lag som ger bätte möjligheter att tillvarata en hund med bittendenser samt bättre möjligheter att se till att folk med ägareförbud inte skaffar en ny hund. Inte att försöka förbjuda en hel ras. Då kommer han ändå inte åt problemet eftersom de med bekräftelsebehov genast skulle skaffa schäfer (som det var på sjuttiotalet!) eller dobermann. Dessutom, om man förbjuder, säg pitbull då, så kommer de som har blandningarna omedelbart att para in en annan ras också kommer de runt problemet, precis som designerdrogerna.

Den lyckan man kan uppleva när man blir omkullbrottad av en nio veckor gammal staffevalp som sedan klättrar upp på ens bröst och ivrigt börjar slicka en i ansiktet och öronen är helt otrolig!

Men jag tror att lillskitans lektant Azza har givit henne olater, för precis som Azza är Jenny snabb på att snappa efter näsan så liten hon är, ha ha!

Att ha hund är en lycka som borde vara alla förunnad. Vår kära uppfödare, Laila, är på utställning i Borås idag med Vegas och Diva. Vi önskar henne och doggarna lycka till!

Rubriken syftar på att jag alltid tycks bli nedbrottad av små tikvalpar. Förra året var det kompisarnas dansk-svenska gårdshund Tequila som stod för bedriften=)