Arbetarperspektiv

Jag visste att jag hamnat i rätt parti! Så skönt att ha människor som tänker på samma sätt runt sig. När däcktillverkaren  Continental i Gislaved lades ner någon gång för runt tretton år sen minns jag att jag tänkte att det borde fan förbjudas att lägga ner företag som går med vinst vilket Continental gjorde. Då var jag sosse, ni begriper hur radikal jag var för sånt får inte ens yppas, säkert inte heller tänkas inom S. Då blir borgarna och borgarpressen arg och det gör så ont så ont i små sossar ser ni.

Jan-Olov Carlsson, SP, arbetar på Volvos Umeåverken och skriver samma sak som jag tänkte då. Jag vet att många, nästan alla, i det här landet blandar ihop äganderätten med demokrati och tror att det är just äganderätten som ÄR folkstyre, men ser ni så förhåller det sig inte. Om vi i Sverige skulle ha en sån här lag skulle vi bli tvungna att gå hårt fram mot den borgerliga lagstiftningen om ägande. Därför är nationell socialistisk kamp (som exempelvis Vänsterpartiet för) ganska meningslös mot ett kapital som är internationellt.  Därför är trotskismen och internationalismen socialismen för 21:a århundradet.

Det var en passus. Här kommer Jan-Olovs inlägg som jag har snott från Röda Lidköping:


"Bara några dagar innan den nyligen avslutade Metallkongressen skulle börja kom beskedet om att General Motors har planer som kan komma att äventyra Saabs verksamhet i Trollhättan. Hur många arbetstillfällen som är i farozonen är svårt att gissa.

Motivet för utspelet är desto lättare att genomskåda. Det är samma motiv som när Volvos ledning uttalar att 1 000 jobb är i fara på Volvo Lastvagnar i Umeå. Genom hot och utpressning vill man genomföra långtgående förändringar på arbetsmarknaden. Maktbalansen på arbetsmarknaden kantrar och på varje enskild arbetsplats blir vi inträngda i ett hörn, eftersom det har visat sig att hoten också går att verkställa utan större invändningar från politiker och fackföreningsledningar.

Metallavdelningen i Umeå krävde i en motion till metallkongressen bland annat ett förbud mot nedläggning av företag som går med vinst. Ett sådant förbud skulle kunna ske genom skärpt lagstiftning. Kraven på lagstiftning har väckt starka reaktioner inte minst från Metalls ledning. Låt oss stanna upp och fundera över det rimliga eller orimliga i ett sådant krav.


Vad frågan inte handlar om
Frågan handlar inte allmänt om nedläggningar och arbetslöshet som en följd av strukturomvandlingar inom industrin. Då räcker det inte med att säga Nej och kräva lagstiftning. Istället handlar det då om att ha en utvecklad syn på näringspolitik.
Frågan handlar inte heller om uppsägningar i största allmänhet, t ex. ett enskilt företag som drabbas av marknaden och bara försvinner och inte kan få lönsamhet. Där finns de fackliga svaren i de sociala trygghetssystemen och arbetsmarknadspolitiken.

Den nya girigheten
Vad frågan handlar om är att giriga företagsledningar tycks kunna ta sig vilka friheter och rättigheter som helst för att öka vinsten genom att flytta produktion till låglöneländer. Vi kan se två sidor av detta fenomen.
En sida av saken är att nyetableringar sker i låglöneländer, det vill säga tillväxten av nya arbetstillfällen sker där kostnaden för arbetskraft är låg och fackföreningsrörelsen som svagast. Vi brukar då tala om en global arbetsdelning som grund för denna strukturomvandling. Den fackliga strategin handlar då om både en offensiv näringspolitik för industriell utveckling och inte minst en internationell facklig samordning och kamp för att utjämna villkoren mellan länder.
En annan sida av saken – och nu är vi inne på vad den akuta frågan om företagsflytt egentligen handlar om – är att man lägger ner befintliga företag och flyttar samma produktion och samma verksamhet till låglöneländer. Och att nedläggningen sker fast företaget är välmående, väl fungerande och går med vinst.
– Så här borde det väl inte gå till!, är väl en gängse uppfattning. Vi kan inte och vi ska inte acceptera att företag som går med vinst läggs ner, när det enda motivet för att flytta produktionen är att öka vinsterna oavsett konsekvenserna för de som blir arbetslösa och för de orter som berörs. Det är en enkel och rimlig slutsats.
Men nu kommer det svåra. Vilka krav och vilka åtgärder går att ta till ? Jag tycker det handlar om att sätta ner klackarna, peka på det orimliga och ställa tuffa politiska krav utifrån detta.

 

Förbud eller tillåtelse
Om vi tycker det är fel det som sker, ja då måste vi också säga någonting mer. Krav på ”Lagstiftning mot nedläggning av företag som går med vinst” handlar inte om att det ska stiftas en lag som heter ”Lagen om att djävlas med företagen så att inga nyetableringar sker i Sverige”.
Det handlar snarare om att se över LAS (Lagen om anställningsskydd) där det redan finns begränsningar om att säga upp eller avskeda utan saklig grund. Det viktiga är att spelreglerna måste bestämmas av samhället på samma sätt som t ex diskrimineringslagar, arbetsmiljölagar osv. Där olika intressen så tydligt står mot varandra får inte samhällets inställning vara att den starkes rätt gäller.
En invändning är att det är komplicerat med lagstiftning. Vårt krav på ”förbud mot nedläggning av företag som går med vinst” handlar inte om att presentera ett färdigt förslag med alla juridiska detaljer för eller emot. Kravet bygger på två enkla insikter: dels att spelreglerna på arbetsmarknaden får orimliga konsekvenser när företagen ensidigt dikterar villkoren. Och dels att frågan med nödvändighet måste lyftas från fabriksnivå till samhällsnivå.

 

Det fackliga valet
Det finns ett val. Antingen anpassar vi oss och blir åskådare till globaliseringen på kapitalets villkor. Då kommer även lönsamma företag fortsättningsvis att läggas ned. Eller så utarbetar vi en facklig motstrategi där just frågan om företagsflyttningar och nedläggningar kommer i första rummet.
Som en akut och omedelbar åtgärd kan vi ställa kravet om ”förbud mot nedläggning av företag som går med vinst”. Det är inte lösningen på allt, men kravet är en tydlig stridssignal. Vi accepterar inte fler Gislaved, Västervik eller tiotal andra liknande konkreta fall den senaste tiden. Kravet skulle accepteras av en bred majoritet av de arbetande, inte bara i de hotade företagen, utan också bland många andra, och på så sätt bygga opinionen underifrån."

 

Jan-Olov Carlsson, vice ordförande Metallklubben Volvo Lastvagnar Umeå

Slog mig just att det skulle vara lite intressant att få veta var Sofia "Lättmutad" Arkelsten har bensinkort. Har hon något annat än Shell blir jag seriöst förvånad.

"– Resor betalda av företag accepterar vi inte. Märker man att det är en resa som går ut på att man ska verka för dem som står bakom resan ska man avstå. Vi har antagit detta förhållningssätt i riksdagsgruppen, säger SD:s gruppledare i riksdagen, Björn Söder."

Björn Söder SD, om mutresor, avd. Blir Sverigedemokrater utlänningar om de åker till ett annat land?

I borgarnas värld finns inget som heter mutbrott, bestickning eller liknande, det märker jag när jag surfar hos ärkenörden Edvin Alam (M), den galne greven Carl B Hamilton (FP) eller Magnus "jag klär mig precis som Café säger åt mig" Johansson (C). Plus flera borgare såklart.

Men allihopa försvarar de Arkelstenens mutbrott. Carl Bildt erkänner gladeligen att han själv begått en mängd liknande förbrytelser, utan att skämmas det minsta. Gratis är för gott för att politrukerna ens ska skämmas, det står ju helt klart. Det är så patetiskt att Sofia Arkelsten försöker så tvivel om att hon har tagit emot en muta! Vem tror att hon kommer att rösta emot när Shell vill prospektera efter gas i skyddsvärda områden i Skåne till exempel? Nej, Shell har köpt en ung framtida topp i M för skit och ingenting.

En av snickargubbarna på bygget där jag är och bygger hiss nu, som aldrig röstat, inte är ett skit intresserad av politik och inte har en aning om vem Sofia Arkelsten sa igår innan jag åkte hem till Göteborg efter att ha läst om Sofia Mutkolv i Metro: "Fan va löjlig hon är, den dära Arkelsten. Det fattar ju vem som att det är en muta hon tagit, tydligare kan man ju inte få det".

 

Jag kanske har glömt att berätta att jag var i Berlin i somras. Jag har varit i Tyskland hundra gånger, men det har aldrig blivit av att jag åkt till huvudstaden. Den är ju full av saker som en politisk, historieintresserad nörd som jag uppskattar så det var kul att komma dit. Synd bara att Tyskland förlorade i semin, det var 300000 pers på plats på Strasse 17. Juni! Här är några få av de bilder jag tog. Det mesta är från Östberlin, väst är vräkigt, fult och tråkigt, utom Charlottenburg då.

 

TV-tornet på Alexanderplatz, mäktig DDR-arkitektur

 

Friedrichsttrasse. Socialismens röda stjärna som mural.

 

 

Samma vägg, samma gata. Här stod sovjetiska och USA-tanks nos mot nos beredda att öppna eld.

 

DDR-muséet vid Spree. Inte så mycket politiskt utan mest vardagsliv i DDR. Det mesta känner en svensk 70-talist igen.

 

Det skitstora, skitfula hotellet vid Alex som jag alltid glömmer vad det heter. En av Östs arkitektoniska stoltheter.

 

Zentralfriedhof i Lichtenberg där bland andra Clara Zetkin, Rosa Luxemburg, Wilhelm Pfannkuch och Karl Liebknecht ligger begravda. Tyvärr har de förorenat platsen med en massa stalinister från DDR-tiden med. Ironin är stor då många ligger här just på grund av stalinisterna.

 

Vi rev en gammal linhiss på en adress i Solna, jag och min arbetskamrat.

När den första hundrakilos järntackan i motvikten lossnade och föll ner mot mitt oskyddade

huvud och jag hann dra undan skallen

tackade jag Gud för första gången sedan jag läste Barnens Bibel.

 

- Nicklas Eriksson 2010

Jahapp, så har ytterligare en svensk man gått och blivit dödad i Afghanistan. Det verkar som om de flesta tycker att det var något man fick räkna med, i alla fall i bloggosfären. Han dog ju för en så förbannat ädel sak.

Jag tycker inte att han gjorde det. Amerikas ockupation av Afghanistan har inget stöd i folkrätten, och Sverige har blivit värvat på USA:s väg dit, ungefär som när mobbarna drar ihop en lång svans när de ska iväg och spöa den de anser som underlägsen. Skam att Sverige lät sig dras in i mobbardansen.

Känner nog att jag orkar inte skriva så jävla mycket mer om saken, mer än att ni som försvarar den svenska insatsen (både på höger och vänster sida) försvarar en lögn. Landet Afghanistan är lika fattigt fortfarande och kvinnorna är fortfarande lika ofria och kommer inte att bli friare av marionettregeringen som sitter i Kabul.

Ronny Åkerberg skriver bra om det.

Jo det ska jag berätta.

Jan Hallberg (M) slutar som kommunalråd för moderaterna i Göteborg. Han är en kvarleva direkt från "de gamla moderaterna". Han lyckades i och för sig haka på M:s trend med stigande siffror som nästan hela övriga landet, men det till bekostnad av den gamla borgerliga kapitalismen. Han fick skit på tummen, och avgår nu.

Hans efterträdare är givetvis en man, Jonas Ransgård (gud förbjude att moderaterna i Göteborg skulle tro att en kvinna går att använda till något annat än avel och kuriosa). Han kommer utifrån det rika och fina Askim där han bor i en villa och är en riktig spelevink för att vara moderat. Han är född 1971, och det ger väl vid handen att tro att Jonas Ransgård tillhör "de nya moderaterna" men så är det inte.

Jag har suttit i kommunfullmäktige och i Idrott och föreningsnämnden tillsammans med Jonas Ransgård och det jag kan säga om honom är följande: artig rent formellt, lättpratad och korrekt. Han följer reglerna. Det är det goda. Nackdelarna är att han fått för sig att han är rolig, vilket han inte alls är. Han skämtar ofta och gärna men på andras bekostnad och är kränkande utan att begripa det själv, för han tror att han skojar. Han kommer att bli som Göran Persson helt klart.

Det som är bra med Jonas Ransgård är att han är en ung Bo Lundgren rent politiskt. Han pratar nästan inget annat än skatter och kostnader och det vinner inte moderaterna på, vare sig de nya eller de gamla. Han har pratat tunt och runt kring lite rent allmänna frågor som nästan vilket parti som helst skulle kunna ha på sin agenda i övrigt.

Om nu sossarna på Börsen kunde göra sig av med de värsta gamla och halvgamla politrukerna och skjuta fram unga som jag vet finns under femtio- och tidiga sextiotaliströvarna så behöver inte sossarna i Göteborg ha något att frukta från Jonas Ransgård - heller.

I mitt liv är träning en mycket viktig ingrediens. Mina favoriter att utöva är karate, boxning och hundsporter. I kväll ska jag iväg till klubben jag tycker så mycket om och träna, Keiko.

Keiko är en mycket fightinginriktad klubb och har ofta minst två deltagare i landslaget i Kyoukushin.

Den 23:e oktober i Kristinedalshallen, anordnar Keiko det första Svenska Mästerskapet i Kyoukushin någonsin. Vi har alltid fått kalla tävlingen för riksmästerskap av olika anledningar, men nu får det heta SM!

Hårda och spännande fighter med ett stort antal av landets bästa karatefighters utlovas!

Jag är en person som, tvärtemot vad unghögern ger uttryck för att tro att vi socialister gör, fullkomligt älskar att arbeta. Varje morgon går jag upp förväntansfull när klockan ringer. Det har jag gjort i många år. Jag har nog någonstans en mental bild av mig själv som en av de gamla stalinistiska statyerna från det gamla Sovjetunionen, haha!

Hela min identitet är arbetarens, hela min önskan är att arbeta. Gärna smutsigt, tungt och svettigt jobb, jag har haft dem alla.

Och jag har arbete. Är heltidsanställd på en firma. Det är dock en grej som stör the beegeezus ur mig: jag har inga arbetsuppgifter! Sedan i somras har jag fått finna mig i att bli hemskickad efter halva dagen av en chef som inte heller han har så mycket att göra. Det är hål i huvudet helt enkelt.

Jag vill ha jobb på arbetet! Okej, det är vanligt sketet lönearbete. Jag berikar någon annan som tar största vinsten av min arbetsinsats, och det är såklart inte okej att göra det, men jag har inte möjligheten att slita på mitt eget land för min egen stuga så det är lönearbete som står mig till buds. Också får jag inte ens lönearbeta!

Det låter väl som det som de i början nämnda ungborgarna (och de flesta äldre också) tror är alla rödingars dröm: att sitta på röven och få full lön för det. Men det är det inte. Och jag är jävligt trött på skiten!

Läser på Aftonbladet att den så kallade prinsen Harry Windsor från England är talibanernas måltavla nummer ett.

Där ser man. Snacka om säkerhet på jobbet när man är tvungen att ha 20 elitsoldater från SAS med sig som skydd. Hur effektiv blir Harry i strid, det undrar jag? Och hur många arbetarklassgrabbar från Wiltshire, , Swindon och Luton-upon-mud blir tvungna att ta en kula för att skydda hans blåblodiga arsle?

Tragiskt att dessa parasiter till kungligheter har så lite att göra att de måste ta sig såna här uppgifter för att känna att de gör skillnad.