Arbetarperspektiv

SAAB fick en tidsfrist mot alla odds. Det var nog egentligen inte så många som hade trott på en fortsättning för det lilla bilföretaget i Trollhättan. Jag var en av dem. Inte i min vildaste fantasi hade jag trott på att Victor Muller och Spyker Cars med hjälp av ryssmaffian skulle kunna få SAAB att fortsätta leva. Visserligen med en ytterst svajig pacemaker som behöver finjustering i många år framöver.

Men det är ändå som om Trollhättan självt är drabbat av en förbannelse. För jag tror inte att ledningen och ingenjörerna på SAAB lämnar den lilla västgötska staden så värst ofta. De verkar leva i sin egen lilla värld och lallar på med sina stora tvåtonsbilar (med jätteliten motor, som deras VD sa i Ekot i veckan)!

Jag står i begrepp att ta körkort och vi ska införskaffa en bil, det måste vi ha. Och jag vill jättegärna kunna inhandla en SAAB. Vi skulle till och med ha råd med en helt ny, min fru tjänar rätt okej pengar och tillsammans så hade vi haft råd med lånet på en ny helt klart. Men det blir inte någon SAAB.

Varför? För att först och främst är bilarna alldeles för stora. Det ingår garageplats i hyran i lägenheten vi bor i, ett varmgarage under huset som är byggt 1961. Och infarten är inte byggd för så stora bilar som en SAAB. Det var nätt och jämnt att de som bodde i lägenheten innan oss kom in med sin V70, verkligen nätt och jämnt. Och de hade ändå haft körkort hela livet, jag ska precis ta. Har verkligen ingen lust med att skrapa av lack och speglar mot betongen för tusentals kronor innan jag fått till tekniken. Dessutom, har ni varit i Göteborg någon gång så vet ni att den stan inte heller är byggd för stora bilar. Det är det väl ingen svensk stad som är. Trånga gator, små parkeringar, dåliga mötesplatser med mera.

Den bil som främst tjänar våra syften är en japan. Toyota Corolla Verso. Den är en mycket smidig bil, lagom stor för en familj på två och en hund och i Verson får man in en hundbur. Den har jag inga problem att få in och ut ur garaget. Dessutom drar den skitlite bränsle och är sanslöst bra i stadstrafik. Det är inte SAAB känt för precis. Men i hjärtat vill jag inte ha en japan, jag vill kunna bidra till att kamraterna på SAAB får behålla sina arbeten! Fast som det är nu så vill visst inte ledningen och SAABs ingenjörer att jag ska kunna det.

Urbaniseringen i Sverige fortsätter att öka, och städerna växer. Men folks behov av bil blir inte mindre, i alla fall så länge man inte är ung vuxen och inte har några barn, hund eller annat som kräver snabb och pålitlig transport med jämna mellanrum. Min arbetsplats ligger fruktansvärt otillgängligt med kollektivtrafik för att inte nämna hunddagiset. Marknaden har minsann inte hjälpt min familj på det viset inte. Hade SAAB haft något i huvudet så hade satsat på en mycket mindre bil som drar mycket mindre bränsle, lättmanövrerad i stan och ändå funktionell på landet. En som också tycker det är Hans Willebrand. Läs hans inlägg.

Det är ALLTID kul när borgare är osams. Det här var infört i Uppsala Nya Tidning idag som svar på den lille Anders Björck-wannabeen Jonas Pettersson som har smygfilmat byggnadsarbetare och kallat dem för lata. Gör en blogg av det mest för att ha tillgång till texten i framtiden efter att Maud Olofssons stab ringt och tvingat UNT att ta bort inlägget;)


"CENTERN. Tyvärr kunde man se ett medieinslag på måndagen där vår "partikamrat" Jonas Pettersson — riksdagskandidat för Centern — ifrågasatte byggnadsarbetares effektivitet. Gudskelov är Pettersson inte kandidat för Centern i vårt län. Vi känner honom inte alls för egen del. Han går ut och hugger byggnadsarbetarna i skallen och säger att deras dagar går ut på att dricka kaffe och stå och hänga och att effektiviteten är usel!


Vi tar helt avstånd från maffiametoder som att smyg­filma olika grupper i samhället som Jonas Pettersson har gjort.
I en kommun som till exempel Uppsala där byggandet av bostäder håller hög fart och i en kommun där tillväxten är hög och där inflyttningstakten är störst i landet utgör just byggnadsarbetarna ett mycket viktigt inslag i helhetsbilden för utvecklingen i vår kommun.


Personligen känner vi massor av byggnadsarbetare och för egen del kan vi säga att Petterssons påståenden inte stämmer alls. De jobbar effektivt och hårt. Att det möjligen kan finnas någon enstaka byggnadsarbetare som drar benen efter sig är väl inte omöjligt, men å andra sidan finns ju sådant i alla yrkesgrupper och i hela samhället. De allra flesta arbetstagare inom alla grupper gör ett mycket bra jobb i vårt land och att gå ut och kritisera byggnadsarbetarna som Jonas Pettersson gör, det tar vi avstånd från!
Det är givetvis också så att Jonas Pettersson inte borde kandidera till riksdagen för vårt parti oavsett var någonstans i landet han bor. Han har redan "strukit sig själv" på listan genom smygfilmningen som vi ser det - och detta innan andra i partiet förhoppningsvis gör det.

Idag har jag uppdaterat länklistan med Camp Kent, en RS-blogg från Uddevalla. Alla i vänsterträsket vet att Rättvisepartiet Socialisterna inte har det bästa ryktet bland oss andra till vänster om Vänsterpartiet, och jag erkänner rätt av att jag inte är förtjusta i dem som parti betraktat. I alla fall inte här i Göteborg. Men Camp Kent och blogginnehavarna tycker jag skriver bra och om rätt saker. Kanske finns hopp om en lite mer enad trotskistisk vänster i Sverige i framtiden? Vi får se.

Jag eftersträvar i alla fall att hålla min länklista så bred som möjligt inom vänsterspektrat. Trots det har jag inte haft med några RS-länkar innan, men nu är det alltså premiär.

Jag har också uppdaterat med Linda Papirnij som bloggar hos Metro. Hon är en gammal kamrat och träningskompis från Filipstad och hon är socialdemokrat i Flemmingsberg uppe på baksidan av landet (ni vet, öster om Prag). Hon är engagerad i kommunpolitiken där.

Näpp, måste slänga mig över städningen nu, vi får hit goda vänner på söndagsmiddag senare.

Ärkesossebuffeln herr patron Göran Persson köpte sig ett gods för tiotals miljoner. Visst mummel i rörelsen, men ingen har så mycket heder att de vågar säga ifrån på allvar.

Hans efterträdare, slarvmajan Mona Sahlin köper (eventuellt får) en väska för 6000. Göran Greider sätter i halsen och utnämner det till ett hot mot deras rörelse!

Hallå? Lite sans och balans efterfrågas här va... Visst, jag vet inte många knegare som har råd med en Louis Vuitton på en löning, men min ex-fru köpte sig en Mulberry för elva tusen efter att ha sparat i ett antal månader och då hade hon ett vanligt handelsjobb som säljare i en butik. Kom igen för tusan! Det är inte ofta jag tar Mona Sahlin i försvar, att hon valdes till partiledare blev det som fick bägaren att rinna över för mig och jag lämnade sossarna, men det är då inte hennes livsstil som är ett hot mot sossarna.

Det är nämligen samma sak som jag sa till Anna Johansson när jag förklarade för henne varför jag ville lämna: jag vet inte vad partiet vill och skulle inte kunna förklara en vision för en potentiell väljare i en valrörelse. Det visste jag inte för två år sedan och jag vet det fortfarande inte.

Och det vet ingen annan heller.

Jag jobbar ju i ett entreprenadföretag, och entreprenören utsågs ju återigen i gårdagens partiledardebatt som något slags hjälte av Maud Olofsson (C) som själv har ungefär lika stor erfarenhet av riktiga jobb som en genomsnittlig svensk sexåring.

Om entreprenören är en hjälte, vad är då vi som drängar för honom?

För i måndags var det ännu en av de fillipinska tjejerna som bröt ihop, utmattad av för mycket arbete. Det är ett gäng med tjejer som jobbar hos oss, och de har bara halvtider. Det räcker ju såklart inte att leva på, så de har alla flera jobb. Ingen av dem har bara åtta timmar om dagen, alla har fler eller färre beroende på hur de bli inringda på sina andra arbeten som är olika bemanningsföretag, hemtjänst och sånt.

Tjejen fick ett yrselanfall, kunde inte stå på benen. Vi fick sätta henne ner, lugna henne och ringa efter hennes svenske man som kom och hämtade hem den utmattade kamraten. Det här händer varje dag i hela Sverige.
Vår arbetsköpare utses till hjälte av den förra ordföranden i husmorsföreningen och statsförsörjda Maud Olofsson. Vi får bryta ihop av utmattning på jobbet. De här tjejerna är aldrig lediga. Aldrig. De arbetar varje dag hela året runt och hade inte den mänskliga fysiken satt hinder i vägen hade de arbetat dygnet runt med.

Av oss tre som har heltid på jobbet är det bara jag som nänns ta min kollektivavtalsstadgade entimmesrast! Och då är det två andra svenskar, uppvuxna här i landet. Och de vågar inte ta sin entimmesrast, jag fattar inte vart vi är på väg någonstans. Det var en av kamraterna som sa i veckan: "Det är konstigt, nu är USA på väg att bli som Sverige var förr i tiden, och vi är på väg att bli som USA!". Men det är inte underligt. Vi har en regering som eftersträvar detta. Jag ryser när jag hörde Jan Björklund, Mona Sahlin och Maud Olofsson säga att vi måste jobba mer och längre! Jag vill inte alls jobba längre, jag vill jobba mindre tid av mitt enda liv! Jag struntar väl i aktieägarna, jag har bara ett liv och det vill jag ha ut kvalité av.

Vi måste inte jobba mer eller längre. Faktum är att vi måste jobba mindre. Vi måste se till, via lag om så behövs, att arbetstiden sänks och att pensionsåldern sänks med tio år. Och om det så behövs lag så måste vi få in de 25% av alla unga mellan 15 och 24 år som går arbetslösa på arbetsmarknaden.

Och vi måste avskaffa en anakronism. Nej, alla borgerliga läsare, jag menar inte LAS. Den är inte det minsta anakronistisk. Jag syftar på åtta timmars arbetsdag. Den kom till i en tid när folk arbetade med som mest gångavstånd till sina arbeten. Då kunde de verkligen arbeta åtta timmar. Idag är i alla fall jag på jobbet som ligger 20 km hemifrån i nio timmar. Resan dit tar 45 minuter och resan hem tar två timmar. Det blir inga åtta timmar. Ja jag anser att restiden till arbetet borde räknas in i arbetstiden.

När arbetarrörelsens gamla kämpar drev på för åtta timmars arbetsdag var parollen: "Åtta timmars jobb för åtta öres peng. Åtta timmar fritt och åtta till i säng". Jag vill ändra det till: "Sex timmars jobb för gamla lönens peng. Resetid betald och en valfri Hästens-säng". Ja, den där sängen hade jag väl mest med för rimmets skull.

Men faktum är att det här är en väldigt viktig fråga för framtiden. Genomförs den här revolutionerande reformen så kommer det inte att behövas mer nedmontering av välfärdssystemen för de kommer inte att behöva utnyttjas så mycket.

---

Edit: Röda Lund skriver på samma tema om kamraten som inte fick mer timjobb - för att de kackiga överklassföräldrarna blev oroliga för en mössjävels skull!

Vi Sverigedemokrater bangar minsann inte för lite hederligt fasadputseri inte!

Dagens länk är Antisverigedemokraternas blogg och dagens blid är ovanstående!

 

 Det har varit lite grinerier i pressen om MTV:s program Bully Beatdown. Det är ett "hämndprogram" där mobbade spinkiga nördar får hjälp av en vältränad kampsportare att klå upp sina plågoandar. Mobbarna konfronteras och får chansen att ställa upp två ronder i en MMA- ring eller att backa ur offentligt. Tackar de ja erbjuds de lite träning och får sedan gå sin match. Finns hur mycket som helst på youtube. Delar av den mer politiskt korrekta vänstern började direkt att fördöma av ren reflex, men utan analys.

Nå. Det är i alla fall idén med programmet. I verkligheten blir de lite runtbollade, mest kastade och nedtagna med grappling i buren tills de klappar ut sig. Även här har stora delar av vänstern reagerat med ryggmärgen och vrålar (åter) om hur fel det är med våld. Jag håller med dem, men bara i en vid bemärkelse. Jag hade antagligen hoppat av glädje och anmält mig till den eventuella svenska versionen direkt om Bully Beatdown funnits när jag var tolv år och övervägde att hoppa i älven hemmavid. Eller kasta mig framför tåget när jag blev hemjagad från min högstadieskola av ett jävla as som sedermera dog i en relativt spektakulär droguppgörelse. 

Det här med våld är riktigt svårt att förhålla sig till. För allt våld är inte lika, och allt våld är inte ens förkastligt.

När jag var femton så var det till slut en kille som fyllde min förnedringsbägare med en droppe som fick den att rinna över. Jag kastade mig över honom och slog helt enkelt ner honom. Satte allt på ett kort och lät det bära eller brista, för jag kände att jag inte hade något att förlora efter tio års konstant mobbning (ja den började när jag var fem. Barn kan verkligen vara underbara.) och att hans kompisar säkert skulle slå ihjäl mig efteråt, men det kände jag kvittade just då.

Men så skedde inte. De slet bort mig när jag satt grensle över killen och matade smällar som en väderkvarn i ansiktet på honom, och skrek åt mig att sticka därifrån, men det blev aldrig mer. Trots att det skedde på en fritidsgård så sa de aldrig ett ljud från skolans sida om saken. Inte heller sa han eller hans gäng ett ord till mig på flera år. De lämnade mig i fred helt enkelt. Mina föräldrar? De hade maktlösa sett på under alla år, och till sist börjat uppmana mig att slå tillbaka. De blev inte stolta, men heller inte besvikna.

Senare i livet, när vi blev vuxna, började mobbarna till och med att hälsa på mig när jag mötte dem på stan. Och på krogen kom de till och med fram och snackade! Om helt andra saker! Idag har vi ingen relation, jag har inte ens någon av dem som facebook-vän, men dock några av deras syskon. Det hade kanske varit bättre för killen som jag klappade på att bli runtkastad av en MMA-gubbe, jag vet inte. Dessa fighters utsätter inte mobbarna för det våld som jag gjorde, det är en sak som är säker. Men jag kanske inte hade blivit lämnad ifred för det.

Det är svårt, det här med våldet som sagt. I mitt fall ledde det till någon blåtira, och att jag bestämde mig för att inte låta någon behandla mig som de hade gjort någonsin mer i hela mitt liv. Jag började träna karate på höstterminen, något som följt mig genom livet sedan dess. Inte bara karate utan även andra martial arts som ninjutsu, thaiboxning och boxning. Vissa av de andra som tog våldets väg hittades skjutna på parkeringsplatser (någon som minns killen som kallades Tyson här i Göteborg?). Jag personligen har i alla fall inte behövt slåss mer än ett par enstaka gånger sen dess, och då har jag inte använt mer våld än vad nöden har krävt, anser inte jag i alla fall, och det har alltid varit för att skydda mig själv eller någon annan.

Nej, bättre vore om MTV satte de här stackars nördarna i träning hos MMA-killarna så att de fick lära sig att ta sina egna strider. Det är lättare än folk tror att göra det. Då kan det bli en Bully Beatdown som nördarna kan vara stolta över.

Och som kan räta ut krökta ryggar för livet.

Intressant att Maud Olofsson tackade nej till att Centern skulle få kommissionärsposten bara på grund av ren och skär avundsjuka mot Lena Ek. Det brukar ju vara hennes sort som ständigt glappar om att vi rödingar är avundsjuka liksom.

"Nordergren i P1" gjorde idag en grymt bra analys av det, vilket faktiskt förvånade mig, eftersom Thomas Nordergren är bland det blåaste som går att hitta på Sveriges Radio, i stark konkurrens med mörkblå Kjell-Albin Abrahamsson och Lars Palmgren. Allvarligt talat så anser jag att dessa starkt borgerliga herrar har tillåtits breda ut sig alldeles för mycket i radion. De ska, liksom alla andra anställda på radion, hålla sig till riktlinjerna om politisk neutralitet, men det gör de inte. Varje dag i stort sett, hör jag någon av dem, ofta alla tre, uttala sig nedsättande om röda rörelser/folkrörelser och i berömmande ordalag om Alváro Uribe (Palmgren), Den polska tokkonservatismen (Abrahamsson) och "the American way of life" (Nordergren).

Ska man orka med att sitta och streama ett tag och anmäla till granskningsnämnden tro?

Jag undrar om Västtrafik verkligen försöker attrahera kunder? Ens i dessa tider av klimatdebatt? För de gör då verkligen inget intryck på mig. De är lite som SJ faktiskt. Det är ju allmänt känt att det går bra att resa nord-syd i Sverige, men inte öst-väst. Västtrafik gör lite samma sak. När jag åker till jobbet, från centralen till Kållered går det undan. Jag är där på 13 minuter, kanon. Och det är knappt en jäkel på vare sig bussen till stationen eller pendel heller. Men när jag ska hem. Boy, när jag ska hem. Säger bara FY FAN.

Jag slutar 15.30. Idag var jag hemma 17.45! På hemvägen åker jag nämligen och plockar upp staffen på hunddagiset. Det innebär att jag måste gå av i Mölndal, vänta in 772:ans buss, sitta i den i sex minuter och vänta på att den ska gå. Sen kör den genom halva jävla Mölndal, stannar vid nästan varje mjölkpall för att 25(!) minuter senare vara framme NÄSTAN vid hunddagiset. Brukar vilja ta buss 58 därifrån. Den ska gå 16.32. Men det gör den aldrig. Och när jag skriver aldrig så menar jag aldrig. Inte bara att den kommer lite sent ibland. Idag uteblev den helt. Den utgick, och det är inte första gången det händer heller. Fick stå ute med en frysande staff från 16.30 och vänta på nästa 772:a som var SMOCKFULL. Helt jävla smockfull. Den stannar vid Marklandsgatan.

Där fick jag vänta i endast tre (sensation Västtrafik) på sjuan. När jag skulle byta till 60-bussen i Brunnsparken var den också sen. Inte illa för en buss som ska gå i femminuterstrafik den tiden på eftermiddagen! Sen när den antligen kom så kom det tre på rad!

Bussarna var helt smockfulla, knappt att det gick att tränga sig in. Hade jag inte haft en "kamphund" i famnen vete fan om jag ens kommit på. Trångt, varmt och försenat. Kul. Och Västtrafik envisas med att köpa in bussar som verkar vara designade så att de enda som kan sitta bekvämt är krigsinvalider som kan skruva av proteserna vid behov. Så kom jag då hem, hungrig, trött och med en kall hund i knäet. Mer än två jävla timmar efter att jag hade stämplat ut. Det är 20 kilometer från jobbet.

Ledsen Västtrafik, men när jag tar körkort har ni faktiskt förlorat en kund - antagligen för alltid. Och det är synd för jag är verkligen för kollektivtrafik, men Västtrafik verkar ju göra sitt bästa för att aktivt förlora kunder. Tragiskt. Mycket tragiskt.

Rosemari Södergren från Kulturbloggen kör en kulturfyra, första för i år. Jag hänger på. Frågorna är följande:

1. Vilken är den första boken du läser i år, 2010?
2. Första konserten du går på?
3. Första teaterföreställningen eller filmen du ser i år?
4. Hur känner du personligt/privat inför 2010, vad ser du fram emot mest, eller vad fruktar du mest?

1:an är lätt. Nattfåk av Johan Theorin. Har inte läst den andra han har skrivit, men boken har börjat lite smålovande. Jag är fascinerad av gammal övergiven infrastruktur och även gamla gårdar som har stått tomma länge. Egentligen är väl första boken Körkortsboken, men den räknas inte tycker jag.

2:an är värre. Jag gillar inte vanliga konserter. Det ger mig inte så mycket att sitta och kolla på något band som lirar lite trött på scenen med en massa folk som sitter och drar smygare omkring mig. Men jag är lite småsugen på att gå och se - hör och häpna - Amanda Jensen fram i mars! Inte dåligt för en gammal punkrockare/skinhead som jag. Vi var och såg Street Dogs på Brew House i oktober och jag var i min första mosh pit på länge! Men Amanda är faktiskt bra!

3:an är ännu värre. Tycker om möjligt ännu sämre om bio än sittkonserter. Men om han som gjorde This is England kommer med något nytt är jag där, på en VIP-visning. Det är värt den extra hundringen, lätt.

Teater? Hmm, svårast. Jag, frugan och en i redaktionsrådet på Brand var och såg Trollflöjten på Göteborgsoperan i mellandagarna och det var en suverän uppsättning. Har aldrig sett opera på svenska förut, och det var helt klart en bra upplevelse, så det kan bli antingen någon opera eller möjligen "Buddy Holly". Vi får se.

4. Nu tror väl de flesta att jag ska skriva "att borgarna behåller makten" eller nåt sånt, men inte. Jag tror inte att sossarna kommer att göra ett dugg för arbetarklassen och trasproletariatet om de vinner valet, jag menar varför skulle de börja nu? Att borgerliga miljöpartiet troligtvis kommer att vara nästan hälften så stora som S då gör det inte på något vis bättre.

Nej, jag fruktar att jag inte får ett nytt jobb mer än allt annat. Ser också fram emot att få ett nytt jobb mer än allt annat, är trött på mitt nuvarande på gränsen till psykos!

Den utmärkte bloggaren Scaber Nestor har avslöjat att Nya Wermlandstidningen (moderat) hjälper till att dölja bevis om att jaktbrott har förekommit i vargjakten nu i dagarna. Tidningen, som har Staffan Ander som ansvarig utgivare har publicerat en artikel om att varg har spårats med motorfordon vilket är ett brott enligt jaktlagen. Dock tog man bort den snabbt, antagligen när man insåg att man höll på att ge bort sina läsare.

Nya Wermlandstidningen har vägrat svara Scaber Nestor på mail han har skickat. Jag har mailat Staffan Ander och krävt att tidningen ska svara Scaber Nestor samt förklara sig i tidningen om varför man skyddar brottslingar. Gör det du med!

[email protected]

Uppdatering 20100105 19:33: en person som utger sig för att arbeta på Nya Wermlandstidningen under namnet "Rolf" påstår att de inte alls gjort något fel. Oväntat. Mer hos Scaber Nestor.

I min uppväxtkommun Filipstad gror verkligen hatet. Det har jag skrivit om tidigare. Då var det hat mot invandrare och en som engagerar sig för deras sak, för att de ska få bli behandlade värdigt och som människor. Nu har hatets apostlar slagit portarna på vid gavel igen och låtit mobbmentaliteten och de fega nattliga attackernas mästare fått ett nytt objekt att hata.

Mikael Boberg är en man som har tagit strid för vargen och dess rätt att finnas. Han har, för att citera en släkting till mig, "hållit på i Stassa (lokaltidningen Filipstadstidningen)" och publicerat en massa insändare till stöd för vargen och dess rätt att leva där den hör hemma, i skogen. Det enda som jag fattar att han har gjort är just detta, och det tycker vissa är tillräckligt för att bryta sig in i hans bil, dra sönder ratten samt lämna en anonym lapp med texten "jävla vargälskare" på golvet. Olyckligt, mycket olyckligt. Det påminner om den fege skit som ringde mig och hotade mig när jag hade skrivit något som han tyckte var ofördelaktigt om sverigedemokraten Dragan Klaric. Detta var heller inte första gången som Mikael Boberg blivit utsatt för hot.

Jägarna och jägarlobbyn tycker sig ofta vara riktiga män och karlakarlar, men det här är ett dåd av fega uslingar och folk som hatar demokratisk debatt och i förlängingen ett demokratiskt samhälle. Jag fasar för vad som hamnar i (bokstavligen) skottlinjen när de har lyckats SGT:a (Skjut, gräv, tig) den sista vargen. Thailändska bärplockare? Muslimer? Vem vet.

Det enda jag vet är att lusten som jag har haft att börja åka hemåt mer på sista tiden har fått sig en rejäl knäck i och med det här. Inte heller får det mig att vilja tala gott om Filipstad med de människor jag möter här nere i Väst. Det är synd, för det finns vettigt folk där också. Och det är på dem det hänger om Filipstad ska slippa bli en isolerad pöl av väsande hat och allt större intolerans och bättre grogrund för fascistisk rättsskipning. Jag kan inte ta den striden för jag bor inte där.

Andra bloggar: Den galna mamman