Dagens tummen ner!
En av mina kompisar jobbar svart. Jag hatar att hon gör det, hon skulle inte behöva egentligen, men hon är så förbannat lat att hon inte orkar ta sig utanför Majorna där hon bor (och svartjobbar). Hon har jobbat svart sedan hon var i nittonårsåldern. Lycka till med pensionen, tjejen!
Men priset tar väl ändå en kompis som bor lite längre upp i samma stadsdel som jag. Hans sambo har rest bort i tre veckor, och vad har fanskapet gjort? Jo hyrt ett svart polskt hembiträde som är där FYRA fucking timmar om dagen och städar och lagar mat åt den late jäveln! Hon betalade 1000 kronor för fyra timmar om dagen i tre veckor, det blir en timlön på16.60! Jag hoppas ni är stolta, för jag skäms över att vara kompis med er.
Pigavdragets välsignelser!
Ord kan inte uttrycka hur mycket jag föraktar sådana uttalanden. Jag är en stark anhängare av jämlikhet och jag undrar vem som ska städa hemma hos städerskan? Vem ska se till att hon, som säkerligen också "jobbar mycket" har "mer tid för annat" på fritiden? Men det är inte det värsta, en av mina förra chefer som numera är städchef på ett rätt stort sjukhus på västkusten satte gladeligen både mig och andra arbetskamrater på att städa saker svart. Vi fick ju vår lön vitt, men priset för städet tog chefen i sin egen ficka och jag tror inte att skatt betalades för det precis. Vi fattade inte ens att vi gjorde ett svart arbete, vi visste ju inte vad som ingick och hon var ju chef.
Det som stör mig, och som borde störa alla andra, i alla fall folk med lite folkvett i kroppen, är att den här skånska corporate stjärtiga kvinnan och hennes man får 50% av priset tillbaka i skattemedel för att få ha sin privata lilla piga!!! Var ligger det rimliga i att en familj ska kunna köpa sig fri från att städa hemma av en fattigare människa som inte har råd att få städat hemma? Och det här med de får hälften av priset, det innebär att de skulle ha haft råd med tjänsten i alla fall! Man måste ju betala fullpris direkt, det tar ju ett år innna du ser en krona!
Jag ställer mig helt utanför idiotdebatten om att det här lyxavdraget för den degenererade medleklassen skulle göra svarta jobb vita. Den borde inte ens föras eftersom svarta jobb är olagliga!!! Lagen om att köpa svarta tjänster borde formas om till att likna sexköpslagen, för att ta ett svart arbete kan en desperat arbetare behöva göra i det här liberala samhället, det är det rika kräket som inte "vill" betala skatt för tjänsten som skulle ha all skiten!!! Dessutom kommer massor och åter massor av främst kvinnor ändå att jobba svart i framtiden, följden av Maud Olofssons billiga hembiträden blir bara att den här gruppen som oftast redan är riktigt utsatt eftersom många är olagliga invandrare tvingas sänka sitt pris för arbetskraften.
När jag hör främst dumma karlar gläfsa om att det minsann inte hördes något sådant här från "vänstern" när ROT-avdraget fanns ryser jag. Det är väldigt sällan någon som inte är byggarbetare kan bygga om sitt eget hus!
Jag är själv städare och skulle aldrig racka ner på mina kamraters och kollegors professionella arbetsinsatser, men att städa sitt hem kan vem fan som helst som inte är handikappad. Det handlar bara om hur du prioriterar. Om du likt den arty-farty skånskan ovan med klassmässig hemvist i medel-medelklass känner att du "arbetar för mycket" för att orka med ditt vackra hem och känner att du nu när det är billigt med tjänstefolk från arbetarklassen, arbeta mindre då för satan! Du är inte så viktig som du inbillar dig, och det är inte ditt arbete heller. Släpa ut din lata karl från TV-soffan eller se till att inte heller han inbillar sig att hans jobb får solen att gå upp och gör hemarbetet tillsammans och med ungarna när de blir tillräckligt stora!
Dina ungar kanske kommer att tacka dig en dag, antingen genom att säga det eller genom att inte bli brats!
Pick on someone your own size, mothafokkaz!
15-20 maskerade gärningsmän stormade Ungdomens Hus i Farsta där Ung Vänster höll fest.
Glory to the brave säger jag bara, om det nu är så att det är nassarna, men jag begriper inte vilka det annars skulle vara.
Ge er på några i er egen storlek nästa gång era ömkliga kukhuvuden!
Jättelikt tomrum hittat i universum!
Jag vet vad det är för något.
Det är därifrån hålen i högermänniskors sinne för empati kommer!
Filipstad behöver en ny Rosa Parks!
I min hemstad Filipstad verkar det behövas en ny Rosa Parks, det vill säga den amerikanska svarta kvinna som vägrade lämna sin sittplats på bussen till en vit.
I P1-programmet Konflikt målas en historia upp om min gamla hemstad som är värre än jag trodde. I våras brann en 27-årig kvinna inne och tre asylsökande räddade hennes lilla son från samma öde. De belönades av stan, men pastor Bengt Sjöberg som gömmer utvisningshotade flyktingar har drabbats av punktering 13 gånger på två veckor.
Flyktingar på bussen på väg hem vägras sittplatser av lokala ungdomar som sätter upp sina fötter på hela fåtöljen. Rasismen verkar vara grundmurad i stan. En inflyttad inavlad skånsk nazist uttalar sig om alla parasiter i stan men själv är han arbetslös och lever som han säger "på morsan". Det tror jag som jag vill på, det är fan att socialens uppgifter är hemligstämplade, för jag sätter en tusenlapp på att han får socialbidrag.
Flyktingar får stryk av gäng på stan, det verkar koka av rashat i den lilla kommunen som tillhör Sveriges mest utsatta när det gäller arbetslöshet, utflyttning och dåliga skolresultat. Kommunalrådet verkar inte ta allt det här på något större allvar om man ska döma av det man hör i P1:s inslag.
Jag lämnade kommunen för snart tolv år sedan men jag vet att hatet och rädslan mot det man inte känner igen ÄR stort i Filipstad. Känslan av att vara Sveriges underklass är gargantuansk och har varit i stora delar av Bergslagen sedan bruken lades ner men jag tror och hoppas att det finns fler som har sånt civilkurage som Bengt Sjöberg, och det är inte ofta som JAG hyllar frikykorpastorer, det ska ni ha klart för er!
Tur att jag inte bor kvar där, för då hade jag gjort mig totalt omöjlig på några få sekunder! Lyssna på helvetet själv.
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=1300&artikel=1557067
http://filipstad.se/
This is England
Enligt Moa var Bergakungen för bara en liten stund sedan full med små skinheads. Göteborg har, till skillnad från hennes hemstad Stockholm väldigt många original skins. De är så söta i sina stora kängor, sina crops och rutiga skjortor tycker hon.
Jag och Sambon träffar henne utanför Göteborgs stora, nya (antaglien fett onödiga) biografkomplex Bergakungen på Skånegatan. Vi ska se Shane Meadows film This is England. Den utspelar sig 1983 när Storbritannien leddes av den vedervärdiga nyliberalen Margaret Thatcher och ett Toryparti som hämningslöst strukturomvandlade landet utan en tanke på vilket elände de orsakade bland vanligt folk. 3.5 miljoner arbetare gick utan jobb när det var som värst. Hur många som begick självmord vet jag inte om det finns några siffror på. Många var hur som helst de barn som fick växa upp med båda föräldrarna hemma, utan något arbete. Vissa, som 12-årige Shaun fick sin pappa dödad i Mrs. Thatchers idiotkrig mot de avlägsna Falklandsöarna (las Malvinas) utanför Argentinas kust när landet rättmätigt gjorde anspråk på dem. Hans mamma är alltigenom välmenande men hon kan inte lära sin son hur man är man. Shaun blir mobbad av de slicka modskillarna i skolan för sina utsvängda byxor och för att han inte har någon pappa. Han tvingas slåss för sig och på fritiden driver han runt utanför den betongförort där han och mamman bor.
En dag när han är på väg hem från skolan passerar han under en viadukt där ett gäng skinheads sitter och slappar och slänger invektiv efter folk som går förbi. Skinheads är en ungdomskultur som växte fram ur modsen. De är ett rasblandat gäng med den jamaicanske invandrarkillen Milky som även han bär kängor och har rakad skalle. Efter en kort skärmytsling inser det betydligt äldre gänget att lille Shaun har dynamit i sig även om han ser ut som en slapp unge. Han mer eller mindre adopteras av gängledaren Woody och dennes flickvän Lol. Efter ett inlednade bråk med Gadget som menar att Shaun är där för att ta hans plats accepteras han fullt ut av hela skinheadfamiljen som tar honom med ut på allehanda äventyr. Gänget går bl a absurdt utstyrda ut på jakt efter ödehus att trasha, utspökade i långa rockar och peruker. Shaun börjar leva upp, hans huvud rakas och gänget skaffar honom en Ben Shermanskjorta och hängslen och han börjar intressera sig för den fyra år äldre punktjejen Smell som hänger runt i gängets utkanter och kärleken besvaras, en av de sötaste och mest oskyldiga kärlekshistorier som utspelats på film trots både tungkyssar och bröstsugning!
Men sedan vänder historien. Galningen Combo, en man i trettioårsåldern med stora problem kommer ut ur fängelset där han suttit i tre år och återvänder, föga saknad, till sitt gamla gäng och undergräver Woodys auktoritet totalt. Han tvingar dem att gå på möten med dårarna, och då menar jag dårarna, från nynazistiska National Front, börjar ställa dem mot varandra och plötsligt tvingas Shaun och resten av gänget att ta ställning - vad är viktigast: klass eller nation?
This is England är en mycket bra berättad historia. Shaun spelas ytterst trovärdigt av Thomas Turgoose. Den snälle fadersfiguren Woody av Joe Gilgun och den borderlinesyndromdrabbade Combo av Stephen Graham känd från Snatch läser jag på en annan recension. Jag tyckte väl att jag kände igen honom! Den mannen är förutom Thomas Turgoose den stora behållningen när det kommer till skådespeleri. Psykosen han spelar ut under andra halvan byggs kallt och långsamt upp och man inser att något förfärligt kommer att hända.
Filmen väcker minnen hos mig. Under nittiotalet när den senaste skinheadvågen kom var jag visserligen inte skin själv(tur, för då var i stort sett alla nazister), men jag och främst en kompis stod upp mot babyskinsen som plötsligt invaderade vår lilla stad och propsade på att vara kungar under en ledare som inte påminner om den vänlige Woody utan mer om den galne Combo. Jag känner igen gängets sammansättning med outcasts och mobboffer av de mest skilda slag och hur de värvade, först med öl och därefter med politik. Hur man fyllde de unga killarnas (och vissa tjejers) huvuden med dreams of grandure när det gällde den vite mannen istället för att lära dem att det är klassfienden som ska bekämpas ställer man arbetarkillar mot underklasskillar från flyktingförläggningar och betongförorter. Jag känner igen vänskapen i den krets av skins (original och redskins) jag senare började umgås med och kring.
Shane Meadows har själv varit skinhead och det märks tydligt. För första gången tror jag att jag hör "69" nämnas i en film om skinkultur. Det har gjorts bra filmer med skins förr, "Romper Stomper" och "American History X" t ex, men där har det uteslutande handlat om nynazistiska skins. Original skins som oftast var helt opolitiska, har i stort sett lyst med sin frånvaro och har de varit med har det varit nån stackars skådis som tvingats fimpa håret till svålen någon minut innan tagning. Skinnskallarna i This is England känns trovärdiga med sina centimeterlånga crops och tjejerna bär självklart oerhört vackra chelseas. Märkena är Ben Sherman, Lonsdale och Fred Perry och kängorna inga jävla synthar-underground eller nittiotalsvarianten Killers utan Dr. Martens.
This is England är trots den avskyvärda tid den porträtterar en trovärdig och vacker film i mångt och mycket. Fotot är trovärdigt och ibland skakigt. Ljuset är engelskt blygrått och husen fallfärdiga. Kläderna andas autencitet i minsta detalj och skolan verkar sådär skönt brittiskt förtryckande. Andra halvan av filmen tappar trots dåren Combos ankomst lite fart, men det överlever man. Soundtracket är fullt av underbar ska, rudeboyreggae och moshpitpunk.
Shane Meadows får en stark fyra av fem för This is England!
Is this England?
Recensionerna, i alla fall från folk som har koll och inte förväxlar skinheads med boneheads, lovar den unga skinheadrörelsen, på den tiden den var opolitisk. Då enades svarta och vita arbetarklassungdomar i samma subkultur av sitt glödande klasshat, man lyssnade på jamaicansk rude-boymusik och gjorde det bästa man kunde av ett konservativt samhälle som inte hade någon plats för en. Sedan kom den för borgarna mycket vältajmade nationalismen, klasskänslan försvann och ersattes av ett falskt hyllande av en nation i vilkens ögon man inte var värd hundskit under sulorna! Man började förvridas av idéer om att nation gick före klass. Gissa om borgarna andades ut när det hände, i alla fall de med tankeförmåga. Om inte nationalismen hade kommit som en splittrande faktor tror jag att regeringen Thatcher hade fått en revolution att ta hand om.
Återkommer med recension av filmen såklart!
Ett litet smultronställe!
Åbybadet är från början en gammal underbar simhall av den gamla sorten som byggdes under 60- och 70-talen av de socialdemokratiska kommunstyrelserna för att alla skulle ha bra tillgång till motion utan krav på plånbokens tjocklek. Jag fullständigt älskar sådana. Ni vet, det vitbeiga kaklet, de brunmurriga träpanelerna, de stora badvaktskontoren byggda i konstiga vinklar och olika höjder men alltid så att bassängen ska kunna övervakas. De stora tjocka rullarna med linor till banorna, doften av klor och det höga taket med limträbjälklager.
Allt det här är för mig en påminnelse om en lyckligare tid. En tid då du inte behövde knulla i TV för att tillåtas bli någon så länge du gav avkastning, en tid då det sågs lite mer till människan och hennes personliga förutsättningar. En tid då service till medborgarna stod i fokus.
Åbybadet begåvades någon gång på nittiotalet, säkert, med en nyare del med vattenrutschbanor (me like a lot!) och bubbelpooler (me like not at all!). Vi var på badet i över en och en halv timme. Vi åkte vattenrutschbana så det stod härliga till, och det är inga såna där fjantbanor som de har på Vattenpalatset i Lerum heller utan rätt höga och snabba banor. Vi simmade även tusen meter i den eminenta femtiometaren. Lugnt och skönt i motsats till det jäktiga och stressiga Valhalla där du dessutom ofta utsätts för ovälkommet sexuellt intresse i duscharna.
Sjuttio kronor kostade det för fri tillgång till allt det här, medan privata och sämre Vattenpalatset tar över hundra. Jag kommer garanterat tillbaka!
Varför trivs vissa svennar medan andra måste fly(tta)?
Jag har just läst ett inlägg av en av alla dessa missnöjda, arga unga jobbiga män som tyvärr befolkar det här landet, på Björn Söders blogg. Björn Söder är en av dessa, han har låtit sin fruktan för allt han inte känner igen, sin undermåliga klassanalys samt sin egen känsla av underlägsenhet inför kapitalet manifestera sig i ett medlemskap i det småputtrigt rasistiska partiet Sverigedemokraterna.
Den unge mannen som skrev inlägget jag referar till kallar sig "Christian" och hävdar att han har varit tvungen att flytta från Angered för att han blivit så hotad av invandrare att han inte kunnat bo kvar. Samma med ?100%? (jag kan inte låta bli att undra om han skriver 100% för att slippa skriva att det bara är en?) av hans kompisar.
Jag bara undrar varför vissa svennar trivs som fan i förorten medan andra känner sig tvingade att flytta eftersom dessa horder av mordlystna invandrare tvingar dem att fly för sina liv? Jag har sedan jag flyttade till Göteborg för elva år sedan levt i Angered, Lövgärdet och Bergsjön och har aldrig ens sett röken av de här terrorskvadronerna som den politiske flyktingen från förorten Christian målar upp en bild av.
Jag undrar över det här ganska mycket. Rap/ragga/reggaegruppen Svenska Akademien grunnar också över det i en av sina texter som går ut på ungefär att :"Är det något fel på mig som inte är så jävla rädd för allt och alla?".
Jag har sedan sexton års ålder arbetat som städare på olika sysselsättningsnivåer, varav de senaste tio åren på heltid och lärt känna människor från jordens alla möjliga länder och av alla möjliga religioner och kulturer. De har varit högutbildade och lågutbildade, de har varit föräldrar och singlar. De har varit otrevliga och de har blivit fantstiska vänner. Jag läste en grej på helgon.nets forum om en annan fradgetuggande skräckslagen ung man som manifesterade sin livrädsla för islam i ett hetsande inlägg (med samma typ av retorik som Söder kan tilläggas: "Det är kulturerna vi ogillar inte människorna!" Yeah right) . Han hade unversitetspoäng om islam och kunde citera en massa suror och annat, men jag tror inte att han kände en enda muslim. Frågan är om hans ens pratat med någon.
(Fotnot: Eftersom det är jävligt lätt att ta reda på vilka även folk som försöker vara anonyma på Helgon är gjorde jag det och googlade killen. Symptomatiskt nog bodde han på en av de mest exklusiva adresserna i Linnéstan här i Göteborg)
Jag har under mitt arbetsliv här i stan samt under min fackliga och politiska gärning blivit bekant med hundratals etniska svennar som bor i Tynnered, , Biskopsgården, Backa, Frölunda, Hjällbo, Hammarkullen, Bergsjön, Angered, Gårdsten, Rannebergen, Lövgärdet och Kortedala och som älskar sina förorter och tycker att de har funnit sin plats och aldrig vill flytta.
Gemensamt för dessa har varit en sak som killar som den här anonyme Christian, Björn Söder och killen på helgon.nets forum aldrig verkar kunna ha: en djup respekt för andra människor oavsett kulturell bakgrund, en känsla för vad som är rätt, en tydlig insikt i klassproblematik och framför allt ett stort, snällt och modigt hjärta. Ingen av de här människorna har varit tvungna att lämna sina förorter med invandrade mördarpatruller i hälarna. Varför är det så? Kan det vara för att den som respekterar andra, är vänliga, öppna och inte så förbannat rädda får respekt, vänlighet och öppenhet tillbaka???
Om alla slutade vara så små och rädda skulle vi slippa saker som Sverigedemokraterna. Nästa steg skulle vara att göra sig av med saker som "fattiga och kriminellt belastade förorter".
Men det är avskaffandet av en annan sak än rädsla som krävs för det.
(Fotnot: på ön Djerba i Tunisien finns en av världens äldsta judiska kolonier, mitt i ett muslimskt land. De har en av de äldsta synagogorna där, den har stått på ungefär samma plats sedan Nebukadnessar av Babylon anföll Jerusamlem 500 före Kristus och en del judar flydde till Djerba. Sedan islam kom till Tunisien har judar och muslimer levt sida vid sida utan bekymmer. Judarna är också tunisier och har Tunisiens flagga som innehåller islams heliga symbol halvmånen målad på flera ställen på sin synagoga. När en al-quaida inspirerad terrorgrupp 2002 körde en lastbil full av sprängmedel och acetylentuber in i synagogan så att bl a 14 tyska turister dog så förklarade omedelbart Djerbas muslimer att det var någon annan som låg bakom. Judarna kommenterade det med följande: "Det är klart att det inte var ni. Hade ni velat oss illa hade ni väl redan passat på.". Judar och muslimer på Djerba lever sida vid sida och är inte rädda för varandra. Alls. Det går om man vill. Hoppas fega killar som Björn Söder fattar det någon dag.)
Djerba - all sun and bikinis, eller...?
Att vara på Djerba, och främst i Zone Touristique, där de stora hotellkomplexen ligger, gör att man, med sin "Proletär"-tatuering på armen får känna sig som en gammaldags brukspatron. På Djerba är väldigt många sysselsatta i turistnäringen, fattas bara. Det finns inte så värst mycket annat att göra, det traditionella fisket lockar nog inte numera. Det är rätt billigt (även om jag aldrig klarat skivan utan min sambo) det mesta. Snorfin middag på Djerbas lyxcasino i internationell klass för två, visserligen utan mer alkohol än en 375-mm vitvinare, inhemsk, gick lös på ca 75 TDN (Tunisisk dinar) när vi fått rabatten för att ha bokat bordet via resebyrån. En dinar är ca 5.60 Kr, så då förstår ni. Buffén som hotellet Abir ställde upp för All-inclusive-babysarna men som vi andra dödliga också tilläts ta del av: 14 TDR, och den var bra även med kräsna svennemått mätt. Hotellet, som var trestjärnigt, vimlar av personal. De har till och med en piccolo dygnet runt (snubben kunde varit min far!) i en sån där liten förnedrande "Spirou- uniform" som villigt kastar sig över ens väskor. Den ena av de tre bareerna är bemannad av tre gubbar, en som bara sitter i kassan, och två som är rena bartenders. Den andra baren har varierande personal, men sällan färre än tre. Den sista baren ligger vid poolen och är väl mer en snackbar än en ölbar (jag trivdes som nykterist på Djerba; alkohol är svårt att få tag i- Även om Tunisien är ett av de mest liberala av länderna i arabvärlden är det ändå ett muslimskt land, och även om nöjeslivet och spriten flödar i centrala Tunis så behöver du inte värst långt ut på landet för att attityden mot sprit ska vara mycket hårdare) , men även den har en kock, en bartender och en kassör.
Ett "animation team", på svenska kanske "Nöjesgäng" (ja va fan, det är ju franska...) står både för barnunderhållningen (som de nog gör bra) och för (humormässigt) tveksamma shower, bl a en Fireshow som bara är underlig, inte underhållande samt en "Cabaré" som fått en överkorsad fyr som nyårsrevy uppsatt av en svensk femteklass av en välvillig recensent med två egna ungar i gänget... Animationsgänget består av fem eller sex personer. I receptionen cirkulerar kanske åtta personer dygnet runt. Städpersonalen är överlägset flest (och bäst!) med både manlig och kvinnlig personal i lagom småförnedrande cirkuspajaskläder att jobba i. Hotellet har även vaktmästare, trädgårdsmästare och annan groundskeeping-personal. Just fan ja! Jag höll på att glömma "Security-killen" på hotellets privata strand som ägnar 40% av tiden åt att köra bort jobbiga försäljare och strandraggare och 60% åt att göra strandraggarnas jobb åt dem. Omtänksam kille! Det sitter även tre stycken Securityfolk i hotellets insläpp och öppnar bommen för bilar och visslar åt kvinnliga turister. De jobbar åttatimmarsskift tror jag.
Allt bra. Nu kommer bara kruxet (och det här är ju ingen jävla reseblogg heller). Officiell statistik ger vid handen att Tunisiens arbetslöshet ligger någonstans runt 20% enligt vår Apollo-guide Charlotte.
Och enligt henne är det en klart förskönad siffra som snarast speglar Tunis och inte outbacken som till exempel Djerba då. Där ligger siffran snarare runt 30%. Då ska ni betänka att Djerba har ca 110000 invånare.
De flesta arbetar som sagt i turistnäringen på något sätt. Vårt hotell var inte ett av de större och ändå har man råd med så oerhört stor personal? Var kommer haken in?
Haken heter självklart låga löner! Vår duktige rumsstädare som gav oss så makalöst bra service att jag skämdes som själv varande servicearbetare, berättar att han tjänar runt 300 TDR i månaden i fast lön. Det räcker inte ens på Djerba. Inte till någonting alls. Han är helt beroende av drickspengar, något vi ger rikligt av till alla arbetare vi möter. Det gör livet drägligare för de flesta, men det är ju alltså helt klart så att de, våra kamrater, står med mössan i handen! Vår städare som inte ville berätta vad han hette är student på deltid och hade det såklart ännu svårare att få det att gå ihop också tidsmässigt. Och då tror jag ändå att han fick rätt bra med dricks även om vårt rum alltid var servat före alla andra... Det finns de som knappt får en millim (Valutans "öre") i dricks pga att de inte kommer i kontakt med så mycket turister, lastbilschafförer till exempel.
Det är så här de nya jobben ska skapas i Fredrik Reinfeldts och borgarnas värld. Åter ska vi tvingas stå med mössan i handen också i det Sverige som en gång var världsberömt för frånvaron av låglönearbetare OCH en rimlig standard för alla. Lägg därtill en progressiv politik som inte nöjde sig därmed utan strävade vidare mot socialismen... Men så kom något ljushuvud på att Sveriges ekonomi måste räddas (de som försvara Pinochets maktövertagande i Chile är alltid villiga att bortse från 3000 döda, försvunna och torterade av den anledningen). De som tjänar mycket pengar ville helt enkelt inte längre vara med och betala för det här. De miljoner de ändå tjänade efter skatt var inte nog. Därför tillät det gamla skräckhögerkabinettet Fredrik Reinfeldt med sina cockerspanielögon och sitt påsnedlagda huvud att komma fram och prata om vad som var "rimligt".
Nu menar de att det är rimligt att våra fackföreningar ska krossas så att arbetare kan ställas mot arbetare igen. Jag undrar när vi får se den första hisspojken i landet? Skoputsaren på stationen? Tuggummiförsäljaren som säljer från en bricka på magen utanför ett idrottsevenemang? För det är sådana jobb som de nya jobben är, kamrater!
Djerba har i alla fall 344 soldagar varje år, så turismen är i alla fall en hyggligt säker inkomstkälla för kamraterna där. Vad fan ska vi ta oss till?
Liten bloggarkuriosa: Vi åkte med ett tunisiskt flygbolag som på hemvägen först åkte till Stockholm och släppte av de nollåttor som vi tillbringat veckan med för att ta ombord nya, flög till Göteborg för att kasta av oss och ta in nya göteborgare). När "våra" nollåttor gick av upptäckte jag att en av de nya som gick på var ingen mindre än Annica Tiger, vänsterbloggaren som hållit på längre än dom flesta och är bättre än det mesta! Kul!
En liten saga innan jul...
Den här lilla sagan är också rätt talande. Och jo du har rätt! Jag har kopierat den från motkraft!
Fredrik Reinfeldt: En dag i staden ? en julsaga om den sociala revolutionen
"Anders vaknar halv åtta av att väckarklockan tjuter ilsket. Han masar sig långsamt upp ur sängen och in i duschen. Efter att vattnet har strilat i två minuter ger han upp hoppet, ännu en morgon utan varmvatten. Det är tredje gången den här månaden.
Förklaringen kommer när Anders slår på lokalnyheterna. Aktionsgruppen Stoppa överflödssamhället har klättrat upp i skorstenen på sopförbränningsanläggningen. Anders förort får klara sig utan varmvatten åtminstone fram till lunch. Anders suckar tungt och petar ner två skivor i brödrosten.
När han irriterad och lätt stressad backar ut bilen ur garaget kommer dottern Lisa oväntat hem från skolan. Elevkampanjen, förklarar Lisa, har utlyst generalstrejk i stadens alla högstadieskolor i protest mot nedskärningar. När hon kom till skolan var det full kaos. Polisen bar ut aktivister från elevkampanjen och någon hade sprutat in tårgas i kapprummet. Lärarna sade åt eleverna att gå hem och komma tillbaka efter lunch.
Sådana typer borde spärras in tänker Anders, rättar till slipsen och kör den välbekanta vägen mellan de morgontrötta husen ut mot motorvägen. Han svänger upp på motorvägen och fortsätter in mot stan. Efter tio minuter står trafiken helt stilla. Anders slår över bilstereon till lokalradiokanalen. En upphetsad demonstrant från stadens miljövärn skriker in i reporterns mikrofon. ?Någon måste sätta stopp för massbilismen. Politikerna bara pratar, men vi tar ansvar för vår miljö och vår framtid. Därför sittstrejkar vi här idag.? Jävlar, nu blir jag sen till jobbet och får ta med mig alla papper hem ikväll, tänker Anders. Jag skulle ju följa med Olle till fotbollsmatchen.
En halvtimma senare kör polisen med påslagna blåljus förbi på vägrenen och ytterligare en timma senare kommer trafiken igång igen. Anders rusar in på kontoret strax innan elva med andan i halsen. Han slänger av sig rocken och häller upp en stor balja kaffe. Posten hinner precis komma innan Anna sticker in huvudet och undrar om han skall med på lunch. Jodå, svarar han, men då får det bli företagets egen matsal. Det finns ingen tid till annat. Hastandes genom korridorerna känner Anders hur magsåret börjar göra sig påmint. Det är mer än två månader till semestern, det här fungerar inte.
Lite förvånande märker han och Anna att det inte är någon kö till matsalen. Förklaringen kommer vid kassan. Ulla bakom disken meddelar med en beklagande blick att det bara finns sallad idag. Det kom inga köttleveranser varken igår eller idag. Stadens militanta veganer, gruppen Rädda våra djur stoppade alla transporter två dar i rad. Anders skakar på huvudet och blickar med uppgiven min mot a-la-carté matsedelns lövbit och pommes frites. Han bestämmer sig slutligen för en sommarsallad men tillägger att det skall vara med mycket dressing.
Kvart i tre går strömmen och Anders bildskärm slocknar. Helvete, tänker han, jag har inte sparat projektet på hårddisken. En och en halv timmes jobb åt skogen. Den här dagen börjar likna en mardröm. Eva rusar in på kontoret och meddelar att polisen har gått ut med rikslarm. En aktionsgrupp som kallar sig Våga vägra kärnkraft har sprängt kraftledningarna precis utanför kärnkraftverket. Hela stan får klara sig utan ström i minst två timmar. Resten av arbetsdagen förflyter i skumrasket och strömmen kommer inte tillbaks förrän Anders vid halvsjutiden knäpper ihop portföljen och beger sig hemåt.
Redan i trapphuset hör Anders att något händer på gatan utanför. Det är upprörda röster och någon talar högt i megafon. När han kommer ut på gatan hamnar han mitt i en folksamling. Ett tjugotal medlemmar i föreningen Aktiv frihet säljer hembränd sprit och egenhändigt odlad cannabis till ett hundratal hugade spekulanter. Polisen har just ordnat förstärkningar och stormar fram mot folkhopen. Innan han vet ordet av är Anders upptryckt mot en husvägg av två bastanta poliser. Det går åt en halvtimma till att övertyga polisbefälet att han bara kom från jobbet.
Men en känsla av desperation och irritation blandad med trötthet beger sig Anders mot bilen. Väl framme får han en chock. Alla bilar på den lilla sidogatan har blivit vandaliserade. En Volvo-ägare står vid sin 240 med inslagna sidorutor och skriker till en kvinna på en balkong att nu får det vara nog. Det är dags att spärra in buset. Anders motorhuv är dekorerad med det inrispade ?krossa rasismen? och strax nedanför ?kapitalism = rasism?. Anders slänger portföljen i backen och sparkar på bakdäcket tills den omedelbara ilskan har lagt sig.
Väl i bilen på väg hem går nyheterna in och bryter musikradion. Man rapporterar om svåra sammanstötningar mellan skinnskallar och s.k. antirasister i centrala stan. Stadens polischef uppmanar medborgarna att hålla sig inomhus. Anders svär åt radion. Någon måste göra något åt den här situationen, dem kan inte få hålla på att trakassera vanligt folk så här. I förbifarten noterar Anders att någon har sprayat ?Stoppa bron? på avfartsskylten till vägen över den nya bron. Bron har försenats i över två år genom att olika miljögrupper har stoppat arbetet på ett mer eller mindre våldsamt sätt. Om den bara kunde bli klar skulle jag tjäna tjugo minuter varje morgon, tänker Anders. Inte tusan skulle väl miljön bli sämre av det.
Väl hemma rasar Anders ihop i TV-soffan framför Aktuellt. Den stora nyheten är de senaste opinionsmätningarna inför riksdagsvalet om tre veckor. Partiet Lugna gatan har gått kraftigt fram i opinionsmätningarna och närmar sig trettio procent. Studioreportern intervjuar partiledaren. Den lilla men karismatiske mannen stryker bort luggen ur pannan och förklarar framgången med ettrig röst. ?Människor har börjat tröttna på kaoset på våra gator och torg. Vi är det enda partiet som konsekvent kräver ordning i Sverige igen. Vi måste ta till hårda nypor mot alla kriminella som terroriserar vanligt folk. Polisen måste få mycket större befogenheter och jag anser att även att militären måste ta sin del av ansvaret. Det ser vi idag börjar ju likna ett krig. Vi ser som vår främsta uppgift om vi får det svenska folkets förtroende att återställa ordningen.?
För ett par år sedan hade man skrattat åt den här typen, tänker Anders, men han säger ju precis som det är. Någon måste göra något åt det här och de vanliga politikerna bara pratar och pratar. Han ska nog få min röst i alla fall, så farligt kan det inte vara?
/ Fredrik Reinfeldt"
"
Nytt verktyg!
Så nu kör jag på blogg.se som inte kräver annat än ett spambottest. Jag kan börja mitt rabulerande med att berätta att jag har sett en underbar film, helt underbar! Den heter Land och Frihet av Ken Loach som jag tror är engelsman. Den handlar om en ung kille från Liverpool som är arbetslös och utan större tro på framtiden i staden under trettiotalets depression. Men så börjar fascisterna att röra sig i Spanien, ännu ett lands "ekonomi" måste räddas! Ägarklassens egendomar ska till varje pris försvaras så under general Franco som stöds av Hitler och Mussolini rycker den bruna massan fram och förtrycker den spanska republiken som är hotande nära att bli en socialistisk progressiv republik.
Den unge mannen som för övrigt heter David är medlem i Brittiska kommunistpartiet och bevistar ett möte där en spansk kamrat ber om dess hjälp, och han reser till Spanien för att bistå republiken mot fascisterna och kungakramarna.
Se den! En farligt stor del av den svenska arbetarklassen tror att de inte är förtryckta bara för att de aldrig är hungriga och kan åka till Medelhavet en gång om året. Klassmedvetenheten i Sverige är nere i fotknölsnivå, och ur en dåligt bildad arbetarklass riskerar den bruna draken att resa sig igen. Se bara på Frankrike. Här hemma fick intoleransens mätta, stånkande, fläskiga rytande kronprins, kryptofascisterna i Sverigedemokraterna, nästan tre procent i förra valet och en stor del av LO:s medlemmar röstade på dem. De allra flesta som gjorde det tror åtminstone inte jag gjorde det av ideologiska skäl utan av förvirring, och en tilltagande känsla av att något inte är rätt i spillrorna av bäverdammen... ursäkta, nu fick jag en vision av Maud Olofsson. Jag menar såklart spillrorna av folkhemmet.
Som sagt, jag ser fram emot att få hjälpa till att kantra bloggosfären åt vänster.
No pasarán!!!
