"Anders vaknar halv åtta av att väckarklockan tjuter ilsket. Han masar sig långsamt upp ur sängen och in i duschen. Efter att vattnet har strilat i två minuter ger han upp hoppet, ännu en morgon utan varmvatten. Det är tredje gången den här månaden.

Förklaringen kommer när Anders slår på lokalnyheterna. Aktionsgruppen Stoppa överflödssamhället har klättrat upp i skorstenen på sopförbränningsanläggningen. Anders förort får klara sig utan varmvatten åtminstone fram till lunch. Anders suckar tungt och petar ner två skivor i brödrosten.

När han irriterad och lätt stressad backar ut bilen ur garaget kommer dottern Lisa oväntat hem från skolan. Elevkampanjen, förklarar Lisa, har utlyst generalstrejk i stadens alla högstadieskolor i protest mot nedskärningar. När hon kom till skolan var det full kaos. Polisen bar ut aktivister från elevkampanjen och någon hade sprutat in tårgas i kapprummet. Lärarna sade åt eleverna att gå hem och komma tillbaka efter lunch.

Sådana typer borde spärras in tänker Anders, rättar till slipsen och kör den välbekanta vägen mellan de morgontrötta husen ut mot motorvägen. Han svänger upp på motorvägen och fortsätter in mot stan. Efter tio minuter står trafiken helt stilla. Anders slår över bilstereon till lokalradiokanalen. En upphetsad demonstrant från stadens miljövärn skriker in i reporterns mikrofon. ?Någon måste sätta stopp för massbilismen. Politikerna bara pratar, men vi tar ansvar för vår miljö och vår framtid. Därför sittstrejkar vi här idag.? Jävlar, nu blir jag sen till jobbet och får ta med mig alla papper hem ikväll, tänker Anders. Jag skulle ju följa med Olle till fotbollsmatchen.

En halvtimma senare kör polisen med påslagna blåljus förbi på vägrenen och ytterligare en timma senare kommer trafiken igång igen. Anders rusar in på kontoret strax innan elva med andan i halsen. Han slänger av sig rocken och häller upp en stor balja kaffe. Posten hinner precis komma innan Anna sticker in huvudet och undrar om han skall med på lunch. Jodå, svarar han, men då får det bli företagets egen matsal. Det finns ingen tid till annat. Hastandes genom korridorerna känner Anders hur magsåret börjar göra sig påmint. Det är mer än två månader till semestern, det här fungerar inte.

Lite förvånande märker han och Anna att det inte är någon kö till matsalen. Förklaringen kommer vid kassan. Ulla bakom disken meddelar med en beklagande blick att det bara finns sallad idag. Det kom inga köttleveranser varken igår eller idag. Stadens militanta veganer, gruppen Rädda våra djur stoppade alla transporter två dar i rad. Anders skakar på huvudet och blickar med uppgiven min mot a-la-carté matsedelns lövbit och pommes frites. Han bestämmer sig slutligen för en sommarsallad men tillägger att det skall vara med mycket dressing.

Kvart i tre går strömmen och Anders bildskärm slocknar. Helvete, tänker han, jag har inte sparat projektet på hårddisken. En och en halv timmes jobb åt skogen. Den här dagen börjar likna en mardröm. Eva rusar in på kontoret och meddelar att polisen har gått ut med rikslarm. En aktionsgrupp som kallar sig Våga vägra kärnkraft har sprängt kraftledningarna precis utanför kärnkraftverket. Hela stan får klara sig utan ström i minst två timmar. Resten av arbetsdagen förflyter i skumrasket och strömmen kommer inte tillbaks förrän Anders vid halvsjutiden knäpper ihop portföljen och beger sig hemåt.

Redan i trapphuset hör Anders att något händer på gatan utanför. Det är upprörda röster och någon talar högt i megafon. När han kommer ut på gatan hamnar han mitt i en folksamling. Ett tjugotal medlemmar i föreningen Aktiv frihet säljer hembränd sprit och egenhändigt odlad cannabis till ett hundratal hugade spekulanter. Polisen har just ordnat förstärkningar och stormar fram mot folkhopen. Innan han vet ordet av är Anders upptryckt mot en husvägg av två bastanta poliser. Det går åt en halvtimma till att övertyga polisbefälet att han bara kom från jobbet.

Men en känsla av desperation och irritation blandad med trötthet beger sig Anders mot bilen. Väl framme får han en chock. Alla bilar på den lilla sidogatan har blivit vandaliserade. En Volvo-ägare står vid sin 240 med inslagna sidorutor och skriker till en kvinna på en balkong att nu får det vara nog. Det är dags att spärra in buset. Anders motorhuv är dekorerad med det inrispade ?krossa rasismen? och strax nedanför ?kapitalism = rasism?. Anders slänger portföljen i backen och sparkar på bakdäcket tills den omedelbara ilskan har lagt sig.

Väl i bilen på väg hem går nyheterna in och bryter musikradion. Man rapporterar om svåra sammanstötningar mellan skinnskallar och s.k. antirasister i centrala stan. Stadens polischef uppmanar medborgarna att hålla sig inomhus. Anders svär åt radion. Någon måste göra något åt den här situationen, dem kan inte få hålla på att trakassera vanligt folk så här. I förbifarten noterar Anders att någon har sprayat ?Stoppa bron? på avfartsskylten till vägen över den nya bron. Bron har försenats i över två år genom att olika miljögrupper har stoppat arbetet på ett mer eller mindre våldsamt sätt. Om den bara kunde bli klar skulle jag tjäna tjugo minuter varje morgon, tänker Anders. Inte tusan skulle väl miljön bli sämre av det.

Väl hemma rasar Anders ihop i TV-soffan framför Aktuellt. Den stora nyheten är de senaste opinionsmätningarna inför riksdagsvalet om tre veckor. Partiet Lugna gatan har gått kraftigt fram i opinionsmätningarna och närmar sig trettio procent. Studioreportern intervjuar partiledaren. Den lilla men karismatiske mannen stryker bort luggen ur pannan och förklarar framgången med ettrig röst. ?Människor har börjat tröttna på kaoset på våra gator och torg. Vi är det enda partiet som konsekvent kräver ordning i Sverige igen. Vi måste ta till hårda nypor mot alla kriminella som terroriserar vanligt folk. Polisen måste få mycket större befogenheter och jag anser att även att militären måste ta sin del av ansvaret. Det ser vi idag börjar ju likna ett krig. Vi ser som vår främsta uppgift om vi får det svenska folkets förtroende att återställa ordningen.?

För ett par år sedan hade man skrattat åt den här typen, tänker Anders, men han säger ju precis som det är. Någon måste göra något åt det här och de vanliga politikerna bara pratar och pratar. Han ska nog få min röst i alla fall, så farligt kan det inte vara?

/ Fredrik Reinfeldt"