Arbetarperspektiv

Ett nytt steg i Nicklas Erikssons liv är härmed taget. Jag har fått ett nytt arbete. Inom ett fält där jag har min utbildning, det vill säga fastighetsförvaltning. Från och med förste augusti börjar jag på ett Stockholmbaserat företag och ska ha min placering i Göteborg. Jag ska lära mig hissar, och det ska verkligen bli skitintressant eftersom jag är dålig på såna.

Företaget jag är anställd av har mest kommersiella fastigheter, men har även bostadsrättsföreningar som kunder så vanlig fastighetsskötsel kan komma att bli aktuellt. Det roliga var att jag fick tillsvidareanställning med en gång, jag som var beredd på en provanställning och hade accepterat det! Jag trodde knappt att det förekom numera, men min chef gillade min utbildning så mycket att han inte tyckte att det behövdes.

Jag tar även ett stort steg i och med detta och byter fackförbund från Fastighetsanställdas till Elektrikerförbundet. Jag som varit medlem i Fastighets så länge och känner de flesta på förbundskontoret och flera avdelningar i landet! Det var med vemod jag ringde och ville ha övergångspapper kan jag säga. Nu ska jag lära känna ett nytt förbund med ny kultur, nya avtal och nytt arbetssätt. Men jag ser fram emot det. Nya steg i livet kräver nya vägar, nya sätt att tänka och inte minst nytt att lära.

Idag var jag på min arbetsköpares kontor och sa upp mig. Efter nästan tretton år lämnar man. Jag anställdes 1998 och det känns som om jag kan det nu, så det kändes faktiskt bara bra. Mitt arbete är inte jättesvårt, så det vore roligt om de kunde anställa någon av de unga killarna som jobbar extra där istället, men då får de nog lära sig att städa toaletter. För det kan inga unga grabbar. Jag har aldrig fattat vad som är så svårt med det. Jag var också ut till min placering och pratade med min teamledare som blev ledsen över att jag går. Jag har nog i alla fall satt mitt märke i det företaget efter fyra år som klubbordförande och tjogtals med inskrivna medlemmar i fackföreningen. Passade även på att prata med henne om blockaden som vi är uttagna i. Övertid, mertid och nyanställningar. Hon lovade att vara noga, ingen ska bli svartfot där sa hon. Schysst!

Jaja. I morgon åker jag och frugan till Gränna där vi ska ställa ut vårt lilla staffemonster på Rasspecialen. Det är numera den största staffeutställningen utanför England, så det är roligt. Eftersom staffen har ett sånt överbett kommer hon som bäst att få en nolla, staffar ska ha rakt saxbett. I sämsta fall blir hon noterad som ej bedömningsbar. Men vi åker mest för att ha kul i alla fall, och träffa människor man bara mött över internet innan så det struntar vi i. Eftersom det bara är domare från England och deras kennelklubb Crufts, så ska jag reta dem ordentligt genom att ställa ut i kilt. Vi ska bo i fyrbädds campingstuga, två kompisar till också deras sammanlagt fyra staffar till, så det blir fem hundar och fyra människor. Det första vi ska packa är luftkonditioneringsapparaten, damn!

"Handelsresande i fred och företagande". Det var den bilden av sin internationella mission som Carl Bildt gav innan han 2006 blev svensk utrikesminister. I detta "fred-företagande" ingick den nu mycket omtalade styrelseposten i Lundin-Oil 2000-2006. En annan sak, som vi inte får glömma och som vi i dessa dagar bör påminna om, var hur han argumenterade och agiterade för att USA 2003 skulle gå i krig mot Irak.

"Kommittén för befrielsen av Irak" var i det sammanhanget ett i USA verkande lobbyistorgan för kriget. Kommittén hade en europeisk avläggare - ett så kallat rådgivande utskott - vars ene ordförande var just Carl Bildt. Så här kommenterade kommitténs direktör, Randy Scheuneman, Bildts och utskottets insatser:

”Vad de framför allt gjorde var att förse oss med flera röster på flera språk, i flera huvudstäder i Europa. Vi räknade aldrig hur många intervjuer var och en av våra medlemmar av det internationella rådet gav, men det var åtskilliga. Vår uppgift var att vara ett offentligt språkrör och ett slags sambandscentral för medier som reportrar kunde vända sig till när de skulle skildra utvecklingen i Irak. Carl var djupt involverad i det, och han var själv en stark röst i debatten”

(Mikael Nyberg, Aftonbladet Kultur 27/10-2006).

Idag har Fastighetsanställdas Förbund lagt ett strejkvarsel mot bland annat företaget som jag är anställd av. Varslet omfattar också övertids-, mertids-, och nyanställningsblockad samt blockad mot inhyrning av personal mot allt arbete inom avtalet.

Min egen placering kommer inte att omfattas tills vidare, och jag är ändå på semester i fyra veckor. När jag är tillbaka är strejken garanterat över. Jag hoppas av hela mitt röda hjärta att förbundet inte viker sig för egofixeringens själva centralpunkt, Almega Tjänsteföretagen och dess egen Tengil, Jonas Milton. En man jag aldrig har haft det tvivelaktiga nöjet att träffa i verkliga livet, men vars plattnackar jag träffat och synat i förhandling.

Vi städare har det inte lätt. Få yrkesgrupper är så utnyttjade som vi, och få yrkesgrupper har ett så hårt arbete som vi. Jag har under min långa fackliga och politiska gärning aldrig träffat på en yrkesgrupp där folk kommer till sin arbetsplats en halvtimme innan arbetet börjar, sätter igång att arbeta och sedan går och stämplar in på den vanliga tiden - bara för att hinna klart sitt jobb utan att behöva stressa ihjäl sig. Jobbet är skitigt, tungt och jävligt tråkigt. Visst lämnar vi en skillnad efter oss som få andra yrken kan mäta sig med, men det är bara när vi inte är på plats som vi märks - och uppskattas.

Inte heller har jag stött på en annan yrkesgrupp där arbetarna tar med sig sina tonåringar för att hjälpa till (fast kollektivavtalet förbjuder det och resultatet av det kan bli sparken) med jobbet just för att de ska slippa bli sjuka av det.

Varje dag växer genom politiska åtgärder den redan enorma arbetskraftsreserv som gör att arbetsköparna subtilt eller rätt ut kan hota med den. Vårt yrke anses vara sådant att vem som helst kan göra det, trots att bara ett fåtal människor är utrustade att kunna göra ett bra städarbete, och det utnyttjar arbetsköparna till att köpa in kvantitet istället för kvalitet, ta ett par ekonomiska smällar och sedan bli av med besvärlig personal. Sådana som klagar och hävdar sin rätt. Och, gud bevare oss, sådana som agiterar på arbetsplatsen! Jag själv är ytterst försiktig och långsam i processen att ena arbetarklassen, för jag har sett Almega Tjänsteföretagen på nära håll. De är det mest politiska av alla Svenskt Näringslivs förbund, och de är en av de största klasshatarna. Jag vet vad de är kapabla till.

Därför, kamrater städare i alla företag som är varslade, önskar jag eder en god kamp. Kommer turen till min arbetsköpare skall jag ta på mig en strejkväst och göra min plikt mot min klass, såsom jag vet att ni kommer att göra er. Och nåde de eventuella strejkbrytarna.

Kämpa väl! För ingen kommer att göra det åt oss!

Nu ger sig idioterna i Pyongyang till att hota världssamfundet militärt. Vore det inte för att det skulle kosta så många oskyldiga liv hade jag tyckt att det vore dags att invadera de där stollarna och störta eländet juche i gruset snart. Den där vidriga halvreligionen har kostat alltför många allt för mycket nu. Inte minst avskyr jag Nordkorea för att de gör anspråk på att vara ett socialiserat land!

Börjar ruttna något oerhört på "den käre ledaren" nu.

Men VÄLDIGT skönt att se Brasilien skakat av att inte komma genom den Nordkoreanska försvarslinjen i alla fall!

Är svenskarna ett folk utan ideologi? Generellt är jag frestad att svara ja på den frågan utifrån alla omröstningar i gammelmedia. Så extremt många som inte bestämt sig... Och hur det svänger i opinionsmätningar. Det är något jag inte förstår.

Okej, jag köper om första- och andragångsväljarna inte bestämt sig ännu, men för jösse namn, vuxna människor! Tänker folk bara på fredagsmys nu för tiden eller vad är det fråga om? Jag kan ärligt säga att jag är gladare för en som tar klar ideologisk ställning för borgarklassen än vad jag är för en velig fan som bestämmer sig utanför röstlokalen, och röstar på ena blocket i det valet och det andra i nästa och sen tillbaka igen. Hur svårt och jobbigt kan det vara! Nu har vi ju som sagt bara två alternativ, och det borde inte göra valet svårare. Eller är det så?

Jag vet inte. Jag har sedan jag röstade för andra gången (folkomröstningar inte inräknade) tagit klar ställning för någon sorts vänsterpolitik eftersom jag funderat ut att jag tycker att det är bäst för min klass och Sverige som är landet där jag bor. Och inte tog det lång tid heller. Varför skulle det vara svårare för någon annan att göra än för mig? Rätt svar är förstås: det är det inte.

Den politiska klassen och ägandeklassen har i alla tider fört en hård kamp för att folk ska uppfatta politik som något som är svårt, jobbigt och tråkigt och helt enkelt inte för dem. Låt oss sköta det här så ska ni se att det blir bra, ungefär. Jag pratar ofta om politiska frågor med mina arbetskamrater. Särskilt 90-talisterna tror att de inte kan ett dyft om politik, men åsikter har de, jajamen. Och de tar alla klart ställning om man pressar dem det minsta lilla. Då säger jag: "Där ser du, det där är politik, det är inte svårare än så!".

Och alltid hoppas man ju på att det går upp ett litet ljus hos dem.

---

För övrigt blev Maria Abrahamsson (M) ägd något så otroligt av Emil Boss från SAC i P1 Morgon idag!

Det ger långsamt resultat att agitera på jobbet, men resultat ger det. I förra veckan skrev jag in två nya medlemmar (åttiotalister!) i fackföreningen och jag har fler på gång.

De gick båda med för att företaget har varit jättefula med dem och utnyttjat att de inte kunnat sina rättigheter. Jag berättade för dem vad de blev utsatta för och tro mig, ingen av dem kände att de ville "knulla facket" och ta sin egen strid som Centerpartiets skämt till ungdomsförbund tycker man ska göra. Det är ju lätt att säga när man antingen lever av sina föräldrar, studerar eller är ombudsman/heltidspolitiker i ett parti som garanterar en livstidsförsörjning, men som ung och anställd på en driven entreprenadfirma som tycker att de står och faller med att slippa uppfylla det de åtagit sig i kollektivavtalet, det är en annan femma.

Jag har varit dålig på att skriva på det senaste. Det beror inte på lathet utan på motsatsen. Dels har jag jobbat så överjävla mycket (2/3-samhälle hallåå-å!), dels är det valår vilket alltid innebär massor av jobb och dels är jag med som partirepresentant och planerar en megademo i Göteborg dagen innan valet.

Hör ni av mig ofta vet ni att det är lugnt, gör ni det inte vet ni att klasskampen skärpts.

---

Dagens citat:

"Viva el glorioso partido communista de Colombia!"