Arbetarperspektiv

Idag skriver göteborgaren, teaternissen och folkpartisten Jasenko Selimovic en osedvaligt innehållslös krönika i Göteborgs-Posten (jag hittar den inte på nätet, kanske någon som är duktigare än jag på att söka kan göra sig besväret?). Den handlar om hur vi "får bukt med" den extrema nationalismen, så här i skuggan av valet i Finland där det kryptofascistiska partiet Sannfinländarna kan komma att få 15% av rösterna och hamna i regeringsställning.

Jasenko Selimovic skriver mycket om hur unga etniskt svenska outbildade arbetarklassmän röstar på Sverigedemokraterna eftersom de "ser invandrare som konkurrenter om de jobb som står att få". Direkt när jag såg den meningen tänkte jag: "Ska bli intressant att se om han levererar någon lösning på det". Det gör han inte. I sig inte underligt eftersom Jasenko har lånat sig till ett parti och en politik som är det mest potenta reaktionsmedel en segregerad arbetsmarknad kan få överhuvudtaget: marknadsliberalismen.

Om man matas med idén att alla är sin egen lyckas smed och att alla har ett val att lyckas eller inte och annat kvalificerat skitprat som Alliansen et latrone brukar svänga sig med är det inte konstigt att man som den gruppvarelse människan ändå är vänder sig till den påhittade nationalismen och den infantila tron på att vi skulle ha något gemensamt inom en etnisk grupp i ett klassamhälle bara på grund av etniciteten i sig själv.

Vi har inte det. Fråga de förslavade lettiska arbetarna som desperat sökte hjälp genom att hänga en banderoll från den arbetsplats där de hölls inlåsta om de känner någon "nationell gemenskap" med förmannen på den lettiska slavhandlar, förlåt, bemanningsfirma, som låste in dem där.

Jasenko Selimovic skriver såklart, eftersom han ändå är folkpartist (ett parti som i mångt och mycket apar efter Sverigedemokraterna i det mesta) om hur osäkerhet i "utsatta områden" skapar extrem nationalism. Det är klart han gör, för det gynnar hans intressen. Hans klassmässiga intressen ska jag kanske säga. Att de etniska svenskar som bor i betongförorterna sluter sig samman mot blattarna är klart en bra sak för Jasenkos klass och hans ideologi eftersom den analysen man då sluter sig samman på knappt ens är halv. Man drar slutsatsen att eftersom "blattarna härjar, lever jävel, klottrar och bränner bilar och vi svenskar inte gör det (ha! senast i förra veckan såg jag ett ytterst blandat gäng i Backa Röd när jag körde förbi Selma Lagerlöfs torg!) så måste det betyda att vår etnicitet är bättre än deras".

Det är här Sverigedemokraterna vill prata om "kultur" men eftersom det egentligen är etnicitet och ras de menar så skriver jag inte det. Jasenko Selimovic och hans anhang drar nytta av att svensk arbetarklass sluter sig mot etniskt blandad arbetar- och underklass såklart. Då lägger de ner så mycket energi på att slåss sinsemellan så att de inte hinner med att tänka på att Jasenko i sitt elfenbenstorn kanske är en del av skulden till att de sitter i sina kackerlacksbefästa lägenheter i Hjällbo medan teaterclowner som Jasenko lever gott i villor på Prospect Hill, stora hus med panoramafönster mot havet i Åsa och sjurumslägenheter på Viktor Rydbergsgatan.

Jasenko Selimovic pratar gärna problem, men några hållbara lösningar det levererar han inte.