Arbetarperspektiv

Temalåt: Bränn den med Storsien

Okej. Ett gäng dårreligiösa hjon i Malaysia har fått för sig att bränna svenska flaggan och stå och leva om utanför Sveriges ambassad. Dessutom har de rest krav på att regeringen ska vidta åtgärder mot tidningarna som publicerat det dekadenta klottret som ska föreställa Muhammed som rondellhund.

Sorry guys, men det funkar inte riktigt så i Sverige. Ni kan hålla på och bränna tills luften blir svart, det kommer inte att hjälpa.

Det måste komma som en chock för er, det här: bränn på bara. Ingen bryr sig om flaggbränning här utom Jimmy och hans polare. Vi är till och med flera som tycker det ser riktigt mysigt ut även om vi såklart tycker att ni är ena riktiga skador.

Detta var årets gäspning i svenska bilatterala situationer hittills...

"Bränn den där trasan, släng den där trasan, låt den blågula pryda tippen eller brasan. Bränn den där trasan låt den förgasas i förgasarn... eller färga den röd och ta med den på stan"

Ja Fredde Reinfeldt är ju väldigt populär som politiker. Det är i och för sig inte så konstigt om man tänker på vad han har emot sig:

• Mona Sahlin - en urstockholmsk (det är ju inte speciellt poppis ute i landet menar jag)  politikerbroiler med tvivelaktigt rykte om både sin egen och medborgarnas ekonomi och som egentligen tycker att LO ska hålla käft och inte klaga så mycket. Tittar ner på folk utefter sin långa näsa när hon pratar med dem. Förmildrande omständighet: hon... hon... hon är säkert snäll mot barnen.

• Lars Ohly - också urstockholmare med djurgårdssympatier som predikar vitt och brett om socialism och solidaritet, men som sätter sina barn i privatskola, är gammal folkpartist, skittråkig att lyssna på och gör miljonklipp på sin bostadsrätt. Förmildrande omständighet: han har staffe!

• Peter Eriksson - miljötomte som gnäller på biltrafik men som kör stadsjeep själv och flyger inrikes som en jojo. Förmildrande omständighet: Tja...

• Maria Wetterstrand - är nog Freddes stora fiende egentligen. Hon är socialt kompetent, ung, artig mot sina debattmotståndare, ivrig och brinner fortfarande. Försämrande omständighet: hon måste avgå nästa år och har hälften av livet i Finland.

• Göran Hägglund - grispräktig snedbena med en moraluppfattning (och glasögon) från förrförra århundradets senare hälft, pratar mycket om pensionärer och barnfamiljer som inte verkar engagera någon av grupperna. Lever skitfarligt nära spärren. Leder ett parti som inrymmer religiösa fundamentalister av mulla Krekars dignitet. Förmildrande omständighet: kan vara lite småskojig ibland.

• Jan Björklund - en gammal avdankad militär som är ful i munnen. Lever kvar i Kalla Kriget, livrädd för Vänsterpartiet som han på allvar tror är kommunister när alla andra vet att de är som sossarna var för trettio år sedan. Pratar enbart om det och om skolan. Och lite om kärnkraft. Och om att bomba fattiga länder. På en skitful dialekt. Nuff said. Förmildrande omständighet: Han är också rolig, men utan att försöka, vilket gör honom roligare än Göran Hägglund, men desto mer påfrestande.

• Maud Olofsson - i likhet med Mona Sahlin en politisk brolier som knappt har satt sin fot utanför den politiska sfären i hela sitt liv. Det hon rapar upp (också på en skitful dialekt) har hon hört av någon annan. Lider av svagheten att hon verkligen gillar det hon gör, men inte kan ett dugg om det i praktiken. Styrs garanterat av sin partiskereterare. Pratar ofta nedlåtande om något som 80% av svenskarna är medlemmar i - facket. Inte bra, och ofta är Sverigedemokraterna större än Centern som förhoppningsvis åker ur i september. Förmildrande omständighet: Hon brinner också för det hon gör. Åtminstone förr. Låter lika stridslysten som alltid, men frågan är om hon egentligen orkar med en valrörelse.

Ja, det här har Fredde Reinfeldt emot sig. En inte alltför imponerande samling, så det är inte konstigt att han är populär. Men personlig popularitet är på intet sätt lika med ett vunnet val.

I alla fall inte om man ska döma av hur utfallen av valen har blivit kontra populäraste blockledaren. Aron Etzler på Flamman har sammanställt hur populariteten har sett ut sedan 1979:

1979: Gösta Bohman.

1985: Bengt Westerberg.

1988: Alf Svensson.

1991: Alf Svensson.

1994: Carl Bildt.

1998: Carl Bildt.

2002: Alf Svensson.

2006: Fredrik Reinfeldt.

Och vi vet ju hur fördelningen av mandat till Riksdagen har sett ut sedan 1979.

Ja! Byggnadsnämnden i Göteborg gör sina eländiga dumheter (Göteborgshjulet bland annat) men ibland glimtar de till. Nu vill man bygga om ett av innerstadens absolut fulaste och tristaste torg Skanstorget. Man vill återuppbygga den gamla Saluhallen "Spottkoppen" som låg här till på femtiotalet och det är ju verkligen ingen dum idé. Samtidigt vill min före detta partikollega och nestor i Lokalförsörjningsnämnden Kerstin Billmark att gamla Vagnhallen i Gårda ska bli saluhall. Om dessa två förslag blir verklighet kommer Göteborg att ha fyra saluhallar med nuvarande Saluhallen på Kungstorget och Saluhallen Briggen på Nordhemsgatan.

Att Skanstorget fått förfalla som det har gjort är egentligen smått obegripligt, där det ligger med vackra omgivningar på alla sidor: berget med Skansen Kronan i väster, Haga i norr, Nilssonsberg med Vasastan i öster och Annedal i söder. Att det ändå blivit det kan nog bara misstänkas bero på en sak: bilismen. Den hårt och tungt trafikerade Övre Husargatan skär rakt genom området som en smutsig bullrig kniv, och eftersom det verkar vara en mänsklig rättighet att ha en stor bil när man bor i innerstad i landets näst största stad så var det väl därför Spottkoppen offrades. Byta en charmig saluhall mot ett gäng parkeringsplatser och en vrålful korvkiosk låter ju inte klokt, men det är väl kanske ändå inte det dummaste som massbilismen bidragit till.

Nåväl. Det är bara att önska Göteborgs byggnadsnämnd med Mats Arnsmar i spetsen lycka till. Även en blind höna kan ju hitta ett korn ibland!

Temalåt: Knô daj in med Sonya Hedenbratt

Jag har varit lite inaktiv över helgen. Har varit på möte/årsmöte med Föreningen Arbetarskrivare som jag är medlem i. Mycket roligt att träffa nya arbetare med ett intresse för det skrivna ordet i olika former. Vi genomförde bland annat en stadsvandring på Södermalm i Stockholm. Verkligen intressant att få en insyn i kvarter man aldrig annars skulle ha besökt, och dessutom en historia om dem!

Vi hade även en uppläsning för varandra. Jag läste ur min 2/3-färdiga gangsterroman. Det var en skön blandning av lyrik, socialrealistiska noveller, artiklar, skrönor värdiga Artto Paasilinna och hejdlös, färgglad estradpoesi som man sällan eller aldrig får på uppläsningar där alla alster tenderar att tillhöra samma genre.

Föreningen Arbetarskrivare är som gjord för mig, jag gillar den jättemycket och är glad över att ha hittat den.

Nationaldemokraternas skolturné går sämre och sämre verkar det som. Brännkyrka verkar ju inte direkt ha varit en hit.

Javisst, de ska ju också få säga sitt, men de får ju räkna med att bli ifrågasatta också. Om de tycker det är hemskt får de väl samla sina krafter och ifrågasätta när Vänsterpartiet eller KP är i skolorna.

Fantastiskt att se skolelever visa var skåpet ska stå (nu kommer de obligatoriska kommentarerna om att det vad AFA som var där...)!

Revolutionära Fronten om ND:s skolturné.

Kul att läsa deras egna påhitt om att "hundratals" ungdomar skulle ha velat ställa frågor till dem på Hulebäck=) Det enda hundratals ungdomar ville där var att slippa dem på sin skola. Men det går ju inte att skriva i kamprapporten...

Mina partikamrater på Röda Lund publicerar en mycket bra text av Farooq Sulehria socialist från Kashmir, som har blivit aktuell igen i samband med affären Lars Vilks och rondellhunden. Det är viktigt att minnas att alla invandrare och flyktingar från muslimska länder eller landsdelar inte är religiösa, inte är intresserade av religion och inte har religion som bevekelsegrund för att agera eller ens har en religiös samhällsanalys. Vissa är glödande socialister också! Take it away, Farooq!

"Asslamo Alaikum, en pakistansk-svensk vän ringde mig häromdagen och uppmaHur nade mig att delta i en demonstration mot publiceringen av Muhammadteckningen i Nerikes Allehanda. Jag vägrade blankt. Inte för att jag är en av dem som använder ”pressfrihet” som en trojansk häst. Inte heller för att jag är ateist och inte kan känna den ”smärta” som troende som ni känner varje gång hädelser inträffar.

 

Jag vägrade i första hand att delta i er anti-Nerikes Allehanda demonstration för att jag aldrig har agiterat för en religiös fråga eller på en religiös basis. Men jag vägrade också därför att jag tycker att er protest är helt absurd. Jag menar, är det inte absurt att ni blir så rasande när islam förolämpats genom publiceringen av smaklösa karikatyrer.

 

Men när Bush släpper loss sina trupper att döda muslimer i Irak och Afghanistan, finns inte en enda muslimsk protest i hela Sverige registrerad. Den historiska demonstrationen organiserad av antikrigsrörelsen den 15 februari drog till sig 40 000 ”hedniska” svenskar som ville stoppa dödandet av irakiska muslimer. Men ni, ni stannade hemma, troligen för att avnjuta er helg. Inte har jag heller sett er i de demonstrationer som i mars månad varje år markerar årsdagen av USA:s ockupation av Irak.

De enda muslimer jag råkar se vid dessa demonstrationer är kommunister och ateister, ofta förskjutna av er. Jag har heller aldrig sett er gå med i demonstrationer till stöd för de palestinier som dagligen dödas av den sionistiska statsmaskinen som kallas Israel. Jag såg ingen muslimsk reaktion på Abu Ghraib eller Gitmo Gulag, heller.

 

Förresten, det är inte bara ni muslimer i Sverige som har kallat på jihad för vanhelgandet av islam men som hållit tyst över vanhelgandet av muslimer. Den danska imamen som spenderade månader med att kampanja och elda upp den muslimska världen över Jyllands-Postens teckningar, flög inte till några muslimska länder när danska trupper sattes in för att slakta irakier för Onkel Sams skull. Kommer ni ihåg 2005, då afghaner tände eld på sina egna städer (eller vad som fanns kvar av dem) efter att en amerikansk marinsoldat urinerat på Koranen? Men vanhelgandet av deras hela land genom den amerikanska ockupationen är fortfarande acceptabelt.

 

Låt mig berätta en personlig historia. I oktober 2005 skakade en dödlig jordbävning mitt ursprungsland Kashmir, nu kontrollerat av Pakistan. En vecka efter denna tragedi som tog 80 000 liv sålde Sverige Saab plan värda en miljard dollar. Det var exakt samma summa som experter i Pakistan beräknade att återuppbyggnaden av Kashmir skulle kosta. I min veckokrönika för en pakistansk dagstidning protesterade jag kraftigt mot denna vapenaffär. Det sekulära PPP (Pakistan Peoples Party) tog upp den här frågan och agiterade i parlamentet.

 

De skäggiga muslimerna i parlamentet fortsatte att vara tysta. Och inte en enda imam i svenska moskéer protesterade mot affären som berikade Sverige men som skulle svälta till döds hundratusentals i Pakistan och Kashmir.

 

Det är inte bara på grund av denna absurditet som jag distanserade mig från er anti-Nerikes Allehanda demonstration.Jag höll mig också undan för att jag tycker att sådana uppvisningar i muslimsk upprördhet är lite hycklande. Är det inte hyckleri att vi vill ha respekt i Europa utan att vara beredda att ge samma rättigheter till våra minoriteter i muslimska länder? De indiska muslimerna insisterar på att slakta kor. Egyptiska muslimer som attackerar koptiska områden i Kairo är inget nytt. Attacker på kyrkor i Pakistan har på senare tid blivit rutin. Förutom att talibanerna förstörde Afghanistans framtid, förstörde de det förflutna också när de raserade buddhastatyerna. Protesterade vi på Sergels torg?

 

Låt mig berätta om ett utmärkt exempel från mitt ursprungsland, Jammu Kashmir. Muslimer är i majoritet i Kashmir. För att visa respekt för sina Hindufränder, slaktar de inte kor. I sin tur håller sig brahmanerna (som till skillnad mot brahmanerna i Indien och annorstädes inte är vegetarianer) borta från fläsk. Medan muslimer och hinduer i Indien har varit i konflikt många gånger, har den gemensamma harmonin i Kashmir varit exemplarisk i allmänhet.

 

Jag menar inte att en kristuslik eller gandhisk pacifism som går ut på att vända andra kinden till skulle få de ”kulturella krigen” eller ”civilisationernas sammandrabbningar” av idag att upphöra. Från Jyllands-Posten till Nerikes Allehanda, västs åsiktsfrihets-fundamentalister har med flit publicerat saker som förolämpar muslimer. Medan islamofobi blir ett bekvämt redskap för att driva fram en högersvängning, är ”åsiktsfrihet” använt som en trojansk häst för att utmåla muslimer som annorlunda, främmande och moraliskt oförenliga med västvärldens värderingar.

 

Åsiktsfrihet, enligt min blygsamma mening, handlar framförallt om fall där skribenter eller konstnärer trotsar sina egna regeringars eller religioners förbud, som ofta uttrycks genom lagar mot hädelse. Artiklar eller teckningar gjorda av medlemmar av en dominant grupp som förtalar religionen tillhörande en minoritetsgrupp som är måltavla för rasism är bara ett uttryck för förtryck och uppmaning till rashat.

 

Men för att motarbeta detta förtryck krävs inte tanklöst våld. Vet ni, bara förra året dödades tre människor i Lahore i Pakistan under ”protesterna” mot Jyllands-Posten, medan historiska monument sattes i brand. Jag är rädd för att ett par till provokativa teckningar i Jyllands-Posten skulle lett till att hela Lahore lades i aska. Och ett halvt dussin ungdomar föll för poliskulor i den pakistanska huvudstaden Islamabad när ursinne gjorde de trogna galna över Salman Rushdies ”hädiska” novell (knappast läst av någon trogen muslim).

 

Paradoxalt nog är det Salman Rushdie som utgör ett gott exempel när provokationer anstiftas. En pakistansk film, International Guerillas, som porträtterade Salman Rushdie som ”en torterare, mördare och fyllo som bär en motbjudande blandning av färgsprakande safarikostymer”,
vägrades licens i Storbritannien. Rushdie såg filmen på video och tyckte den var gräslig.

 

Filmen slutade med att han avrättades genom Allahden allsmäktiges makt. Men Rushdie skrev ändå till Storbritanniens styrelse för filmklassificering och lovade dem att han inte skulle vidta lagliga åtgärder mot dem gällande filmen. Han uppmanade styrelsen att ge filmen licens. Med hans egna ord: ”Filmen legitimerades och försvann genast ur synhåll. Ett försök att visa den i Bradford möttes av rader av tomma stolar. Det var en perfekt illustrering av argumentet för åsiktsfrihet: människor kan verkligen ta egna beslut”.

 

Jag vet att ni har bannlyst Salman Rushdie. Han är en utstött. Men har han inte en poäng när han säger att människor måste tillåtas att bestämma sig själva? Tänk om Nerikes Allehandas provokation hade mötts av tystnad. Jag lovar att den skitbilden som publicerades i konstens namn redan skulle ha nått den plats den förtjänar: papperskorgen.

 

Jag hoppas att ni vill ta er tid och läsa dessa rader och fundera över dem. Jag förväntar mig att se er i dussintal den 18 september på demonstrationen som hålls för att markera den borgerliga regeringens första år vid makten.

 

Feeamanallah,
Farooq Sulehria"

I söndags kväll kom ett bud från de så kallade opartiska ordförandena, OPO, som mer eller mindre tagit över avtalsförhandlingarna mellan sex industriförbund och Teknikarbetsgivarna.

Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i årets avtalsförhandlingar och krävt ett nollavtal, speciella ungdomslöner och ytterligare försämringar i en redan tilltufsad strejkrätt förkastade budet, som enligt deras mening var för högt. Max 2 procent under 18 månader var deras bud.

 

Industrifacken, förkastade även de budet eftersom de krävt ett ettårigt avtal och 2,6 procent i lönelyft.
OPO har i sitt första förslag varken gått in på fackens eller Teknikföretagens övriga krav utan koncentrerat sig på lönefrågan. Den hetaste frågan i avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, ligger kvar som en hittills olöst knut. Med ”bemanningsföretagen” menas att arbetsgivarorganisationerna nu rundar Lagen om anställningsskydd och hyr in personal istället för att återanställa dem som tidigare avskedats.

 

Årets avtalsrörelse, där i stort sett alla avtal löper ut den sista mars, är ett spel där medlemmarna i de olika fackförbunden som vanligt är förpassade till åskådarläktaren.

 

Avtalsförhandlingarna är en välregisserad föreställning mellan de olika förbundsledningarna och arbetsgivartopparna. LO:s 1,6 miljoner medlemmar är fråntagna den självklara rätten att vara med och utforma kraven. Lika lite har de att säga till om när det gäller det avtal som kommer att skrivas under. För trots att vi lever i år 2010 med alla dess tekniska möjligheter har svenska löntagare fortfarande inte myndighetsförklarats och fått den demokratiska möjligheten att via avtalsomröstningar anta eller förkasta respektive förbunds avtal.

 

I olika fackliga och politiska högtidstal brukar det pratas vitt och brett om arbetsmarknadens parters suveränitet och att politikerna inte ska lägga sig i den så kallade fria förhandlingsrätten.
Faktum är att det knappast finns något som är så kringgärdat av olika regleringar som just en avtalsförhandling – en stympad strejkrätt, opartiska ordföranden och medlingsinstitut.

 

Och, som kronan på verket för att förhindra att de fackliga organisationerna och deras medlemmar tar öppen kamp, finns Industriavtalet, ett avtal mellan sex olika industrifack och arbetsgivarorganisationerna. Det är ett avtal som vid sin tillkomst 1997 fick Verkstadsföreningens (idag Teknikföretagen) dåvarande ordförande Heinrich Blauert att förtjust bubbla att avtalet var historiskt. För nu var, som han uttryckte det, ”arbetstagarna och arbetsgivarna surrade vid samma mast”, med ett avtal som entydigt slog fast att företagens konkurrenskraft gick före allt och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vilket i praktiken innebär att inget annat förbund tillåts glida över den ribba som slagits fast i detta avtal.

 

Andra mörka skuggor som omgärdar årets avtalsrörelse är givetvis arbetsmarknadsminister Littorins inskränkningar av gällande kollektivavtal, den så kallade Laval-lagen, ett lagförslag som öppnar för dumpning av löner och arbetsvillkor och kringskär fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder.

 

Samtidigt som riksdagsledamöterna debatterade Littorins förslag talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om detta på ett opinionsmöte på Mynttorget. Hon fördömde Littorins förslag, men uppmaningen till medlemmarna i LO blev inte att ta strid utan att lydigt vänta till 19 september och då vid valurnorna lägga sin röst på S.

 

Wanja Lundby-Wedin är ju som bekant ordförande för LO. Hon sitter emellertid också i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, en position som gör att hon alltid ser mer till partiets intressen än till de 1,6 miljoner medlemmar hon är satt att företräda.

 

Nu kan man förvänta sig ett nytt förslag till avtal från OPO. Utan att gå händelserna i förväg finns det en del som talar för att det blir ett nytt industriavtal innan den 31 mars. Men denna gång finns det faktiskt en fråga som engagerar medlemmarna mer än vanligt. Frågan om bemanningsföretagen. En opinionsmätning ger vid handen att hela 81 procent av de tillfrågade är beredda att gå i strejk just för att få den frågan löst.

 

Så samtliga förbund: ta för en gång skull fasta på denna viktiga opinionsyttring. Vik inte ner er utan strid! Visserligen ger kapitalismens kris och arbetsgivaroffensiven inte de bästa förutsättningar, men någon gång måste ändå anden släppas ur flaskan och kampen tas. Låt även medlemmarna rösta om de framförhandlade avtalen!.

Då kan svensk fackföreningsrörelse få den nytändning som vi väntat så länge på.

 

Av Ledarredaktionen

Vilket sanslöst härj det har varit om det här med Turkiet då. Sällan har jag varit med om en mer överdriven reaktion. Det är ett strålande exempel på att Turkiet vägrar att göra upp med sin blodiga historia.

Flera exempel visar att det är svårt för ett land att bli helt efter en lång och blodig tid om man inte tar de svåra besluten att ta i det som bränns. Ta Spanien och deras pacto de silencia efter att diktaturen föll med Fransisco Francos död. Ta Portugal (ett lite mer okänt exempel, men Portugal har också stora inre slitningar) efter Salazar och Caetano.

Ta Chile där de båda fascistpartierna (varav det ena, Renovacíon Nacional, moderaternas internationalkamrater, numera åter är regeringsbärande genom Sebastian Piñera) fortfarande lever och mår bra. Ta Italien som fortfarande är flera små riken hoptvingade till ett med splittring mellan nord och syd ständigt hängande i luften. Ta Grekland som skakas av kravaller, strejker och social oro där underklassen ständigt växer och fattigdomen breder ut sig.

Ett otippat land som också har de här problemen, fast det liksom i Portugals fall är lite okänt fast av andra skäl, är Storbritannien. Ända sedan Margaret Thatcher svetsade fast tre miljoner människor i ett trasproletariat som sedan blev permanentat, har underklassen (chavs) växt och växt och åter växt. Allt medan de rika blir rikare och rikare. Det är inte ens särskilt många britter som begriper hur stora problem de egentligen har.

Vårt östra grannland (östra rikshalvan kanske Jimmy skulle säga?) Finland har även de en blodig nutidshistoria som det talas tyst om. Landets store hjälte från inbördeskriget, Gustav Mannerheim var en folkmördare som hade tio gånger fler människors blod på sina händer än vad Augusto Pinochet hade, när han dog, och detta är än idag ett sår i många finländares medvetande. Visserligen har inte Finland sett den typen av social oro som Europas söder upplever ännu, men historien visar att sådant kan blossa upp fort.

Gör upp med historien fast det gör ont är min maning till Turkiet. Det är som att tömma en böld på var, det svider att snitta den, men det känns fasen så mycket bättre när den läkt och ärret bara syns i solen.

Alltså, jag blir så trött på religiösa. Vad 'är det för fel på dem? Jag ser fram mot den dag då vi har ett klart och tydligt internationellt förbud mot, och strafföreläggande för religiösa som försöker lägga sig i politik genom att med den som grund försöka påverka oss andra.

Angie Jackson i Florida filmade när hon genomgick en hemabort med ett abortpiller för att avdramatisera abort och visa att det inte är så farligt. Hon lade sen ut filmen på youtube. Det tog inte lång tid innan den första religiösa galenpannan mordhotade henne.

Kristna fruktkakor har åter visat att deras "respekt för livet" som de påstår att deras religion grundas på slutar vid födseln! Efter det har inte många kristna någonsin tyckt att det varit fel att "leka Gud" och bestämma vem som ska leva och dö, historien är så full av exempel att jag inte ens behöver dra något, make your own favourite pick liksom.

"Huggormsyngel, jag känner er icke" som snickarpôjken från Nasaret sägs ha sagt till sin tids fariséer. Nu är det dags att vi säger det till våra!

Angie the Anti-theist

Youtubeklippet

Mycket bra och stor demonstration på Internationella Socialistiska Kvinnodagen idag! Det var inte många som samlades på Gustav Adolfs torg, men i tåget gick garanterat 2000 personer, och på Götaplatsen tillkom ännu ett antal.

Plus till: de oerhört imponerande tjejerna som dansade break dance framför artisten som rappade! De dansade barhänta, och händerna var nere i gruset massor av gånger!

Minus till: vädret.

Jag har nu varit på min nuvarande arbetsplats i snart ett halvår. När jag kom dit var det en som var fackansluten av runt tio. Det var en av tjejerna från Filippinerna. De övriga visste inget om facket eller visste inte att det var lagligt att gå med i en fackförening här i Sverige.

Nu har jag agiterat i smyg under hela tiden jag har varit där. Jag har inte ställt mig på en sockerlåda i personalmatsalen och hållit politiska brandtal, utan jag har pratat om avtalsrörelsen flera gånger i veckan. Bara snabbt, inga långa diskussioner eller så. Jag har berättat om vår arbetsköpares organisations bud till facket. Inga centrala löneökningar, bara lokala höjningar (och där är vi ju jättestarka, verkligen*host*). Det tog hus i helvete hos vilka, särskilt när jag berättade att de, vid förra avtalsperioden, kom med minusbud. Det var inte en enda som ansåg sig kunna avstå så mycket som en krona av sina minimilöner på hälften av 17600 kronor. Konstigt va?

När sedan våra närmsta chefer slutade nu för ett tag sedan och vi fick nya kom det fram att de två har brutit mot kollektivavtalet något alldeles sanslöst. En riktigt ung kille har jobbat där i flera år, och de har bara kommit med nya tremånadersanställningar till honom. Helt i strid med avtalet som säger att man får arbeta i sammanlagt sex månader under två år, sen ska man antingen anställas tillsvidare eller skiljas från arbetsplatsen.

Jag pratade med honom i förbifarten i preparerande syfte igår när vi städade våra maskiner, och sa till honom att han fick hålla ett öga på sin anställning och inte låta dem blåsa honom mer. "Nej", sa han, "men jag vet ju inget om sånt där, det är inte så lätt då". Jag frågade honom rätt ut om han var medlem i facket. "Nej, men jag funderar fan på att gå med nu" sa han då. Underbar känsla! Han hade förstått vad facket ska vara till, för jag har grundligt förklarat skillnaden mellan överbyggnad och bas för honom, givetvis i helt andra ord än klassisk marxistisk retorik, och det tog tydligen skruv! Inte nämnde jag några jävla försäkringar heller. De fackliga företrädare som försöker sälja facket som ett försäkringsbolag skulle käppjagas!

Till de filippinska tjejerna skrev jag ihop en helt egen pamflett som beskriver svensk fackförening och varför vi ska organisera oss. Två blev glada som fan över att någon brydde sig och en var lite frågande. Jag ringde LO i Göteborg för ett par veckor sedan och bad om information på engelska till dem (av en infödd filippinska!) men hon sket i sina landskvinnor och struntade i att höra av sig. Då fick de min förklaring, och den är antagligen bättre. Kan lova att det inte stod ett ord om klassamverkan eller att sitta i samma båt i den i alla fall. Givetvis skrev jag även om SAC och skillnaden mellan de båda facken, det hade de aldrig fått med en skrift från LO. Det måste vara upp till dem att välja.

Givetvis fortsätter den subversiva verksamheten under kommande vecka;)

---

Åh, och jag ska på anställningsintervju i en grannstad i morgon. Tror ni jag är nervös eller??? Wish me luck!


Röda Lund skriver om vad som händer med fackföreningen när vi låter grisarna i den ta över och styra för mycket.