Gör upp med historien, Turkiet!
Ett rött Europa är en bra början
Vilket sanslöst härj det har varit om det här med Turkiet då. Sällan har jag varit med om en mer överdriven reaktion. Det är ett strålande exempel på att Turkiet vägrar att göra upp med sin blodiga historia.
Flera exempel visar att det är svårt för ett land att bli helt efter en lång och blodig tid om man inte tar de svåra besluten att ta i det som bränns. Ta Spanien och deras pacto de silencia efter att diktaturen föll med Fransisco Francos död. Ta Portugal (ett lite mer okänt exempel, men Portugal har också stora inre slitningar) efter Salazar och Caetano.
Ta Chile där de båda fascistpartierna (varav det ena, Renovacíon Nacional, moderaternas internationalkamrater, numera åter är regeringsbärande genom Sebastian Piñera) fortfarande lever och mår bra. Ta Italien som fortfarande är flera små riken hoptvingade till ett med splittring mellan nord och syd ständigt hängande i luften. Ta Grekland som skakas av kravaller, strejker och social oro där underklassen ständigt växer och fattigdomen breder ut sig.
Ett otippat land som också har de här problemen, fast det liksom i Portugals fall är lite okänt fast av andra skäl, är Storbritannien. Ända sedan Margaret Thatcher svetsade fast tre miljoner människor i ett trasproletariat som sedan blev permanentat, har underklassen (chavs) växt och växt och åter växt. Allt medan de rika blir rikare och rikare. Det är inte ens särskilt många britter som begriper hur stora problem de egentligen har.
Vårt östra grannland (östra rikshalvan kanske Jimmy skulle säga?) Finland har även de en blodig nutidshistoria som det talas tyst om. Landets store hjälte från inbördeskriget, Gustav Mannerheim var en folkmördare som hade tio gånger fler människors blod på sina händer än vad Augusto Pinochet hade, när han dog, och detta är än idag ett sår i många finländares medvetande. Visserligen har inte Finland sett den typen av social oro som Europas söder upplever ännu, men historien visar att sådant kan blossa upp fort.
Gör upp med historien fast det gör ont är min maning till Turkiet. Det är som att tömma en böld på var, det svider att snitta den, men det känns fasen så mycket bättre när den läkt och ärret bara syns i solen.
Jag anser att man ska sopa framför egen dörr först.
Svenskarnas framfart i Skåne och bland samerna är ett mörkt kapitel i vår egen historia. Kanske vi skulle börja med att erkänna våra egna övergrepp först?
Mja, känner inte att jag kan hålla med dig riktigt där. Svenska staten har kanske inte gjort tillräckligt vad gäller samerna, men man har repatrierat stoft från plundrade gravar, givit samiska status som minoritetsspråk, viss autonomi och en hel del andra saker.
Inte heller i fallet Skåne anser jag att staten på något vis sticker huvudet i sanden. Tycker du det? Verkar inte heller som om frågan är överdrivet stor i Skåne?
Ett "rött europa"? Lärde vi oss inte något av slaveriet i öst under Sovjets diktatur?
Jo det var faktiskt just vad vi gjorde.
Har aldrig träffat någon på den utomparlamentariska vänsterkanten (utom möjligtvis någon förvirrad gammal ärrare) som tycker att Sovjetunionen var något annat än just en statskapitalistisk diktatur. Ett rött Europa (och i förlängningen världen) måste skapas och ledas genom folkets vilja, inte genom statskupper ledda av en elit.
Ok, du har en poäng där, men samtidigt tillhör du ju inte en grupp som speciellt tog avstånd från detta slaveri av öststaterna.
Jodå absolut. De svenska trotskisterna har alltid tagit avstånd från Sovjetunionens utveckling efter Lenin. De första svenska trotskisterna var kommunistiska sjömän som såg hur illa ställt det var i öststaterna och därför tog avstånd från de så kallade kommunistpartierna i de länderna.
