Tragiska nyheter.
Så går det när man bestämmer sig för att strunta i den politiska skolningen i facket. Och nu menar jag inte partipolitiska. Socialdemokratin är lika användbar för arbetarklassen som en glashammare.
Fascismen växer alltid ur en obildad arbetarklass men det är de rika som planterar fröna. Tecknen känns igen får 1920- och 1930-talen. Den som har ögon att se med gör det.
Just det, det behövs ständig utbildning. Det är rätt otäckt att det går att se hur det utvecklingen i Sverige nu upprepas med enkla lösningar där man beskyller oskyldiga för sin egen svåra situation i stället för dem som är de verkligt skyldiga.
Detta visar ju att det finns en politisk medvetenhet inom medlemmarna i LO.
Jimmy,
heh, du har inte träffat många LO medlemmar som kan tänka sig rösta på SD va? De styrker Niklas tes och falsifierar din.
De LO-medlemmar som röstar på huliganerna finns till stor del inom Byggnads och till del i Metall. Det är ju i stort sett bara män som röstar på järnrörssvingarna. Jag har träffat på en del när jag jobbade på byggena. Om vi säger som så att det till stor de linte är killar som satt sig ner och gjort några djupgående analyser så har jag inte sagt för mycket.
Till skillnad från er så ser jag inte ner på de mest utsatta för mångkulturen. Och tro mig, siffran kommer bara att växa ju mer mångkulturen breder ut sig - folket vaknar!
Jimmy,
det är en vanlig missuppfattning att påpekande av fakta är att trycka ned någon. Det är offermentaliteten hos SD och andra obildade högersekter.
Men det är ju just fakta vänsterextremister är så hotade av. Man kommer med löjliga känsloutspel och menar att fakta bara visar fel. Men vänstern har alltid varit antiintellektuell, men numera och i Sverige kanske mer än någonsin.
Arbetarna vaknar för att våra politiker inte gör det, arbetarna vaknar för att de tvingas bo i mångkulturen.
Jimmy: jag är inte "vänsterextremist". Dock är jag av svenskt ursprung som sträcker sig till minst början på 1600-talet (har inte släktforskat längre).
Född i Norrland, djup genuin arbetarbakgrund.Arbetarna här vill inte veta av "nationella", i de flesta större orterna här har de fått springa för livet om de försökt ordna någon demostration eller så.
Mångkulturen må ha problem ibland, men inte fan var det bättre förr!Min morfar såldes på auktion till högstbjudande när han var 8 år! Han fick börja jobba då på en gård. Hans familj hade så lite pengar så man knappt kan tro det. De förbättringar min släkt fick uppleva var tack vare arbetarpolitik, dina gelikar brydde sig mest om att varna emot judar osv under den tiden.
Håll din nationalism längre söderut, som Danmark eller så tack. Vi vill inte ha den här iaf!
Ja det finns givetvis verklighetsfrämande liberaliser ochså, och liberalister är ett betydligt större hot än vänstersekter med mer bokstäver i partinamnet än medlemmar.
Och det är inte så att mångkulturen misslyckas "ibland", den misslyckas alltid. Det är därför nationalismen växer för varje månad.
Nazism och rassism är onaturligt och osvenskt.
"Sant, det är ett väldigt osvenskt drag."
Precis, men så är ju i stort sett all rasism i Sverige importerad.
Stater som har globaliserat sitt kapitalistiska näringsliv behandlar rikedomskällorna ute i världen (som ju utländska konkurrenter är herrar över), som medel att berika sin nation.
Sådana källor är inte enbart varu- och kapitalmarknader, utan också människor, som kan tjäna som potentiella arbetskrafter. Regeringen öppnar gränserna för medborgare från främmande länder, om tillväxten på kapital-platsen, där den nationala makten kommanderar erfordrar det, låta denna mobila reserv utvidga arbetsmarknaden: om alltså de inhemska företagarna är i behov av bestämda slag av duktiga och billiga Arbetare eller t.o.m registrerar att det är ont om arbetskrafter, vilket driver upp lönerna och på det viset inskränker tillväxten.
Om sen på grund av att kapitalet framgångsrikt rationaliserat bort arbetskrafter eller att kapitalet för krisens skull inte har behov av fler, så är syftet med deras vistelse redan uppnått och gränserna stängs. Ju fler invandrare som blir bofasta och ju mindre kapitalet har behov av deras arbetskraft, desto ohanterligare blir dessa människor som kom in i landet för att användas av kapitalet. Kan de inte vara till någon nytta längre, så faller dom ju samhället till last och behandlas följaktligen som störande kostnadsfaktorer. Om de ska få stanna i landet, så får familjerna eller delar av den generöst nog resa in, om de är beredda att hålla sig till de småaktiga, men lagligt oklanderliga villkor som diskriminerar dem gentemot de inhemska medborgarna.
Västeuropa och Nordamerika behöver inte beklaga sig över brist på fattiga och billiga invandrings-kandidater - man måste inte längre locka hit fattiga bönder från Anatolien; fattiglapparna strömmar nu för tiden helt och hållet oönskat in i kapitalismens centrer. Att så mycket människor inte klarar att överleva i sina hemland, beror på att näringslivet - de västliga koncernernas överlägsna konkurrensmakt - har ruinerat deras traditionella sätt att leva. Detta för med sig, att t.o.m. de uslaste lönerna ter sig vara ett attraktivt erbjudande för människor från Afrika, Sydamerika och Öst- och Sydeuropa etc.
Det är allmänt accepterat, att nationens infödingar skulle ha en fundamental politisk insikt om nationens väl och att denna skulle vara en naturlig egenskap, som de insuger av modersmjölken – att principiell tilltro till överheten skulle vara en oupplöslig del av deras omdömesförmåga. Folk som är missnöjda med sin tillvaro i samhället, reagerar ju för det mesta också med att kräva en bättre regering – inte med att tvivla och ifrågaställa principen. Det finns ingen stat som litar på att invandrare har en sådan „naturlig“ lojalitet Att den globaliserade staten samlar ihop sin befolkning från hela världen, underminerar därmed kollektivets „naturliga“ - och bornerade – samhörighetskänsla. Å andra sidan ska ju både de nya och de gamla medlemmarna av kollektivet definiera sig över nationen – absolut lojalitet gentemot folkets och statens väl, är i ett sånt samhälle förutsättningen till alla tankar och handlingar. „Integreringen“ som politikerna förordnar migranterna har be-tydelsen av en kategorisk imperativ. Människor som lever under deras höghet ska definiera sig och hela sin individualitet som tillhörig till det land som de råkat hamna i. Att de gör så, kan invandrarna – hur dom än gör - principiellt inte bevisa till den misstrogna statsmakten. De framställer tvärtom en avvikande, främmande identitet – det främmande språket de talar, varje rest av tradition, klädsel och livsstil som de tagit med sig från ursprungslandet .
Folkets fördomar emot utlänningar kan man nämligen lita på: fördomarna är konsekvensen av den nationella identiteten, som klassamhället (som staten tvingat ihop) bekänner sig till. Dess invånare ser sig som ett människokollektiv, vars välfärd staten uteslutande har till uppgift att tjäna och öka. En sån inställning ställer förhållandet till statsmakten på huvudet. Utlänningar står helt från början utanför detta kollektiv. De är ju inte infödda medborgare, som därför har förtjänat att leva under statens „skyddande“ hand. Tvärtom anses, att nationens kollektiv måste eftersträva och försvara sin välfärd mot andra staters och folkslags egoism och intriger. Ett folk, framför allt löntagarna, som jämt hotas av arbetslöshet, ser sin tillhörighet till nationen som ett privilegium och samtidigt som en garantie till säkerhet i livet – om inte mot arbetsgivarnas business-kalkulationer, så dock mot främmande konkurrenter, som inte har de inhemska medborgarns rättigheter till säkert liv. Även om det för det mesta är utlänningar, som tar de gemena och lågavlönade jobben, så står det fast, att de utnyttjar „oss“, därför att de vill ha fördelar i „vårat“ land. I allmänhet belastar det befolkningens förtroende till politikerna, att de tillåter utlänningar att uppehålla sig i landet och ta „våra“ arbetsplatser, daghemsplatser, lägenheter osv. Politikerna utnyttjar och styr dessa aversioner: folkets rättigheter avvisar dom inte - det är å ena sidan en ärbar ståndpunkt, men å andra sidan låter de sig inte störas av den, när de genomför sin globala befolkningspolitik.
