Arbetarperspektiv

I maj i år blir det nästan tio år sedan jag senast drack alkohol. Jag har självklart inte rört andra droger heller. Det roliga är att rätt många människor har så svårt att ta att jag plötsligt bara bestämde mig för att jag inte längre ville dricka. Jag hade inga som helst alkoholproblem, inte ens på den tiden drack jag särskilt ofta. Men jag bara slutade och mår så jäkla bra av det. Saknar det inte på några vis. Jo, jag kan sakna smaken av en god lambrusco i kvällssol eller en riktigt gräddig stout, men det är bara smakerna jag saknar. Själva alkoholen, inte alls.

 

Att folk reagerar med nästan bestörtning när jag säger att jag är nykterist, det är lite underligt. Jag kan inte låta bli att undra om reaktionerna blivit annorlunda om jag inte druckit av religiösa skäl? Eller av sjukdomsskäl?

 

Var sjätte medlem i LO-förbunden skulle rösta på SD om det var val i dag.

Så går det när man bestämmer sig för att strunta i den politiska skolningen i facket. Och nu menar jag inte partipolitiska. Socialdemokratin är lika användbar för arbetarklassen som en glashammare.

Fascismen växer alltid ur en obildad arbetarklass men det är de rika som planterar fröna. Tecknen känns igen får 1920- och 1930-talen. Den som har ögon att se med gör det.