Arbetarperspektiv

Idag samlas vi åter på gator och torg för att fira arbetarklassens högtidsdag. Det är en speciell dag varje år, större än jul, påsk och definitivt större än sjätte juni, denna löjeväckande "nationaldag" som inte en levande svensk har en riktig relation till. Den enda högtid som kommer nära Första maj är midsommarafton, den dagen är vår verkliga nationaldag och kommer så att vara tills landet Sverige inte finns mer.

I år, liksom alla andra år är Första maj viktigare än någonsin. Nu har den borgerliga, djupt ideologiska högerregeringen suttit länge och börjat bli riktigt varma i kläderna. De verkar utan att synas, får oss att se de saker den vill att vi ska se. Får oss att titta bort från det de inte vill. De vill att vi ska titta på varandra med avund, osäkerhet och rädsla. De vill inte att vi i de producerande klasserna ska hälsa varandra med "kamrat", för det vore ett hot mot hela institutionen för deras makt. Istället vill de att vi inte hälsar varandra alls. Om arbetare från Irak slåss med arbetare från Sverige så hindrar det dem från att förenas mot det system som håller dem nere.

Det är något som alla borgare vet oavsett partifärg, och det är givetvis därför som socialdemokraterna aldrig löst frågan med segregering och arbetslöshet trots sitt brontofantiska rekord i regeringsinnehav. Borgare som borgare, det är inte fanorna man känner igen dem på utan politiken som förs. I Helsingborg idag lockar de röda borgarna med en "familjedag" med hoppborg, grillning, clowner på styltor, ansiktsmålning och jävla ponnyridning.

Vi socialister, kommunister, anarkister, revolutionärer avvisar allt sådant. Visserligen kan Första maj mycket väl vara en dag för familjen, men invid uppställningen för ett Första maj-tåg har sådant latter ingen plats. Där ska manas till eftertanke, ingjutas stridsvilja och klassgemenskap och inte vara något jippo sådant man kan finna utanför köpcentrum och på IFK Göteborgs hemmamatcher.

För Första maj är en glad dag, men samtidigt en allvarstyngd dag. Från kravallerna på Haymarket via svenska statens terror och mord på arbetare i Lunde i Ådalen 1931 via de franska och brittiska kravallerna. Från Rosa Parks vägran att anta anvisad plats i bussen via kampen mot apartheid. Från Stonewall Inn till lagstiftning om förbud mot diskriminering landar vi i Första maj! Arbetare över hela världen går idag ut på gatorna för att visa att vi finns, att vi är redo att strida och att vi inte är någon kuriositet, att vi inte bara är trötta gamla betalda ombudsmän och partigängare som hos sossarna utan att det är vi som bygger era hus, sköter era gamla föräldrar och bygger och underhåller infrastrukturen.

Det är arbetarna som skapar allt. Och vi nöjer oss inte med en del av kakan, vi vill ha hela jävla bageriet! Det är vad vi idag säger till varandra, från oljearbetare på Grönland till jordbruksarbetare på Tasmanien säger vi till varandra: kamrat, din kamp är min, och min är din och räcker varandra handen. Det är nog för att få arbetsköparna och överklassen att darra i sina stora hus och lyxiga bilar, för en enad arbetarklass är vad de fruktar allra mest på hela jorden.

Glad Första maj, kamrater!