Arbetarperspektiv

Jag sitter och funderar på hur jag ska förhålla mig till den så kallade "Occupy-rörelsen". Ju mer jag läser om dem, desto större frågetecken.

Å ena sidan: det är underbart att folk börjar vakna runt om i världen, att fjällen faller från deras ögon och att "det sovande folket" nu vaknar upp ur sömnen, för sovit har de sannerligen gjort, bara inte samma slags sömn som Fredrik Reinfeldt avsåg när han skrev boken med den titeln.

Å andra sidan: det förefaller vara en ytterst spontan och omedeveten protest från folk som inte har ens embryot till en plan om hur samhället ska styras skulle de segra. Ju mer jag läser om främst amerikanerna, desto orimligare förefaller protesterna. Deltagare efter deltagare stiger fram och säger att de egentligen inte vill förändra så mycket. De vill ha kvar samma styre som innan, samma system som innan. De vill bara att det ska vara lite snällare mot dem. Hur naiv är inte en sådan inställning? Det märks att det inte är några skolade socialister med i det här direkt.

För det kapitalistiska systemet kan inte vara lite snällare. Det kan inte vara elakt heller. Det kan bara vara till för att generera mesta möjliga avkastning på investerat kapital. Det kan inte ta sociala hänsyn, för det finns ingen social hänsyn inbyggd i systemet. Det är som att uppröras över att karaktären CJ i spelet Grand Theft Auto San Andreas inte kan utveckla vingar. För den möjligheten är inte inskriven i programkoden.

Man tycker inte att det ska krävas så mycket för att inse detta, men uppenbarligen gör det det. Detta är vad vi revolutionära socialister har kommit till insikt om i våra studier av samhället, systemet och utvärderar som värdelöst med hjälp av våra studier av marxistisk dialektik och praktik. All denna insikt verkar saknas om inte helt så till stora delar i den här rörelsen.

Här i Sverige verkar den till stora delar företrädas av medlemmar i vaken.se. En förening för konspirationsteoretiker, foliehattar och allmänna knäppskallar som egentligen mest kan liknas vid Miguel Cervantes Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden. Så där är ingen socialistisk praktik eller insikt att vänta heller.

Jag avvaktar med spänning, för trots allt så kan inte socialism byggas uppifrån, sextio års desperata försök i Sovjetunionen efter Vladimir Lenin bevisade det med all änskvärd tydlighet. Folkets vilja måste vara styrande. Men en outbildad folkmassa kan inte bygga socialismen heller. Det kommer bara att fortsätta som innan utan en radikalt annorlunda ideologi.