Arbetarperspektiv

Alla vet redan att ett japanskt kärnkraftverk med den om man får tro förespråkarna, i princip osårbara lättvattenreaktorn, har flugit i luften. Ja eller kanske inte helt, men jag har sprängt en hel del saker i mina dagar och jag känner igen en sjuhelvetes explosion när jag ser den. Något på det kärnkraftverket gick helt enkelt ballistic för att tala klarspråk. Och naturligtvis läckte det ut strålning.

Jag var tolv år i april 1986 när Tjernobylkatastrofen inträffade, och jag minns än idag den förlamande skräck jag kände inför den osynliga döden som radioaktiv strålning innebär. Jag är nästan lika rädd fortfarande för den. Inte så mycket för min egen död, den är jag högst medveten om ska komma i vilket fall. Nej, det jag fruktar är hur mina barns framtid kommer att formas av vårt kortsiktiga tänk och vårt Schlaraffenland-leverne som många idag envisas med att kalla tillväxt, fast det rätta namnet för vårt levnadssätt egentligen borde vara missväxt.

Strålning som läcker ut förgiftar allt den kommer i kontakt med. Vatten, jord, luft. Allt som kommer ur detta. I generation efter generation efter generation. Maten vi äter kommer att pulsera, ticka. Vattnet som vår sockerfyllda coca-cola består av kommer att stråla. Och det kommer att göra oss sjuka. Fortplantningsodugliga i många fall, och fosterskadorna kommer att öka. I Japan föds fortfarande många barn med, och dör sedan av "atombombssjuka" som det kallas för efter att allas vänliga världspolis USA var snälla nog att bomba Hiroshima och Nagasaki med det sjukaste vapen som mänskligheten någonsin har funderat ut. 70 år efteråt. Och det kommer att fortsätta och fortsätta och fortsätta eftersom radioaktivitetens halveringstid är så lång att det inte låter sig begripas på ett enkelt sätt. Och visst, ni som är för det här gapar om att inte blanda samman atomvapen med "fredlig" kärnkraft. Det finns ingen fredlig kärnkraft hävdar jag. Har man kärnkraftsreaktorer kan alla stater på jorden använda avfallet till smutsiga bomber eller på lite sikt, riktiga kärnvapen.

Kontinenterna kommer att ligga helt annorlunda när strålningen från Little Boy, släppt från bombplanet Enola Gay 1945 har halverats till exempel. Hav kommer att ha försvunnit och nybildats. Skogar att ha förvandlats till öken. Mot bakgrund av att vi faktiskt vet detta är kärnkraftskramarnas navelskådande världsbild ett mysterium för mig. Människor som jag i andra frågor inte skulle tveka att kalla kamrater, står i den här frågan på samma linje som de värsta insiktslösa nyliberala tokfransarna på Timbro. Fackförbund som strider för arbetares rätt, tvekar inte att göra sak med de som står bara en bit till vänster om Fransisco Franco just i kärnkraftsfrågan!

Och allt för att försvara en energiform som krävs för att en ohållbar livsstil (konsumismen) till varje pris måste finnas kvar i de här människornas värld. Kan man med gott samvete påstå att man för en progressiv politik när man försvarar något som på lite sikt kan utrota oss som art givet att vi har otur en enda gång?

Jag tycker inte det. Jag tycker att sossar som försvarar kärnkraft är det mest motsägelsefulla som finns. Jag tycker inte att fackförbund som tar ställning för fissionskraften är värda att finnas kvar. De tar strid mot allt det som är grunden för klasskamp, gemenskap och folkrätt: livet. Det är min åsikt och den står jag för. Som ett litet prov på hur bakvänt de här figurerna resonerar lägger jag in en länk till bloggaren Tokmoderaten. Läs i kommentarsfältet vad signaturen Erik skriver:

"Vi klarar absolut av kärnkraft, däremot styr vi inte över naturkatastrofer. Kärnkraften behövs, dags att det budskapet sjunker in på ”humanisterna” tycker jag."

Klarar vi av naturkatastrofer? Nej. Alltså, klarar vi då av kärnkraften? Ridå.

Uppdatering 20110313 kl 10:19 Enligt SR har två partiella härdsmältor inträffat i kärnkraftverket.