Rebels completely without a cause!
Raise your fist and yell... for it´s own sake. Typ.
Alla, precis alla tidningar skriver om den stora hårdrockshelgen här i Göteborg nu. Idag spelar farbröderna i Iron Maiden och i morgon är det dags för de blott några år yngre gubbarna Metallica, Anthrax, Slayer och Megadeth (kallade The Big Four).
De flesta tidningar vinklar på hur hårdrocken kan leva ett så undanskymt liv i vanlig media och ändå vara så enorm till exempel denna helgen och på Sweden Rock Festival i Blekinge. De skriver om metalfansens sammanhållning, det som binder dem samman, och fair enough. Jag nickar kanske lite åt nån nisse som har en Dropkick Murphy-tröja någon gång sådär om jag också har en på mig eller när jag ser ett ennat skinhead på stan.
Men sedan brakar i alla fall Metro ut i en rent löjeväckande beskrivning av hårdrockens "äkthet, energi och inbyggda coolhetsfaktor". Martin Forssman, pressansvarig (antar att det är på helgens konsert för det framgår inte något annat) säger:
- Det är underförstått att hårdrockarna hör ihop, de står redan utanför, är en motsats till den allmänna normen. På en rockpub, konsert eller festival skapas en stämning av att alla är på samma sida. Man kan sätta sig vid vilket tält som helst, prata med vem som helst, det är en familjär stämning.
Fine, så är det. Men så är det på ett SSU-läger också. I alla fall om du vet vilken falang du tillhör. Och så är det väl bland alla som binds samman av ett intresse, här är inte hårdrockarna ett dugg unika. De som påstår det har i stort sett aldrig något annat att väga påståendet emot.
Och vilket otroligt bullcrap att hårdrockare skulle "stå utanför" någonting! Hårdrockare utgör ju själva normen för svenne banan-samhället. Hårdrock är i stort sett en medelklassgrej numera! I stort sett alla i Sverige är någon form av hårdrockare. De som utgör en minoritet är så försvinnande få att det är löjligt. Försök kör en reggaeklubb en kväll i Grängesberg får du se. Har du tur bränner de inte ner dina grejer. Eller pröva en hiphopfestival i Smålandsstenar. En raggaklubb på Folkets Hus i Tranemo. Du kommer att få sten kastad på dig. Av folk som i vanliga fall skriver illasinnade insändare om hur muslimer stenar sina fruar...
Vad jag vill ha fram är att de som går på Iron Maiden idag och The Big Four i morgon inte på något vis står utanför samhället, de utgör ingen subkultur. För hårdrocken är så stor att det är en egen utterst livskraftig kultur. Jag är uppvuxen i ett samhälle som var så hårdrockstalibanskt att de få modiga själar (I salute you brethren!) som dristade sig till att gilla något annat än Iron Maiden, AC/DC, Wasp, Metallica och Queensryche nästan var lovligt byte varhelst de påträffades.
Och visst, jag var hårdrockare. Jag hade klorinblekt jeansväst med lite smånitar (jag hade inte råd med så många) och de tygmärken jag kunde få tag på med band jag ofta(st) inte hade hört. Jag hade halvlång hockeyfrilla. Men jag tröttnade i vuxen ålder. I mellanstadiet och de tidiga tonåren kastades jag mellan breakdancehiphop och mainstreamreggae ett tag, mest för att få andas annan luft. Men sedan ett antal år tillbaka lyssnar jag bara på en eller ett par låtar när jag någon gång drar på ett rockalbum, sedan tröttnar jag. Hårdrock är så naivt, så posörartat. Det gäller att vara rebell, men frågar man valfri hårdrockare kan de aldrig formulera mot vad. Det är så man vet att de inte är någon subkultur. Hårdrockare trycks fan inte undan i Sverige! Att de spelar lite dåligt med det på P3 är väl enda grejen de har att känna sig "förtryckta" med.
Jag tröttnade på hårdrocken för att det hela tiden var samma jävla sak: en ständig kamp men ingen som kunde formulera mot vad fan då. Och sen slutade jag nog gilla musiken där någonstans vid 30-årsåldern. För jävla skrikigt helt enkelt. Brötig musik gillar jag fortfarande, lyssnar ju på OI! och punk, men de skriker inte som kastrerade kultingar utan bedövning och dessutom vet de oftast vad problemet är.
Som jag ser på saken:
Hårdrock = Musik om att knulla
Punk = Rockmusik som tänjer gränser
Jag tycker nog att du går för hårt på medelklass-stämpeln. De småorter du nämnde så bor arbetarklassen i villa och kör en volvo, alltihop är belånat upp till taknocken, men även om deras självbild är en av medelklass så är de vanlig egendomslös arbetarklass när allt räknas samman. Men du har rätt, grundskollärarna som bor granne med tjejen, deras pojk går runt med AC/DC tröja. Rörmokaren och undersköterskan brevid deras ungar har Kiss och Metallica t-shirts. Vår grabb har Judas Priest tröja och allihopa springer de på gatan och sjunger "We're not gona take it!", vilket ger mig stort hopp för framtiden.
Men självbilden är kanske det som skall avgöra klasstillhörighet? När arbetarna ser sig som medelklass beter de sig också som medelklass, anser att deras privilegier är självklara och får de kniven emot strupen så skall någon annan betala den lägre klassen, men då man är den lägsta klassen(arbetare som ser sig som medelklass) så finns bara rasism och sparka på trasproletariatet som möjliga vägar att undslippa kniven. För det är vanligt med SD folk i den by tjejen bor, något hon förövrigt ofta tar upp på föräldramöten och föräldraråd, hon anser att med så många rasister i byn (strax över 10%), hur skall vi kunna förvissa oss om att alla barn får ta del av vad människovärde och tolerans är för något. Hon anser att det delvis är byns ansvar att fostra barnen och då är rasistiska föräldrar inte bara ett problem för de enskilda barnen utan ett problem för byn i stort.
Fast sedan hackarna fick loss uppgifter från SD:s register så vet man numera ganska bra vilka rasisterna är och man blev lugnare...
Jo, du har rätt. Jag skrev "I stort sett alla i Sverige är någon form av hårdrockare" efteråt, och menade då det du trycker på utan att kanske förtydliga mig tillräckligt.
Fy fan, din flickvän är modig! Jag vet hur det är att komma från en liten stad med mycket nazister och vara i opposition med dem (ibland fysisk opposition...). I mitt fall var det inte sverigedemokrater utan oorganiserade nationalsocialister och BSS (som i och för sig alltid hängde med nassarna och sprang omkring i brun uniform så ofta de kom åt).
Fast allt är inte belånat till taknockarna. I många fall köper man villorna för en spottstyver och sedan hjälper man varann att renovera upp husen. Är du snickare och känner en elektriker som känner en målare o.s.v. så blir det inte dyrt. I många fall har man också bara tagit över husen när föräldrarna dött eller flyttat.
Och din kategorisering av skillnaden mellan hårdrock och punk är ju bara... helrätt!
