Allvarlig rättsröta och systemfel kring svensk polis.

Runt omkring svensk polis börjar ett skimmer synas. Det är inte ett gyllene skimmer eller annat som skulle kunna antyda att svensk polis är bra eller att de gör sitt jobb på ett tillfredsställande sätt.

Nej, skimret är grådaskigt med minst fyra nyanser av brunt. Förra lördagen hade svensk polis ihjäl ytterligare en stökig person som dog efter det berömda "magen mot piketgolvet och armarna på ryggen"-greppet. Säkerligen med ett polisknä i ryggen men det är bara spekulation från min sida. 1995 hade Karlstadpolisen ihjäl Osmo Vallo och nu var det dags igen.

Enligt mitt sätt att se på saken innebär polisen en risk för mig och mitt fysiska välbefinnande, på flera sätt. Jag räknar inte med att alla som läser detta ska tro att det är sant, men allt är det, till hundra procent.

a) Jag är fotbollssupporter. Visserligen inte resande längre, men det jag har sett och upplevt av svensk polis under åren skulle argentinare som undkommit juntan nicka igenkännande åt. Någon gång på den onda tiden när vi låg i Superettan var jag på en klackresa till Västerås. Dagen innan hade våra huliganer varit uppe och stökat lite grann med VSK:s firma. Inte särskilt många åkte dit. Piketen tog ut allting på oss vanliga klackmänniskor (julgranar som det heter på firmaspråk). De radade upp oss med puttar i mage, bröst och rygg med batonger. Det här var före pepparsprayens tid, annars hade de säkert dränkt oss i det. Vi stod i kö, två och två som de beordrat. Runt oss cirkulerade stridsklädda anabolpoliser med döda ögon, dragna batonger och skallgalna schäfrar som gjorde volter i kopplen och pissade rätt ut av adrenalinpåslaget. Efter en stund undrade jag om det inte var läge att ta upp plånboken snart, så jag ställde ut en fot utanför kön för att kolla om jag närmade mig biljettluckan. Då hör jag ett avgrundsvrål: "Tillbaka in i ledet!!!" följt av ljudet av raspet från hundklor mot asfalt och en jätteschäfer utan munkorg flyger mot mig. Det, och jag svär vid allt jag håller kärt, var det enda jag gjorde. Jag tog ett halvt steg för att titta om det var läge att ta upp plånboken. Flera av oss fick bitskador, slagskador av upp-och nervända batonger och polisnävar.

b) Jag är politiskt aktiv på vänterkanten. Även här har jag sett och upplevt saker som svensk polis har gjort sig skyldiga till mot helt oskyldiga demonstranter (även om borgarna och nazisterna såklart aldrig skulle hålla med mig här). Poliser som går runt och puttar på folk (ni vet sådär som mobbarna på skolan gör för att få igång slagsmål på skolgården), förolämpar dem, "beslagtar" utrustning, personliga ägodelar som plånböcker och klockor utan att det ges kvitto och givetvis utan att det någonsin fås tillbaka. Men givetvis är även våldet närvarande här. Och på ett lite värre sätt än i fotbollssammanhanget. Undantaget Helsingborg använder sig sällan småstadsgalningarna av hästar vid sådana tillfällen. Det gör man alltid vid demonstrationer. Hästarna orsakar trampskador på fötter, folk får skador av deras kroppar vid framryckningar och ruscher genom folkmassor. Men det är även ett mer personligt, otäckare våld här. Många poliser som tjänstgör under demonstrationer har djupa antipatier mot oss på vänterkanten. Jag vet inte hur många gånger man har blivit kallad rödingsvin, kommunistjävel, AFA-drägg med mera. Detta är precis vad nazisterna kallar oss på internet av någon anledning. Många är de som har blivit gripna av två eller flera civilare, blivit utskjutsade på ett nedstängt industriområde, dragna ur bilen och helt enkelt blivit rejält misshandlade. Det värsta var när det hände en då artonårig tjej jag känner mycket väl som inte hörsammade polisens order om att dra sig tillbaka eftersom hon satt på marken med famnen full av sönderslagen sextonårig flicka som blödde ur hela ansiktet. En stor polis bröt upp hennes armar på ryggen och den andre gav henne två hårda krokar i ansiktet. Därefter slängde de henne på marken och åkte därifrån.

c) Jag har epilepsi.
Jag vet faktiskt inte hur ofta jag har läst om diabetiker och epileptiker som blivit slängda i fyllecell eftersom okunnig svenks polis inte vetat skillnaden på fylla och sjukdom, men det är flera gånger varje år. Som epileptiker kan man efter ett anfall lida av en otrolig ångest och förvirring och verklighetsuppfattningen är ofta lika med noll. Man kanske inte känner igen sin egen mamma och ser henne som ett hot som vill skada en och eftersom man styrs av basic reptilhjärna försöker man då med sin kattungesvaga kropp att försvara sig. Det tror jag kan ha hänt 21-åringen i Karlstad. Jag har själv råkat ut för att ambulansen knappt velat ta med mig efter rejäla fallskador eftersom de trott att jag skulle skada dem, men som tur är har jag kvicknat till såpass fort att polisen aldrig "tagit hand om mig".

Och vet ni vad
som är det mest skrämmande med det här? I samtliga av de här grupperna som jag tillhör är det knappt en enda som tycker att det är värt anmäla polisen. "Varför? Det tjänar ju inte ett dugg till" är den förhärskande attityden. För så kommer det att vara så länge polisen har sin äckliga "kåranda" (dvs att man skyddar förbrytare så länge dessa har uniform), så länge åklagarna oftast är på samma linje som sina "pojkar" och så länge polis sätts att utreda andra poliser.

Det här är en farlig väg, mycket mycket farlig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0