Hjälper det om en bully blir beat down?
Det har varit lite grinerier i pressen om MTV:s program Bully Beatdown. Det är ett "hämndprogram" där mobbade spinkiga nördar får hjälp av en vältränad kampsportare att klå upp sina plågoandar. Mobbarna konfronteras och får chansen att ställa upp två ronder i en MMA- ring eller att backa ur offentligt. Tackar de ja erbjuds de lite träning och får sedan gå sin match. Finns hur mycket som helst på youtube. Delar av den mer politiskt korrekta vänstern började direkt att fördöma av ren reflex, men utan analys.
Nå. Det är i alla fall idén med programmet. I verkligheten blir de lite runtbollade, mest kastade och nedtagna med grappling i buren tills de klappar ut sig. Även här har stora delar av vänstern reagerat med ryggmärgen och vrålar (åter) om hur fel det är med våld. Jag håller med dem, men bara i en vid bemärkelse. Jag hade antagligen hoppat av glädje och anmält mig till den eventuella svenska versionen direkt om Bully Beatdown funnits när jag var tolv år och övervägde att hoppa i älven hemmavid. Eller kasta mig framför tåget när jag blev hemjagad från min högstadieskola av ett jävla as som sedermera dog i en relativt spektakulär droguppgörelse.
Det här med våld är riktigt svårt att förhålla sig till. För allt våld är inte lika, och allt våld är inte ens förkastligt.
När jag var femton så var det till slut en kille som fyllde min förnedringsbägare med en droppe som fick den att rinna över. Jag kastade mig över honom och slog helt enkelt ner honom. Satte allt på ett kort och lät det bära eller brista, för jag kände att jag inte hade något att förlora efter tio års konstant mobbning (ja den började när jag var fem. Barn kan verkligen vara underbara.) och att hans kompisar säkert skulle slå ihjäl mig efteråt, men det kände jag kvittade just då.
Men så skedde inte. De slet bort mig när jag satt grensle över killen och matade smällar som en väderkvarn i ansiktet på honom, och skrek åt mig att sticka därifrån, men det blev aldrig mer. Trots att det skedde på en fritidsgård så sa de aldrig ett ljud från skolans sida om saken. Inte heller sa han eller hans gäng ett ord till mig på flera år. De lämnade mig i fred helt enkelt. Mina föräldrar? De hade maktlösa sett på under alla år, och till sist börjat uppmana mig att slå tillbaka. De blev inte stolta, men heller inte besvikna.
Senare i livet, när vi blev vuxna, började mobbarna till och med att hälsa på mig när jag mötte dem på stan. Och på krogen kom de till och med fram och snackade! Om helt andra saker! Idag har vi ingen relation, jag har inte ens någon av dem som facebook-vän, men dock några av deras syskon. Det hade kanske varit bättre för killen som jag klappade på att bli runtkastad av en MMA-gubbe, jag vet inte. Dessa fighters utsätter inte mobbarna för det våld som jag gjorde, det är en sak som är säker. Men jag kanske inte hade blivit lämnad ifred för det.
Det är svårt, det här med våldet som sagt. I mitt fall ledde det till någon blåtira, och att jag bestämde mig för att inte låta någon behandla mig som de hade gjort någonsin mer i hela mitt liv. Jag började träna karate på höstterminen, något som följt mig genom livet sedan dess. Inte bara karate utan även andra martial arts som ninjutsu, thaiboxning och boxning. Vissa av de andra som tog våldets väg hittades skjutna på parkeringsplatser (någon som minns killen som kallades Tyson här i Göteborg?). Jag personligen har i alla fall inte behövt slåss mer än ett par enstaka gånger sen dess, och då har jag inte använt mer våld än vad nöden har krävt, anser inte jag i alla fall, och det har alltid varit för att skydda mig själv eller någon annan.
Nej, bättre vore om MTV satte de här stackars nördarna i träning hos MMA-killarna så att de fick lära sig att ta sina egna strider. Det är lättare än folk tror att göra det. Då kan det bli en Bully Beatdown som nördarna kan vara stolta över.
Och som kan räta ut krökta ryggar för livet.
Alltså det roliga med det här är att ingen av de som kritiserar progamet verkar ha sett det.
De flesta är i 20 års åldern - sena tonåren och det är liksom inte så här tragiska mobbningsfall och det är ingen 11-åring som någonsin blivit spöad och lär inte bli det heller.
Det är mer bulling-light typ, första progammet är det någons brorsa som e lite jobbig, ett annat program är det någons room-mate så det är liksom inte skolgårdsmobbaren som dränker folk i toan som får spö.
Dessutom så är väl autenciteten i det programmet sådär. Men du har ju helt rätt i att det bästa vorre om kunde ge grabbarna själva ordentlig träning
men som du själv vet så tar det ju ett bra tag innan man blir riktigt bra på nåt så det är väl det som sätter stopp för den program idén.
Btw vad är det för vänsterbloggar som snyftat om det här?
Det är inte så mycket bloggar, det är mest Aftonbladets små massageterapeuter till kolumnister som har gnällt och en massa folk där.
Vilket grymt program det skulle bli! Följa en typ elvaåring som börjar träna under flera år och se hur han utvecklas! Hade jag de pengarna skulle jag lätt göra det! Tänk bara tillbakablicken efter sommaruppehållet när han tränat en hel sommar, att granska utvecklingen!
Aa jag läste deras grejer men det baserades ju enbart på okunskap.
Men iofs, i ung ålder så skulle man kunna ta typ ett sommarlov det är väl ändå typ 2 månader med en boxningscoach, en valfri kickssportscoach och en grapplingscoach så skulle de ju kunna bli skapliga fighters.
Framförallt i den åldern.
Vi får pitcha idén till MTV eller valfritt bolag.
En lowkick och en överhandshöger gör under i ett skolgårdsslagsmål.
Ja, fan vad man önskar att man hade kunnat det då istället för att veva som en väderkvarn.
Såg programmet igår och när slutet närmade sig hade jag blandade känslor.
Jag menar visste det är bar att mobbarna får känna på hur det känns men det hade varit ännu jobbigare om de fått stryk från mobbingkillen=)
Men det finns faktiskt andra sätt att avsluta mobbing än via våld tror jag.
Har man försökt allt och det inte har funkat då jävlar tar man in MMA killarna=)
Vuxenleksaker (props för nicket:):
Det hade klart varit att föredra om de mobbade kunnat stå för sig själva, precis som D konstaterar. Men det är ju såklart svårt. Hoppas ändå att det kan leda till att ett par av dem inser vikten av att kunna försvara sig och börjar träna en kampart själva.
En sak som dock är trist är när klubben trycker så hårt på ickevåldet och hotar med uteslutning om man använder sina kunskaper att man inte vågar. Det hände min kusin som trackades lika illa som jag lika länge. Hon har ändå brunt bälte i TKD, men vågade inte sätta emot av rädsla för att bli kickad ur sin klubb. Allt för att instruktörerna hotade med det på varje pass:(
har ej sett programmet men känner såååå igen mej i beskrivningen av din uppväxt.
har jobbat som lärare o varje lärare som säger att de ej ser mobbing i klassrummet alt på rasten (om de vågar sig ut då) ljuger eller förtränger.
sorgligt men sant!
ja hajar inte heller varför man ska va så jäkla vänner efter plugget...plizz dont talk to me!
har även jag tackat nej t en del på fejan, sen har vi de som lägger till mej flera gr tills man tslut tackar ja, men man får väl belöna deras enträgenhet då. även man inte heller hajar var den kommer ifrån!?
Kanske en gnagande känsla av att man gjorde en massa fel när man var yngre som man nu vill gottgöra på något sätt? Jag har i alla fall ett par såna känslor som jag gärna skulle gottgöra om jag kunde.
