Hellre rik och frisk än fattig och sjuk!
Och jag kunde inte låta bli att skratta bittert.
Igår var jag och tog en sällsynt fika med en gammal kompis som jag har känt halva livet. Hon är en riktigt rejäl kvinna. Hon är på en hel del sätt märkt av livet. Tungt mobbad och pojkvänner med missbruksproblem. Men hon har en rejäl utbildning i ekonomi vid Göteborgs Universitet som hon klarade med glans, och hon har även varit över i USA och studerat på något ansett lärosäte där. Hon är även medlem i Mensa på skyhögt över inträdeskravet på 140 i IQ.
Men hon får inget ekonomijobb, det är inte möjligt att få om man inte har kontakter, och det har hon inte så många. Så hon klänger sig fast på sitt gamla jobb som så många andra, trots att den här regeringen gick till val på att minska utanförskapet och något de kallar för arbetslinje.
I alla fall. Nu har hennes gamla livskamrat, kronisk depression, bestämt sig för att störta henne in i ett svartare mörker, och mer rubbningar än jag någonsin sett henne ha förut. Vi satt och fikade på ett lattemorsacafé igår och jämförde våra sjukdomar och pratade medicinska preparat. Hade hon inte haft en läkartid inne i stan hade det aldrig blivit av.
Hon berättade om turerna hon var utsatt för i vården, psykiatrienheten här, ett privat vårdbolag där, apoteket där. Ringa honom på det vårdbolaget och sedan ringa henne på den lokala vårdcentralen - allt för ett recept som hade tagit slut. Enligt läkaren fick hon inte på något villkor avbryta behandlingen.
Det vill jag säga till Roger Tiefensee, att det är tack vare bland annat hans förbannade gröna talibanliberalism, som en sjuk människa, för vilken det är ett projekt att komma ur sängen och träffa en vän, får hålla på och sitta och ringa, åka och flacka som en dåre fram och tillbaka över halva Göteborg för att få ut ett preparat! Innan "valfrihetens" tid hade det räckt att gå till ett ställe och sedan apoteket. Och hon hade sluppit att sitta inför nya läkare hela tiden.
Min vän orkar snart inte mer. Hon har sitt arbete, och är inte sjukskriven. Det är det enda som hon orkar med överhuvudtaget och som får henne att göra något alls. När hon kommer hem sover hon tills det är dags att gå tillbaka till jobbet. Om hon skulle bli sjukskriven kommer hon att sova hela tiden tills... ja tills vaddå?
Roger Tiefensee, min vän. Om hon, en såpass anpassad, väletablerad, stark och kunnig människa knappt klarar att hålla näsan över vattnet i din valfrihetens gröna liberalism, hur i hela friden ska en med sämre förutsättningar klara sig?
Man ska inte önska sjukdom på människor, men ibland tror jag att det vore ytterst nyttigt med lite sjuka borgare så att de får se hur illa deras "valfrihetssystem" drabbar de sjuka. Fast det är klart, de som är på lägre nivå håller käft om saken för att inte skada sitt parti och de högre upp har gräddfilsförsäkringar så att såna här problem inte drabbar dem.
En sak enades vi i alla fall om: för att orka vara sjuk måste man vara frisk!
Hej
Det är så sant som det är sagt. "För att orka vara sjuk måste man vara frisk" Säkert har de gräddfilsförsäkring för de är ju så "viktiga". Må den gräddfilen snart surna så de får känna på sin egen medicin! Så himla viktiga kan de inte vara när det går att utebli från voteringar i rikstan som tex, Bodström gör. För att var på sitt jobb och hala in inkomst samtidigt som arvode från rikstan tickar ut!
vänligen Eva-Marie
Det som förvånar mig är att människor blir förvånade.
De sa ju faktiskt innan förra valet att det var så här de tänkte göra om de fick makten. Är folk helt blåsta? Eller är de bara kallhjärtade egoister? För hur man än vrider och vänder på detta, så röstade en majoritet av den svenska befolkningen för detta.
"För att orka vara sjuk måste man vara frisk"
Under det knappa halvår jag har varit sjukskriven för depression och kraftig ångest (problemen har jag haft i snart tio år men psykvården är ju inte direkt lättillgänglig) har jag nog sagt eller tänkt detta åtminstone flera gånger om dagen. Att en majoritet av denna sjukskrivning har ägnats åt att bara gå och drälla i väntan på en remiss har ju inte gjort saken bättre. Varje gång jag får ett brev från min läkarmottagning, försäkringskassan, CSN, soc eller dylikt är jag tvingad att knarka ner mig på benso för att överhuvudtaget övervinna ångesten länge nog för att faktiskt våga öppna det. Att ringa ett telefonsamtal kan ta flera dagar.
Att ingen myndighet riktigt verkar veta varifrån jag skall få pengar ifrån gör inte heller saken bättre. Hade det inte varit för en underbar far (som dessutom råkar vara hyfsat välbeställd) hade jag antagligen varit självmordsbenägen vid det här laget.
Lustigt nog är det värsta att jag har upplevt ett väldigt gott bemötande från de flesta myndigheter. Än så länge har jag inte stött på någon riktigt jävlig handläggare eller känslokall läkare. Men detta hjälper inte ett skit då de samhälleliga resurserna är så jävla snedfördelade och regelverken så fruktansvärt restriktiva och komplicerade. Viljan att hjälpa finns (kompetensen är det lite si och så med) men sättet samhället är organiserat på drar ut på processen ad infinitum.
Ett annat problem är hur jävla ensam och utlämnad man är som vårdtagare (framförallt inom psykiatrin). Möjligheterna att organisera sig tillsammans med sina olycksbröder/systrar är oerhört begränsade jämfört med andra konfliktytor i samhället. Skall en skola läggas ner organiserar man sig i stadsdelen, om företaget varslar gör man det på arbetsplatsen. Båda är arenor där det ofta redan existerar en naturlig gemenskap med övriga drabbade. Den enda kontakt man har med övriga vårdtagare inom psykiatrin är att man sitter bredvid varandra i ett väntrum 10 minuter varannan vecka och mår dåligt.
Håller med er allihopa, och känner särskilt väl igen mig i det du säger, Robin. Min kompis sitter i samma situation (kanske aningen bättre till eftersom hon trots allt har sitt jobb som livlina än så länge) som du, och jag har ju varit inne och sniffat på den del av vården som inte botar kroppen utan huvudet. Jag har haft turen att få en suverän både allmänläkare och psykolog så jag klagar inte på det viset, men jag förstår verkligen hur de som har otur känner det.
All lycka Robin!
Läkarna är ju sällan problemet, även om de ofta är lite väl glada i att skriva ut anti-depp hej vilt. Min psykolog är fantastisk och har hjälpt till enormt med det praktiska som ju jag inte klarar av i långa perioder och har visat ett enormt tålamod.
De enorma brister som finns kan ju som vanligt hänföras till all dessa förbannade omstruktureringar och utförsäljningar som liberaler i både borgerlig och socialdemokratisk skepnad gått banans med de senaste 20 åren. Psykvården är väl en av de delar av offentlig sektor som har drabbats hårdast, både öppen- och slutenvård. Att man lyckats komma undan med det såpass ostört beror säkert till viss del på svårigheterna med att organisera motstånd. Man sparkar extra hårt på dom som inte kan/orkar säga emot. När en vårdcentral skall läggas ner händer det ju inte allt för sällan att brukarna i området ställer till ett jävla liv. Något som iförsig lär bli svårare i och med det vidriga individuella vårdvalet.
Som vanligt är det ett frontalangrepp mot klassen med syfte att försvaga oss och enda lösningen är organiserat motstånd från de som drabbas. Hade varit trevligt om vänstern ägnade sig åt och gav sitt stöd till det istället för internt positionerande, tråk-parlamentarism och hollywood-aktivism.
Kan bara hålla med dig. I allt du skriver.
De biter sig själva i svansen.
Det är väldigt få som dör av sina sjukdomar nuförtiden, och de som är arbetslösa har fortfarande rösträtt... Förr eller senare blir antalet utsatta större än antalet priviligierade.
Men är det inte så att de som är arbetslösa är lata och de som är sjuka bara manipulerar och simulerar för att få ersättning från staten. Lite lata är de säkert också.
Och det var självklart ironiskt skrivet, men inte olikt den "debatt" som brukar sätta igång efter inlägg som dessa. Bra inlägg förresten. :-)
Tack så mycket Lilla O =)
Jo, borgare brukar ofta anse att arbetslösa är lata. De av dem som utsätts för arbetslöshet lär sig såklart vad det vill säga men "glömmer" det fort igen när partiet inte vill att de ska prata om det.
