Bröllopsfotografen!

Ulf Malmros Bröllopsfotografen är, trots att många av skådespelarna från hans vilda Värmland-komedi Smala Sussie finns med, ingen komedi. Den är delvis självbiografisk och handlar om Robin (spelad av Björn Starrin som alla fans av Smala Sussie minns som den oefterhärmlige Pölsa) som arbetar på bruket i den lilla Östvärmländska orten Molkom.  Robins far är förman på bruket, och därför bor hans familj på ”gräddhyllan” i Molkom. Hans mamma arbetar på bruket, hans svåger och för den delen han själv och alla hans vänner också.

 

Men Robin är inte riktigt som alla andra i byn, trots den ytliga likheten med full hårdrockarstil. Han är konstnärlig och har talang för fotografering. När hans syster gifter sig tar han riktigt bra bilder på bröllopet.  När hans far så avslöjar att bruket ska läggas ner bestämmer han sig, tyngd av jantelagen och mycket värmländsk vånda att satsa på fotografering. Robin har fått kontakt med Jonny Björk (Kjell Bergqvist), en gång firad farsskådespelare men numera avdankad och bortglömd. Han anordnar en insamling för att Jonny, vars storhet inte är bortglömd i byn ska uppträda på systerns bröllop. Det blir katastrof när det visar sig att Jonny är en ytterst bitter man som gör sitt bästa för att visa hur mycket han föraktar livet i Molkom och dessutom råkar outa att bruket ska läggas ner.


Jonny vill att Robin ska göra ett fotojobb åt honom när hans mecenats dotter gifter sig. Robin tvekar och velar, men tar till slut sin pappas bil upp till storstaden. Scenen där han stövlar in på det (förstås) extrema överklassbröllopet uppklädd som Dregen med långt hår, läderbyxor, kedjor och snus är en blivande klassiker! På bröllopet träffar han Astrid (Tuva Novotny) som också fotograferar. Astrid är brudens syster och ett begynnande kompanjonskap som (inte otippat) övergår i romans tar sin början. Fram till ungefär den här punkten i filmen håller Ulf Malmros ett för honom typiskt, lite galet berättartempo med skruvade värmländska personligheter som de som vuxit upp i storstad nog sällan inser faktiskt finns på riktigt.

 

Astrids far (Johannes Brost som är riktigt bra och porträtterar den föraktfulle överklassfadern på ett isande sätt) och Robin lär känna varandra genom att de har ett gemensamt intresse för fågeljakt. Pappan vill inte att dottern  ska hålla på med foto, han anser inte att konstnärliga sysslor är arbete och vill att hon ska arbeta på hans Englandskontor istället. Han går med på att sponsra Robin med lokal och bil till hans firma om han pratar vett med Astrid om fotograferingen. Robin dras in i ett invecklat dubbelspel mellan fadern och dottern.


Den bittre Jonny får Robin att förstå hur överklassen fungerar. Man får reda på att Astrids dagdrivande mor är en arbetarklasskvinna från Falkenberg, ”men det får man ju inte tala om” och man anar i hans illa dolda förakt för den adliga familjen, vars välvilja han trots allt är beroende av, ett enormt klasshat och ett självförakt som är minst lika stort.

 

För mig som själv är utflyttad till en storstad från en liten bruksort i Värmland var det en flerdubbel film att se. I de flesta filmer som visar upp hur livet i svenska småstäder kan te sig känner jag igen alla karaktärerna, så och här. Men det som skiljer är det mörka, benhårda och obevekliga klassperspektivet som Ulf Malmros har lagt på sin film och som Robin brottas med filmen igenom. Å ena sidan ser man gärna sig själv som utflyttad som lite ”speciell” och det gör Robin också. Scenen när han och Astrid (en livs levande grevinna från Djursholm – i Molkom!) besöker föräldrahemmet är nog lite komedi a la ”Våra värsta år” för många infödda storstadsbor men ren ångest för mig. Och då gjorde jag ändå inte det mest oförlåtliga, flytta till Stockholm, utan till betydligt mer godkända Göteborg.

 

När de kommer tillbaka till Stockholm har Jonny äntligen genom egen talang lyckats med något – en bärande roll på Stadsteatern! Lite väl röd teater, tycker hans mecenater. Kan det här vara början till Jonnys sociala revansch på handen som föder honom och som han så gärna vill, men inte vågar bita?

 

Ulf Malmros har gått till botten med en stor bit ångest i det postindustriella Sverige. Han speglar genom en skruvad historia en verklighet som många av oss bär på, vi som är invandrare i vårt eget land och hur man mår när man tvingas sälja sig själv hela tiden för att roa någon annan och passa in i deras mall på hur man ska vara. Alla vi som någon gång har varit tvungna att flytta för jobb kommer att känna igen oss i den här filmen. Särskilt vi värmlänningar, men värdena och värderingarna från bruksorterna är allmängiltiga om man så är från Hultafors, Åtvidaberg, Degerfors, Borlänge eller Kiruna.


Och det antar jag att överklassvärderingarna också är. Ulf Malmros har ännu en gång gjort en mycket sevärd film som sätter många tankar i rörelse och bjuder in till diskussion om framtiden, hos vilka makten ligger och var den egentligen borde ligga.

 

Nicklas Eriksson


Kommentarer
Postat av: Eva-Marie

Hej

Såg filmen igår den var jättebra, tragikomisk så det förslog. vi lever i kontrasternas värld.

vänligen , Eva-Marie

2009-11-08 @ 11:59:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0