Arbetarperspektiv

Amerikas Förenta stater förstärker åter sin positioner i Syd- och Latinamerika under ledning av den falske fredsängeln Barack Obama. Med Colombia har man tecknat ett avtal om att få i stort sett obegränsad tillgång till landets militärbaser och eftersom Colombia är i stort sett det enda landet på den södra delen av den amerikanska kontinenten som har en reaktionär högerregering (Chiles regering är förment mitten - socialdemokratisk under Michelle Bachelet, men håller fortfarande fast vid i stort sett samma konstitution som skrevs av fascisterna) som leds av Alvaro Uribe skapar det såklart spänningar, främst i öster, i Venezuela som höjer såväl tonläge som antal soldater vid gränsen. Men även Peru förstärker sina militära styrkor, då colombianska trupper flera gånger ska ha kränkt den peruanska gränsen i jakt på revolutionära guerillas.

Barack Obama har såklart allt att vinna och inget att förlora på att Sydamerikas stater går i krig mot varandra. Delta i kriget tror jag inte att USA orkar, men the Langley farm boys från CIA har alltid ansett att det är skönt att ha permanent semester söder om Mexico såklart.


I det oroliga Honduras har regeringen Obama förnekat att det som inträffade, när den folkvalde presidenten Manuel Zelaya deporterades ut ur sitt land i pyjamas skulle vara en statskupp. Man beklagade det dock, i ett försök att trots allt stärka sina aktier efter all utbilding och beväpning till mördarförband i Nicaragua och El Salvador på åttiotalet. Planet som fraktade ut Zelaya mellanlandade på USA:s honduranska militärflygbas Soto Cano. En flygbas som Manuel Zelaya för övrigt ville stänga ner för att göra en civil flygplats av den.

Honduras närmade sig mer och mer Venezuela innan kuppen kom, precis som Chile närmade sig socialismen innan bomberna började falla över la Moneda.  Honduras gick också innan kuppen med i ALBA, den venezolanskt drivna ekonomiska samarbetsorganisationen, räckandes ett fett finger åt de totalt odemokratiska institutionerna IMF och Världsbanken.

Nästa söndag, den 29:e hålls ett mycket förvirrande val. Då ska kuppregeringen enligt sin egen och Vita Husets förhoppning väljas om. Om de lyckas vinna det valet kommer de ägande klasserna över hela det södra Amerika att åter sporras att ta till sina pappors och farfäders brutala metoder, eftersom det inte räcker med den ekonomiska makten för dem.

Om däremot honduranerna lyckas med att rösta emot högerkrafterna och säga nej till nyliberalerna och militärerna kanske Honduras kan stabiliseras, kuppmakaren Michelleti ställas inför rätta och till sist kanske självaste Alvaro Uribe faller! Sydamerika är värt att få fortsätta sitt demokratiska socialistiska projekt, där de väpnade revolutionerna i modern tid hittills har kommit från höger.