Arbetarperspektiv

Jag måste erkänna att jag har följt Let´s Dance ganska slaviskt för första gången. Har väl med åldern att göra antar jag. Eller nåt. Hur som helst så började jag titta för att Kitty Jutbring skulle vara med. Jag har alltid gillat Kitty och hon är dessutom kompis till en före detta arbetskamrat, så lite koppling finns. När hon försvann började jag hålla på Magnus Samuelsson, före detta världens starkaste man.

Och igår kväll fick jag för en gångs skull hålla på den som vann. Som gaisare är man inte så van vid det, så det känns lite konstigt.

Jag har alltid fnyst föraktfullt åt sånt som Let´s Dance. Men jag tror att det kan vara rätt utvecklande att utsätta sig för sådant som man inte alltid gillar från punkt ett. Nu återstår att få frugan med på att prova att dansa jive, ha ha! Det brukar ju vara tvärtom med frustrerade fruar som sliter hela sina liv för att få karln att prova att dansa och så sitter jag med en fru som bara "Nej!". Jag tror att det förutom att vara otroligt kul kan vara nyttigt i karaten, tror att man blir smidigare och får lättare att flytta på sig.

Men det får finnas någon jävla gräns och den drar jag tvärt och hårt vid melodifestivalen. Det är inte musik de spelar där utan någon slags... jag vet inte.