Arbetarinitiativet i NSD 2 juni!
"Ett träd som tappar kontakten med sina rötter torkar och dör, och till slut står den där med sin torra krona. Likadant är det med gräset. Fjolårsgräset vissnar och dör och är inte mer till någon nytta.
Nu har våra fackliga och politiska representanter totalt tappat kontakten med oss som har valt dem. Det börjar bli helt uppenbart för alla som har ögon att se med och öron att höra med.
Och vi som är trädets och gräsets rötter känner att vi behöver komma upp i ljuset och andas livsluft. Våra döda toppar kväver oss. De måste huggas och klippas ned.
Ändå har de torra trädkronorna mage att envisas med att tro att de har vårt förtroende. De visar sina leende ansikten på tv och låtsas som om ingenting hänt.
De tror att det glöms bort ganska fort om de har massor av obetalda parkeringsböter eller disponerar lägenheter som någon behövande i stället borde ha fått. Eller att de har dubbla löner, eller pensionsvillkor som de annars förvägrar hårt arbetande människor.
Dessa hycklande välavlönade politiker, tjänstemän och direktörer i statliga verk och fackliga toppar är det solidariska samhällets verkliga dödgävare, och de är dem vi närmast ska skylla på när den kollektiva moralen är i upplösning.
Men ändå ger de flesta av oss vårt förtroende åt dem i val till olika församlingar allt från fackliga poster till stolar i europaparlamentet. Varför är det så? Varför får vi inga bättre företrädare? Var finns de som ska representera oss?
Jo, mitt ibland oss. Det är vi själva som måste stiga upp ur tv-sofforna. Någon annan väg finns inte. Vi kan inte ropa på kavalleriet.
Vi bör och kan kritisera dessa män och kvinnor som utnyttjar vår blåögdhet. Vi kan kräva deras avgång, men vi har skyldigheten att komma med verkliga alternativ. Och det är bara vi som kan hjälpa oss själva.
När vi inom arbetarrörelsen har hittat varandra och börjar leva under samma villkor, kan vi också börja ta itu med de verkliga orättvisorna i detta klassamhälle."
Av Sixten Snell
Gruvarbetare och kandidat för ArbetarInitiativet i EU-valet
Insändare i NSD tisdag 2 juni
Nu har våra fackliga och politiska representanter totalt tappat kontakten med oss som har valt dem. Det börjar bli helt uppenbart för alla som har ögon att se med och öron att höra med.
Och vi som är trädets och gräsets rötter känner att vi behöver komma upp i ljuset och andas livsluft. Våra döda toppar kväver oss. De måste huggas och klippas ned.
Ändå har de torra trädkronorna mage att envisas med att tro att de har vårt förtroende. De visar sina leende ansikten på tv och låtsas som om ingenting hänt.
De tror att det glöms bort ganska fort om de har massor av obetalda parkeringsböter eller disponerar lägenheter som någon behövande i stället borde ha fått. Eller att de har dubbla löner, eller pensionsvillkor som de annars förvägrar hårt arbetande människor.
Dessa hycklande välavlönade politiker, tjänstemän och direktörer i statliga verk och fackliga toppar är det solidariska samhällets verkliga dödgävare, och de är dem vi närmast ska skylla på när den kollektiva moralen är i upplösning.
Men ändå ger de flesta av oss vårt förtroende åt dem i val till olika församlingar allt från fackliga poster till stolar i europaparlamentet. Varför är det så? Varför får vi inga bättre företrädare? Var finns de som ska representera oss?
Jo, mitt ibland oss. Det är vi själva som måste stiga upp ur tv-sofforna. Någon annan väg finns inte. Vi kan inte ropa på kavalleriet.
Vi bör och kan kritisera dessa män och kvinnor som utnyttjar vår blåögdhet. Vi kan kräva deras avgång, men vi har skyldigheten att komma med verkliga alternativ. Och det är bara vi som kan hjälpa oss själva.
När vi inom arbetarrörelsen har hittat varandra och börjar leva under samma villkor, kan vi också börja ta itu med de verkliga orättvisorna i detta klassamhälle."
Av Sixten Snell
Gruvarbetare och kandidat för ArbetarInitiativet i EU-valet
Insändare i NSD tisdag 2 juni
Kommentarer
Trackback
