Arbetarperspektiv

Fascismen måste dö så att allt annat kan få leva.

Skönt att nån säger sanningen. Även om det är Luciano.

En ledsen Totto gillade inte att bli kallad trotsig...

Det lär ha varit lite lesset i ögonen när en så otippad person som backslick-bratwannabeen och sellouten Luciano Astudillo tog bladet från munnen och sade sanningen om mannen med bluffmastern i ekonomi, Sven-Otto "Totto" Littorin i kammaren idag.

...av avelspudeln Luciano Astudillo.

Luciano gör givetvis en rejäl utställningspudel på sin blogg. Han tycker att Littorin är trevlig att umgås med privat. Där har vi en sån där grej som jag aldrig klarade av som aktiv i politiken. Att umgås med folk som man innerst inne tycker representerar en fullständigt äcklig politik, de är inte annorlunda som personer än politiken. Borgare vill mig illa.

Jag ryser av obehag av tanken på att umgås med Jonas Ransgård (m), Susanna Haby (m), Heléne Odenjung (fp), Axel Darvik (fp) och Mikael Jansson (sd) privat!

Själv hade jag inte gillat tanken på att hänga med borgare privat...

Samma på Facebook, där ser jag ofta att de sossar jag lärde känna som är i samma ålder som jag har friends som är rena råmoderaterna! Och de mailar varandra fram och tillbaka, skriver på varandras sidor, kommer på varandras bjudningar... Skriver jag inte vilka så blir ingen ledsen i ögat som "Totto" i alla fall.

Ärligt talat, hur klarar man av att gå på fester hemma hos varandra, ta en fika, ses på stan med - en borgare? En person som aktivt försöker störta det du själv står för? Speciellt en moderat som du vet är medlem i International Democrat Union, kompis med flera aktiva renodlade fascistpartier. Jag har ärligt talat lite svårt för att begripa det. Jag har nog lite svårt för det där med att skilja på sak och person, för om det är skillnad på sak och person, hur djupt går passionen för frågorna man driver då? Det är väl därför folk tycker jag är otrevlig, men jag säger bara vad jag tänker.

Jag hade nog blivit lite stel och svårkontaktbar av det.

Sanningen för min del är dock att jag inte skulle ha så många vänner här där jag bor om jag inte umgicks med båda oliksinnade och såna som inte har nån koll alls då det gäller politik..

"Ärligt talat, hur klarar man av att gå på fester hemma hos varandra, ta en fika, ses på stan med - en borgare? En person som aktivt försöker störta det du själv står för?"



För att man gillar personen? Med undantag för politiska fanatiker som lever för ett högre politiskt syfte så har de allra flesta ett liv och en personlighet bortom politiken.



Om det går så långt att enbart tittar på personers åsikter och slutar se människorna, så känns det som om att det har gått för långt.

Du måste ha en mycket fattig tillvaro om alla du känner tycker precis som du själv. Men jag är inte förvånad om det är så. Tvärt om så skulle ju det förklara en hel del.

Har inget emot att umgås med folk som är nollade politiskt, eller för den delen med folk som råkade rösta borgerligt av misstag förra valet. Men inte engagerade. Aldrig.



Munken: tror du att alla inom den så kallade "vänstern" tycker exakt likadant eller är "som jag själv"??? Det förklarar en hel del...

Egentligen har jag varit inne i samma funderingar som dig, Nicklas. Vet i fasen om jag skulle kunna umgås privat med någon som var ljus hår från det värderingar jag stod. Som tex att Hägglund och Ohly är goda vänner privat känns väldigt "fel" på nåt sätt. Å andra sidan har jag fått lära mig att skilja på sak och person av mina kära föräldrar så innerst inne tycker jag väl ändå att man ska göra det. Dock finns det gränser, skulle ladrig i mitt liv kunna umgås med någon som var sverigedemokrat eller värre. Med andra ord är jag kluven i den här frågan =) men kan till viss del hålla med dig.

Ja, det är ju bara en sjuhelvetes skandal att de umgås privat. Fattar inte att någon av dem har någon som helst politisk trovärdighet kvar om det är sant.



Folk är sin politiska uppfattning. Det skiljer inte.

Ja, även Luciano kanske kan göra något hyffsat. Det trodde jag fan inte när jag vaknade i morse, fast jag ogillar honom iaf för hans äckel "jag byter åsikter oftare än underkläder" attityd (vilket då menas att man byter underkläder varje dag).



Det privata är politiskt, det privata är politiskt och det tåls att sägas en gång till, det privata är politiskt!

Jag har egentligen inga problem med att hänga med folk - vad dom än tycker - däremot reagerar dom inte vettigt när skiten träffar fläkten brukar jag itne ha så mycket att prata med dom om. Överlag så har jag märkt att dom som kallar sig "höger" (lika missvisande som "vänster" enligt mig) ofta brukar glida in i radikal socialism när det verkligen gäller. Som den fd MUF'aren och förra arbetskamraten som började prata om "oss arbetare" och gav förslaget att vi skulle tända eld på chefens bil för attfå honom att lyssna och andra bra saker.



Jag känner en jävla massa som överlag inte bryr sig dock - bryr sig kanske dom gör men dom drar sig från allt som kan stavas "politik". Vilket inte är så underligt med tanke på hur mystifierat hea ämnet egentligen är.

Nicke, det som skiljer just det här fallet från de flesta andra gånger då socialdemokrater kritiserar moderater är att Luciano drar in Littorins privatliv. Eller vad är det i övrigt för "sanning" som bringas i dagen? Varför förtjänar Luciano beröm från dig i det här fallet?



Sedan undrar jag hur du gör om du umgås med en person som du tror är politiskt "nollad", men som efter en tids umgänge visar sig ha starka liberala åsikter. Säger du upp bekantskapen då?

Nicke, det som skiljer just det här fallet från de flesta andra gånger då socialdemokrater kritiserar moderater är att Luciano drar in Littorins privatliv. Eller vad är det i övrigt för "sanning" som bringas i dagen? Varför förtjänar Luciano beröm från dig i det här fallet?



Sedan undrar jag hur du gör om du umgås med en person som du tror är politiskt "nollad", men som efter en tids umgänge visar sig ha starka liberala åsikter. Säger du upp bekantskapen då?

Starka liberala åsikter går inte att dölja Tiger. En sådan person skulle jag aldrig tro var "nollad". Jämför det med gaydar om du vill, jag har nästan aldrig fel på folk. Något av det första jag gör när jag träffar nya människor är att luska ut var de står politiskt, och fixar jag inte deras åsikter så slutar jag umgås med dem. Men det beror såklart inte bara på politiska åsikter, jag har sagt upp bekantskapen med fullt av vänstersossar eftersom de rätt ut var jobbiga as som jag inte ville ha att göra med.



Det som gör att Luciano förtjänar beröm är att han avgullifierade politiken och kallade Littorin det så in i helvete många vill kalla honom. Jag har inte träffat en enda moderat som jag gillat, skulle med största säkerhet inte gilla "trevlige Totto" heller.



Jag kvävdes i KF av den där tillgjorda artigheten man var tvungen att ha mot borgarna på andra sidan som man vet är ens fiender. Det är ingen skillnad på sak och person.

Att vara oförmögen att skilja på saker tyder väl snarare på en omogenhet och inte att du själv har starka principer/övertygelser som du verkar vara väldigt angelägen om att få framhålla.



Jag hade en kamrat när jag pluggade som var kommunist. Han var en trevlig kille, vi brukade ta en öl ibland och diskutera politik. (Bra mycket roligare och lärorikare än att diskutera med folk som instämmer i det mesta.)

Om jag räknar så har jag nog bara umgåtts med två som inte varit röda. Resten är av den "rätta" sidan =).



Fast att inte märka var folk står politiskt från början borde vara ganska svårt. Politik ingår i nästan alla samtalsämnen på något sätt. Iaf i mina.

Nejdå Will, jag kan skilja saker alldeles utmärkt från varandra. Däremot tror jag att personer är sina "saker". När Ella Bohlin yttrar sig för intelligent desing tror jag att hon är en person som verkligen är och lever och andas, dårreligiositet. En sådan har jag varken behov av eller lust att umgås med. När Fredrick Federley uttrycker sig sionistiskt och skänker pengar till Israels armé är inte jag så förmäten att jag tror att han inte är sionist på riktigt.



Jahadu men då har du haft en vän i alla fall. Det var väl trevligt? Bara där ser du att alla rödingar inte är som jag. Jösses, varför tror alla att alla rödingar är stöpta i precis samma form för? Käre värld som vi har diskuterat och bråkat inbördes! Tror du att en leninist och en anarkosyndikalist har exakt samma åsikter om allt? Snarare tvärtom skulle jag tro.



I alla fall jag tycker att jag lär känna er borgare alldeles utmärkt genom era uttalanden, er politik, era principprogram och genom era bloggar.



Jag känner helt enkelt inget behov av att ha er som vänner IRL. Och det är säkert ömsesidigt.

Imho: Folk omvärderar sina åsikter konstant, däremot tror jag alltid man är samma människa. Ergo man är inte vad man tycker.



Har jag påstatt att "alla rödingar är som du"?

Jag preciserade ju tom att han var kommunist (typ trotskist) och inte bara vänster, röding eller nåt annat.



Och ja, åtminstone i detta fallet är det ömsesidigt. Men jag dömer ändå inte alla palestinasjalar för det.

Usch, det gör jag. Har väldigt svårt för pallesjalar. Det blir så übertydligt.



Det är inte bara du som påstår, indirekt i alla fall eftersom ditt resonemang går ut på att man lär sig så mycket mer genom att umgås med folk vars åsikter man hatar. I stort sett hela den borgerliga bloggosfären vet inte att det är någon skillnad på socialliberaler och anarkafeminister.

Det var relativt sent i livet som jag insåg att jag nästan inte har några högerkompisar, de kan räknas på en hands fingrar. Jag har fem huvudsakliga bekantskapskretsar:

1: Familjen

2: En bekantskapskrets som kommit till genom det politiska

3: Barndomskompisgäng 1

4: Barndomskompisgäng 2

5: Flickvän, våra gemensamma vänner, grannar etc.



Utav dessa så är det ju bara nr. 2 som jag valt politiskt. Min familj, min flickvän, mina barndomsvänner, mina grannar, mina övriga vänner o.s.v. har jag ju inte valt utifrån politiska åsikter. Ändå slår det mig att praktiskt taget alla, med något enstaka undantag, är vänster (nästan inga är dock organiserade, aktivister eller dylikt). Hur fan kommer det sig?



Åsikter ö.h.t. och politiska åsikter i synnerhet är ju ingenting som man skaffar sig helt random, de är inte neutrala som man får rent slumpmässigt. Det handlar om klass, personliga erfarenheter och grundläggande värderingar som ligger djupare än själva åsikterna i sig. Det jag märker med de barndomsvänner jag har kvar är att de har ungefär samma syn på människor och livet som jag själv har. Att de sedan röstar rött är ju bara en konsekvens av detta.



Man dras ju till människor som man i.a.f. har någonting gemensamt med. Jag har inga överklassvänner t.ex. och det handlar ju om att jag inte har någonting gemensamt med dem, vi bor inte i samma område, vi gick inte i samma skolor, vi har inte samma befattning på jobbet om vi ö.h.t. jobbar på samma arbetsplats, vi har inte samma mål i livet och vi kommer inte att sluta lika dant i livet. Vi har heller inte samma bakgrund, samma erfarenheter, samma bekymmer o.s.v. och därför inte samma åsikter. De röstar med största sannolikhet blått, nästan alla här i Alby röstar rött.



Så funkar det, det är inte så konstigt.





Gällande medelklassen så tror jag att politik för dem ofta är någonting främmande från deras egen livssituation, en slags konstant ängslan eller ett slags evigt tyckande fram och tillbaka. Det är därför som politiken för liberaler (till höger som vänster) ofta framstår som någon slags hobby, eller t.o.m. som någonting trendigt (vanligare bland vänsterliberaler). Jag har faktiskt svårt att tro att det finns högersossar, ungmoderater eller folkpartister som verkligen har någon stark passion för sin grej. Är det verkligen viktigt för dem? För mig så är politiken ändå en livsnödvändighet, det handlar om stora saker, ja faktiskt liv eller död. Socialism är någonting jag tror på och som jag är övertygad skulle göra mitt och mina näras liv bättre helt enkelt. Kan folk verkligen tycka att det är viktigt att avreglera någon marknad eller sänka skatten med några procent? Jag har svårt att föreställa mig det. Eller ja, för mig är det ju viktigt att sådant inte sker då varje femhundring från det gemensamma till det privata känns. Men för dem som lever rätt flott spelar det ju ingen jävla roll om de tjänar 1000:- extra i månaden.



Ang. sak och person så är de väl ändå inte skiljda saker? Vad jag tror och vill är ju vad jag är, åsikter är ju ingenting man har bara för att ha dem. Men jag är alltid trevlig när jag diskuterar med andra (såvida jag inte blir väldigt provocerad) och lyssnar på vad de har att säga. Jag försöker uppträda trevligt och respektabelt även om personerna har dumma idéer för sig.



Will: "Han var en trevlig kille, vi brukade ta en öl ibland och diskutera politik. (Bra mycket roligare och lärorikare än att diskutera med folk som instämmer i det mesta.)"



Jag vet inte om jag håller med om det. Jag har diskuterat med meningsmotståndare sedan 2001, det är åtta år. Jag har diskuterat det mesta som går att diskutera med nyliberaler, sverigedemokrater, folkpartister m.fl. och emedan det första året må ha varit lärorikt så känns de övriga åren som en enda stor repetition. Det tog inte lång tid innan jag lärt mig alla argument de har (och hur man bemöter dem), man fastnar till slut alltid i samma tröttsamma kör. Om man inte har någonting gemensamt, inte samma mål eller syn på människor och världen så vad fan är det meningen att man ska komma fram till? Nu har visserligen de flesta gånger jag diskuterat med ideologiska meningsmotståndare varit över internet (jag har bara träffat några enstaka liberaler IRL, jag är uppvuxen i arbetarklassområden där det inte existerar liberaler) och internetdiskussioner tenderar tyvärr att följa samma mönster och ligga på en jävligt ohederlig och anti-intellektuell nivå.



Jag tror som sagt att man måste ha något viktigt gemensamt - bakgrund, dagssituation eller framtidsmål. Annars så spelar det ingen roll att diskutera annat än om man är intresserad av själva diskussionen i sig, hur andra människor tänker och så (vilket jag kan tycka är intressant och givande, men det har inte så mycket med politik att göra).



Så visst, folk från arbetarklassen kan det alltid vara politiskt att diskutera med (även om de må vara säg sverigedemokrater). De kan man förmodligen få på rätt väg. Men säg en liberal eller en nazist från överklassen, känns inte så värt helt enkelt.

Alex: Okej, det kanske inte är lärorikare, men det är iaf roligare.



Du har rätt mycket fördomar om liberaler fö.

Jag är uppväxt i en förort till Sthlm, mina föräldrar är knegare. Själv är jag för tillfället arbetslös. (Uppbär dock inte något bidrag, då jag bor hos goda vänner (arbetarområde) samt har lite sparade pengar.) Jag är INTE överklass. Inte mina vänner heller.



Jag ser det liberala samhället som en plats där alla ska få en chans (eller flera), men du måste själv ta den. Ingen annan ska åläggas att sköta ditt liv. Det handlar alltså inte om girighet från min sida, då jag inte har några pengar på banken att sörja för. Jag har inget mot att du vill leva och bo syndikalist-style, sålänge du inte tvingar mig. :)

Men snälle nån, vad är syndikaliststyle då?

Ett stort kollektiv, en stat i staten eller något, som äger produktionsfaktorer gemensamt.. Jag vet inte, jag är inte syndikalist. Det finns inget som direkt hindrar dom från att organisera sig i ett eget företag utan hierarkier och lönearbete. (Förutom att det inte lär fungera speciellt bra.)

Hmm... konstigt, inte en enda SAC:are jag känner lever så. Och det är en betydande bunt. De flesta bor i lägenhet, ett par stycken i hus på landet och några har bott i kollektiv förr om åren men inte mer.



Du begriper inte va? Vi ska inte organisera något på det som ni frivillig basis. Utan på vår. Era företag ingår också i den strategin. Vad ni än tycker om saken.

"Du begriper inte va? Vi ska inte organisera något på det som ni frivillig basis. Utan på vår. Era företag ingår också i den strategin. Vad ni än tycker om saken."



Varför är det sa viktigt att alla tvingas med fran första början? Varför maste ni bestämma över precis alla andra människor? Borde inte det här förtaget ga sapass bra att alla blir övertygade ända? Det är väl det som är ert egentliga uppdrag... att förändra människors attityd till ägande och produktion pa fredlig väg?



Haller i övrigt med om att "Folk är sin politiska uppfattning". Ayn Rand hade varit stolt över den formuleringen =)

Det är inte början som är viktig, det är slutet.



Jag är ingen statskuppsmakare. Folkmajoritet räcker gott och väl. Ett företag räcker inte för en förändrad värld. Fredlig värld är såklart alltid målet. Tyvärr hyser jag små förhoppningar om att ägarklassen och dess medlöpare kommer att lämna över sitt system frivilligt för destruktion.



Men det är nog inte min sak att ta ställning till. Jag hyser även ytterst små förhoppningar om att en världsrevolution är möjlig under min, eller ens mina barnbarns livstid, om den inte börjar någon annanstans än i det mätta väst.

Detta inlägg bekräftar min tes: socialismen är en religion.... en sjuk dum och tokig religion.

"sjuk dum och tokig"



Vad gulligt skrivet:)