Arbetarperspektiv

Dags för Obama att sätta in den obehaglige fascistiske The Comedian i Afghanistan?

Tisdagen den 1 december tillkännagav USA:s president Barack Obama att USA kommer att öka sin truppinsats i Afghanistan med ytterligare 30000 soldater. Den sammanlagda numerären uppgår då till nästan 100 000 USA-soldater förutom de 10000-tals soldater från USA:s allierade och alla de privata så kallade säkerhetsstyrkor som utför handräckningsjobb åt regeringsarméerna. Även flera av de länder som har truppkontingenter i Afghanistan, däribland Sverige, har tillkännagivit att de kommer att förstärka sina styrkor.

Obama underströk emellertid samtidigt vikten av trupperna skall börja att dras tillbaka efter 18 månader, med en signal till den afghanska regeringen att den därefter måste bli kapabel att ta hand om situationen själv.

Beslutet om upptrappning av kriget sker i en situation när stora delar av världen befinner sig i ett ekonomiskt krisläge och alltfler människor ifrågasätter syftet med krigsföretaget. Det blir nu uppenbart för en majoritet av folkopinionen i de länder som deltar med militära styrkor att dess soldater för krig och ockuperar ett annat folk och att det inte är fråga om någon harmlös fredsoperation.

Läget för USA:s och dess allierades styrkor är nu sämre än någonsin och de militära förlusterna har ökat kraftigt jämför med föregående år. Bara under 2009 har nära 500 utländska soldater stupat, däribland mer än 300 från USA, samt flera tusen sårats. Talibanerna vinner alltmer terräng, inte på grund av att de åtnjuter folkets stöd utan på grund av hatet mot de utländska inkräktarna.

Den av ockupationsmakten uppbackade regimen, under Hamid Karzais ledning, blir i det afghanska folkets ögon alltmer impopulär. Regimen biter sig fast vid maktens taburetter med hjälp av omfattande valfusk, korruptionen har antagit epidemiska höjder och de mänskliga rättigheterna är satta på undantag. Karzai och hans regering tvingas att köpa lojalitet av bland annat den för grava brott internationellt efterlyste krigsherren Dostum. I flera av de territorier som kontrolleras av krigsherrar lojala till den afghanska regeringen har kvinnornas rättigheter försämrats. Allt tal från västliga politiker om att man har trupp i Afghanistan i solidaritet med de förtryckta afghanska kvinnorna faller utifrån den rådande utvecklingen platt till marken.

Många av Obamas kritiker, såväl i hemlandet som utrikes, har dragit paralleller mellan den nuvarande presidentens Afghanistanpolitik och president Lyndon Johnsons upptrappning av Vietnamkriget 1965-68. Obama har tillbakavisat dessa påståenden med att USA de facto blev anfallet den 11 september 2001 och att den amerikanska invasionen var ett svar på detta. Han försvarar sig också med att ytterligare 42 länder stöder USA:s krigsföretag med militär trupp.

Parallellerna mellan de både presidenternas politik är emellertid uppenbara.

President Johnson hade en social vision om att skapa ett amerikanskt välfärdssamhälle där fattigdomen och rasismen bekämpades. I likhet med Johnson vill Obama genomföra en sjukvårdsreform för hela det amerikanska folket. Precis som Johnson har Obama ” ärvt ” ett krig från sin föregångare och menar att ett tillbakadragande av de militära styrkorna skulle vara ett svek mot det afghanska folket.

Att såvål Vietnam igår som Afghanistan idag anses ha en viktig strategisk roll, om än av olika skäl, är också uppenbart. Johnson och hans militära rådgivare lanserade ”dominoteorin” som gick ut på att om Vietnam föll för kommunisterna skulle hela regionen gå samma öde till mötes. Obama har på liknande sätt framhållit talibanernas växande stöd i Pakistan och de konsekvenser för världsfreden detta skulle få om USA drog sig ur nu.

USA och dess allierade i Afghanistan är också smärtsamt medvetna om hur impopulär och omotiverad Karzais regeringsarmé är.

De utländska förbanden, däribland 38 svenska soldater ur ISAF-styrkan, tjänstgör som rådgivare åt den afghanska armén, vilket även innebär att man deltar i strid. Även här finns en slående parallell till den sydvietnamesiska armén, som trots sin numerära och materiella överlägsenhet samt omfattande stöd och utbildning från USA, inte förmådde besegra Nordvietnams och FNL:s styrkor.

Om Obama kommer att nöja sig med den annonserade truppförstärkningen återstår att se. Mot bakgrund av det allt ökade motståndet från Afghanistans folk – mot såväl Karzairegimen som ockupationsstyrkorna – är det sannolikt bara början på ytterligare truppinsatser. Därmed kommer Obama, i likhet med sin presidentkollega Johnson, gå till historien som ytterligare en i raden av amerikanska presidenter som offrade sina sociala visioner på den militära imperialismens altare.