En hel planet att bygga om

Kanske är det just så här de ser ut? Tecknen för en epok som går i graven och ett världsekonomiskt system mot sitt slut. Kalabaliken i Köpenhamn med kaotiska frontlinjer som korsar varandra, ihåligt ekande kompromisser, globala överlevnadsfrågor kontra småskuren profit- och maktpolitik, upphävandet av nyss självklara demokratiska rättigheter, oro och bävan inför framtiden…

Det kapitalistiska industrisamhällets knappt tvåhundraåriga historia står i en mening vid vägs ände. Inte så att det tackar för sig och slår igen butiken. Tvärtom, dess hänsynslösa kraft och logik befinner sig på frontalangrepp mot sociala behov världen över och planetens själva livsförutsättningar.

Men systemets seger efter ”realsocialismens” fall har också medfört att det numera innesluter alla de komplexa motsättningar som följer av den rika elitens utplundring av jordens mänskliga och materiella resurser. I klimatkrisen och försöken att hantera denna sammanstrålar detta myller av motsättningar kring behov mot vinst, ansvar mot kortsynthet, solidaritet mot egenintresse, härskande klasser och grupper mot underkastade. Allt nu visat upp inför välden som ett storartat skådespel med fattiga mot rika, mäktiga mot maktlösa och gatan mot parlamentet.

Krisen kring klimatet uttrycker själva kärnan i den kapitalistiska modellens oförenlighet med en socialt och ekologiskt hållbar världsutveckling. Modellen byggde på en förbrukning av fossila bränslen och ändliga råvaror i en ständigt ökande takt. Därmed skapades den formidabla överlägsenheten gentemot tidigare produktionssätt som alla byggde på förnybara biologiska förutsättningar.

Likt jordbrukets uppkomst en gång utgjorde ett jättekliv för den mänskliga arten kom industrialismen att skapa nya världar. Men istället för att utveckla den historiska möjligheten bort från knappheten till hela mänsklighetens fromma – och i förlängningen överskrida sin egen förutsättning i uttömningen av ändliga resurser – byggde industrikapitalismen in sig i galopperande förbrukning. Dess utveckling kom att bygga på att under knappt två sekel förbränna energi från kol och olja som lagrats upp under årmiljoner. Idag står vi med notan i skälvande händer när själva klimatet storknat av följderna.

Det handlar inte om väderleksrapporten – utan om förutsättningarna för vår tillvaro. Och att när dessa förutsättningar knakar alla frågor ställs på nytt – men i hisnande perspektiv.

Vem ska bestämma vår framtid – en härskande social och ekonomisk elit eller världsbefolkningens stora arbetande och ännu maktlösa massor?
Vad ska sättas främst, mänsklighetens och våra livsbetingelsers gemensamma omsorg eller fåtalets vinstintresse?
Hur ska våra tillgångar skötas – genom gemensam demokratisk hushållning och framtidsplanering eller som ett allas snikna marknadskrig mot alla?

Frågorna har ställts gång på gång i människans historia – inte minst av alla dessa försök att ersätta kapitalismen som strandade på misslyckade ansträngningar att imitera och hinna ifatt en utvecklingsmodell som var artskild från socialistiska ideal och ambitioner.

Kapitalismen som ekonomisk ordning är lika förbunden med exploateringen av människor och miljö som klassamhället med ojämlikhet. Det är uttrycken för detta vi sett i Köpenhamn när mäktiga kapitalintressen och deras ombud bland politiker och regeringar håller tillbaka nödvändiga åtgärder.

Men under trycket av klimatkrisen övertygas människor om att vår planet måste byggas om från grunden och längs andra principer. Vi känner dessa som allmänna linjer om det solidariska och jämlika ansvaret vi alla måste ta och utöva gemensamt. Men också som praktiska internationella erfarenheter av arbetande människors makt och inflytande över vardagen som gång efter annan erövrats – för att därpå trängas tillbaka.

Miljoner söker idag gemensamma, solidariska och demokratiska lösningar på överlevnadsfrågorna, från kampen för regnskogar och förnyelsebara energikällor till resursbevarande hushållning och klimaträttvisa. I denna globala ombyggnation finns inte plats för arbetslöshet, finansspekulation och kapitalistisk depression. Här behövs all mänsklig kunskap, kreativitet och förmåga. Här krävs målinriktad styrning av världens finansiella tillgångar – bort från den globala överklassens tärande lyxkonsumtion. Här måste det privata näringslivets profitstyrning, bonusjakt och ledarkulter träda åt sidan för de anställdas och brukarnas gemensamma skötsel för nödvändig nyttoproduktion.

Demokratiskt förvaltade allmänningar, nyss så utskrattade av nyliberalismen, är tillbaka på den ideologiska kartan. Insikten om att den största allmänningen av dem alla – vår planet i kosmos – måste skötas gemensamt för att överleva, lämnar inte längre plats för en föråldrad och destruktiv kapitalism.