LO:s framtid (?)
Ja, jag hävdar att man har det, men det kräver ett antal saker.
1: att man helst vid nästa kongress avskaffar de femton förbunden och går ihop till ett fackförbund där alla arbetare kan organiseras. Som det är nu faller många mellan stolarna. LO- förbundens organisation är anpassad efter en samhällsmodell som började försvinna med Eriksdalsvarvet, nu är i princip helt borta, och som vi aldrig mer återser. Massor med unga, som är fackföreningens framtid arbetar inte på ett enda jobb. I alla fall inte i de lite större städerna. Man jobbar några timmar på Citymail, man gör ett par till som blixt i hamnen, man delar ut tidningar och sen gör man några till i hemtjänsten.
Fasta heltidsjobb är inte så jättevanliga nuförtiden att det motiverar den urgamla organisationsmodell som LO står för. Om man jobbar på posten ska man vara med i SEKO eftersom det är de som har avtalsrätten med posten. Då får man ingen hjälp mot sin arbetsköpare i kiosken, för där kan inte SEKO gå in eftersom Handels har avtalsrätten. Också vidare. Ni begriper va? Man har helt i linje med moderaternas politik knappt råd att vara med i ett fackförbund idag, hur skulle man ha råd att vara dubbelorganiserad? Jag känner faktiskt bara en enda person som nånsin varit det, men jag skulle bli förvånad om han är det än idag. SAC fattade grejen direkt.
2: att man bryter samarbetet med socialdemokraterna. När jag berättade att jag anser det för en god vän fick jag mig nästan en utskällning. "Vem ska hjälpa oss då?" frågade hon. Vi själva. Som vi fått göra sedan vi fick åhmanlagarna, för det var senaste gången som sossarna verkligen hjälpte LO och Sveriges arbetare med något på allvar. Hade inte LO haft såpass med folk i partiet som man ändå har hade de socialliberala tjänstemännen (nope, säger inte att ALLA tjänstemän i partiet är det!) och genusvetarna från Södertörn fått igenom sina utförsäljningar, neddragningar och annan moderatpolitik i långsammare form för länge sedan.
Vi fick till en sjätte semestervecka på nittiotalet, men den försvann eftersom sossarna ansåg den "för dyr för samhället" trots att semester är avstådd lön, och skymdes i ljuset av den eländiga noshörningsungen Nelson som jag hoppas de kokade lim på. När Kommunal strejkade gick sossepolitikern från Göteborg, Frank Andersson och agerade strejkbrytare och låste upp skolor när vaktmästaren strejkade. Allt för att visa "samhällsansvar", dra åt helvete! Den såkallade "SSU-vänsterns hopp", Luciano Astudillo och Sven-Erik Österberg kokar ihop en vämjelig högersoppa som LUF inte hade skämts för i sitt så kallade rådslag om jobben. Vad är det för mening att fortsätta samarbeta med dem? På allvar?
3: att det LO jag vill se visar lite kuk och tar sin roll som förmodad kamporganisation på allvar. Att man verkligen klipper till när det är allvar och inte småfittar i konflikter som Kommunal har gjort och går med på att politiker som förutsätts vara på vår sida agerar som Svenskt Näringsliv. Saltsjöbadsavtalet med fredsplikten var bra förr i tiden, nu är det ett sätt för arbetsköparnas organisationer att säkerställa att våra löner bara graderas upp så exakt att höjningen försvinner på hösten när prishöjningarna på allt kommer och ett suveränt sätt för dem att köpa sig tre års arbetsfred.
4: att det LO jag vill se tar varenda enskild medlem på fullaste allvar och driver vartenda fall till högsta instans. Jag har sett alltför många kamrater gå ur facket sedan man konstaterat att "sorry, det finns prejudikat på ditt fall och vi kommer att få stryk i AD". Ja, det är en ekonomisk fråga, men då får man visa den där kuken och ändå försöka, samt sätta press på arbetsköparen. Det går om vi slipper arbetsfreden. LO måste begripa att vi har makten över Sverige och att vi kan stanna landet och ta ut samtliga medlemmar i strejk i 30 dagar. Det knäcker till och med Almega, jag lovar er.
5: att det LO jag vill se tar den ideologiska skolningen på allvar. Att man lär ut klassfrågor från grunden och inte jamsar om att "vi sitter i samma båt, och vi behöver ju varandra!" som valserna gått hittills. Klassamverkan är ännu en liberal lögn som arbetarklassen tjänar noll och inget på. Vi sliter, de tjänar som det alltid har varit. Det kan bara övervinnas med en skolad och ideologiskt mogen arbetarklass.
6: att det LO jag vill se inte fortsätter att utvecklas till ett försäkringsbolag och en juristbyrå. Att man skär ner kraftigt på ombudsmannakåren (de kan gott gå tillbaka till sitt gamla arbete igen) och använder de pengarna till den skolning jag nämner ovan. Som det är nu styrs fackföreningarna i princip av samma gamla trötta ombudsmän som i praktiken agerar chefer på avdelningarna trots att det väljs en ordförande. Man påstår att det är den enskilde medlemmen som är facket, men om den enskilde medlemmen inte uppfattar sig som facket utan bara ser en skylt på väggen ett kontor och en gubbe i en snurrfåtölj är vi inte en fackförening mer utan en juristbyrå light. Med uselt klädda jurister.
Kommer jag på något mer uppdaterar jag.
Uppdatering: om arbetsfreden avskaffades och lokal strejkrätt infördes skulle vi snart ha medlemssiffror som på sjuttiotalet igen när svartfötterna inser att oj, jag får visst inte en spänn om vi blir lockoutade!
Hej!
Det ska bli trevligt att få säga emot dig för första gången i din blogg.
1. Det går att lösa att vara med i ett fack och jobba på fler ställen. Förbundet medlemmen är med i kan ge annat förbund fullmakt att företräda medlemmen om det är på annan arbetsplats. Och bra är väl det med tanke på alla inom bemanningsbranschen.
2. Hoppas att det inte var jag som skällde på dig. Men! Det är fortfarande politiker som stiftar lagar. Och arbetsrättslagar tror jag att du håller med om att vi behöver oavsett om vi strejkar eller ej. Däremot skulle samarbetet kunna bli bra mycket bättre. Utöver lagar behöver vi också politiker som ser till att har möjligheter att jobba, bland annat genom kollektivtrafik och att barnen kan vara på dagis.
Är inte nummer 4 & 6 motsägelsefulla? Vi ska inte vara en juristbyrå, men vi ska driva ALLA fall till AD?
När det gäller strjkandet; hur har du tänkt att kollektivavtalen ska se ut? Ska de gälla och så får vi strejka så mycket vi vill ändå? Eller ska vi ha ett mer franskt förbund och strejka en massa för avtal som inte varar mer än en månad?
Ja, det var väl svar på det mesta. Jag uppdaterar svaret om du uppdaterar bloggen.
Hej!
Jo jag vet att det "går". Men det är svårt, jobbigt och krångligt och funkar inte alltid.
Jag skrev väl bara "nästan" skällde, ha ha?
Jo jag vet rätt bra att det är politiker som stiftar lagar. Och tar bort dem lika väl. Jag tror att du gör samma misstag som många inom partiet, de har en enorm övertro på politkernas vilja (och möjlighet) att hjälpa arbetarklassen. Vad har (s) gjort för os sedan åhmanlagarna förutom någon enstaka uppdatering av någon lag? Vad var det senaste riktigt progressiva? Vi klarar oss utan politiker. Sätter vi press och dessutom strejkar politiskt så kommer vi att få det vi vill. Dessutom kommer medlemmarnas förtroende för facket att bli större om de ser att något faktiskt händer.
He he! Du fick mig nästan där. Nej givetvis behöver det inte vara på det sättet. Vad jag menade var att våra kära ombudsmän spenderar en jävla massa tid på röven i en kontorsstol förklarandes för medlemmen att h*n inte kan få sin rätt eftersom vi inte tror vi har hemgång.
Tja, vad är kollektivavtalen värda nuförtiden egentligen? Jag tror på kortare giltighetstid för ett allmänt avtal där strejkrätten ingår som en självklarhet. Tre år är åt helvete för länge, det händer alldeles för mycket under en treårsperiod.
Tjenis!
Det är klart att jag har tro på de politiker jag röstar fram, annars hade jag inte röstat!
Ja, men ska jag orka slå upp när lagar kom? Men jag gissar på diskrimineringslagen, föräldraledighetslagen och sjuklönelagen. Och så vill jag fortfarande hävda att kommunernas politiker gör en massa, men inte stiftar lagar.
Jag håller inte heller med om politisk strejk. var ligger demokratin att rösta på de vi vill ska leda landet och sedan ha politiska strejker för att vi är missnöjda? Jag tror inte riktigt på den modellen.
Jag vill hävda att vi ICKE klarar oss utan politiker, däremot kan vi själva bli mer aktiva i politiken och inte förlita oss på att ett parti fyllt av akademiker inser vikten av en stark arbetsmiljölag.
Att ombudsmännen inte drar upp allt till ad är väl inte självklart negativt. De allra flesta fallen behöver trots allt inte gå till domstol. Som en ombudsman sa igår när jag klagade på att jag fick så långa svar ang fml; där det inte finns ett precist ja eller nej svar i lagfrågor, vinner vi i nio fall av tio i förhandlingar.
Skulle inte anledningen till att man inte drar prejudikatsfall till domstolen kunna vara att de provat det förut och inte vunnit? Du vet säkert som gammal förhandlare att i ju tidigare instans det går att lösa desto bättre blir det ofta för medlemmen. Dvs där tvisterna löses lokalt är det större chans för medlemmen att få det så bra som möjligt.
Men varför ska vi ha strejkrätt under ett giltigt avtal? Det innebär i praktiken att arbetsgivaren kan lockouta oss om de blir missnöjda med avtalet.
Om vi ser till allt som inte är lön är avtalen mycket värda oavsett inflation. Att våra avtal idag tyvärr har en lägre höjning än inflationen är åt helvete, men hur stora kostnadsökningar det blir under tre år kan nog inte ens svenskt näringsliv förutspå. De flesta avtal inom if metall (vet inte hur alla andra förbunds avtal ser ut) är egentligen tvååriga, eftersom tredje året är uppsägningsbart.
Varuti ligger demokratin överhuvudtaget är väl frågan? Om man antar att demokrati betyder folkstyre - på vilket sätt kan man säga att det mest effektiva eller ideella av dom varianter som skulle kunna finnas är det vi har nu: representativ monarki?
Ur ett rent demokratiskt perspektiv är väl den politiska handlingen mer laddad, relevant och "ideologiskt korrekt" än den där man likt den romerska varianten på diktatur överlämnar makten till en person och hans underhuggare under en begränsad period.
Nu ska jag erkänna att jag röstar på samma sätt som jag skiter - det kan kännas rätt trevligt för stunden men är egentligen nåt man i eftertanke tycker var en rätt äcklig process.
Att det på nåt sätt skulle bevisa att jag har tro på våra folkvalda är lika sant som att hävda att mängden röstande i vårt land är ett tecken på det samma. Faen finns det nåt som är så vanlitgt att det nästan är kliché så är det politikerföraktet.
Problemet med samarbetspolitiken är att den har kastrerat oss - eller tja, snarare dom av oss som är med i LO. Vårt mest effektiva vapen är strejken och det är också den som påvisar vilket stöd en handling har inom arbetarkollektivet. Om jag strejkar på min arbetsplats så är det inte så effektivt, om alla gör det är det en annan femma (som när SAC hade sin politiska strejk vilket var väl själva definitionen på "ett slag i luften" även om dom sen kan luta sig tillbaka på det som nån form av moralisk seger, vad det nu kan tjäna till).
Sen så är det itne direkt LO's starka sida att hävda "demokrati" när förbundet är så enormt toppstyrt.
LO är och förblir en servicecentral men anställda knegare som erbjuder en tjänst. Det är itne en folkrörelse längre bortom det att det tjänar som justifikation åt rådande förhållanden genom att peka på ett dramatiskt förflutet
Alltså, det är ju lättare för en man att föda barn än att byta a-kassa och fack inom LO.
Dessutom, borde LO se till att bli av med det där med individuell lön jävligt fort. Individuell lön är ett instrument för påförande av arbetsmoral, eller nä, ursäkta, lönekriterier heter det på nyspråk.
I och med de individuella lönerna har man också fått något som kallas för lönepotter som ska fördelas. Först får fast anställd personal, sedan får månadsanställda och sist timmisarna. Och det är ju smart lönesänkarpolitik av arbetsköparen när man anställer allt färre och gärna låter folk gå på timmar istället.
Sedan är inte alltid det effektivaste vapnet strejken. Kanske inom industrin, vården definitivt inte eftersom arbetsköparen spar pengar eftersom man inte behöver betala ut lön. Facket måste inse att man måste ha tajta kopplingar till utomfacklig kamp utan att försöka styra den utan se sin roll som resurs då.
Och man måste våga hjälpa folk som inte kanske riktigt betalt medlemsavgiften eftersom man har klassperspektivet främst och ser det som att man hjälper alla när man hjälper en. Praktisk solidaritet.
Ohyra: Du får väl läsa vad jag skriver. Det står att "Det är klart att JAG har tro på de politiker JAG röstar fram, annars hade JAG inte röstat!" (förstorar JAG i meningen, så ser du vad det står, det handlar inte om varför andra röstar).
Jag anser att det är skillnad på strejker politiskt eller strejker mot arbetsgivare. Arbetsstrjker brukar inträffa när förhandlarna av avtalen inte kommer överens.
Toppstyrt vet jag inte. jag är anställd i "toppen" och hade varken uttalsrätt eller rösträtt på kongressen. Mitt jobb är att utföra det medlemmarna beslutat om. Jag och mina arbetskamrater kan inte gå emot det.
Om vi ska ha politiska strejker så fort riksdagen till exempel försvagar arbetsrätten. vad är det som säger att inte arbetsgivarna kommer lockouta så fort riksdagen försöker förstärka arbetsrätten? Både strejker (i plural) och lockouter är effektiva sätt att tömma strejkkassorna. Är det inte bra att ha välfyllda så hotet om strejk alltid kan finnas?
cvalda:
Då kan du visa mig två män som har fött barn då, för så många gånger har jag bytt förbund inom LO och det har inte varit några problem.
Vi hjälper folk som inte betalt avgift genom att våra avtal gäller för alla. Vi hjälper folk som inte betalt avgift eftersom vi tecknar avtal på arbetsplatser utan medlemmar. Vi hjälper medlemmar
som inte betalt genom att hjälpa te x över åtta tusen sommarjobbande ungdomar via fackets hjälptelefon.
Men vill du ha hjälp personligen får du betala medlemsavgift. Det står i stadgarna (som medlemmarna har bestämt). Jag förstår inte varför du tycker att det skulle vara konstigt att betala?
Jag lägger mig i när släkten rest hem, just nu ska jag till trädgårdsföreningen...
Åh förlåt Malin men som du skulle sett om du läst MITT inlägg står det: "Nu ska JAG erkänna att JAG röstar på samma sätt som JAG skiter" (caps för att hjälpa dig inse att det enda settet vi har att utgå från nåt i en diskussion i textform är texten och Jag-form vanligen är det sättet man väljer att beskriva sina åsikter - jag gjorde bara misstaget att anta att du pratade med andra och inte bara förberedde skrivandet av din biografi)
Jag anser också att det är skillnad på politiska och strejker riktade mot arbetsköpare på mer lokal nivå. Däremot så ser jag inget problem med att använda det som funkar och som du kanske noterat så är dom inte direkt glada i att använda sig av lockout eftersom den tekniken inte bara historiskt utan också ur ett rent nutida ekonomiskt perspektiv är en större förlust för dom än oss.
Så tillvida dom inte sätter in militären så är vi safe.
Problemet med samförståndsandan ur LO's perspektiv borde väl vara att den får era medlemmar att bli mer och mer putta på er. När ni förlorade ert praktiska behov (i och med höjningen av avgifterna och i och med att samförståndsmetodiken gjort oss till ett land som stup i kvarten inte kan hantera konflikter själva) fanns det bara den ideologiska orsaken kvar att stanna i LO. Då den är nåt ni ofta vill hålla dolt eller en som era medlemmar inte verkar dela så¨går det lite kasst har jag noterat.
Det är först efter lyckade strejker och aktioner som ni får fler medlemmar - precis som alla organisationer men eftersom ni skyr dom som pesten är det få som ens ser er än nåt annat än en A-kassa med lite extra tjänster inbakat.
Det är skoj att du som vart anställd i toppen anser dig utföra medlemmarnas uppdrag när dom flesta medlemmar i LO som jag känner inte ens visste att ni hade nån form av val...
Jag väntar spännt på en satans gräsrotsrevolt inom LO - det hade hjälpt er så sjukt mycket.
cvalda: Individuell lönesättning är något som förbunden påstår är ett medel för att "stegvis höja upp lönerna, eftersom man inte kan släppa upp alla på en gång". Jag vet inte om man menar pga inflationsrisken eller för att arbetsköparen inte har råd, men i många företags fall är det ren BS. Företaget jag är anställd av skepper ner mellan 50 och 100 miljoner till aktieinnehavarna i Paris varje år. EFTER att allt är betalt här på hemmaplan. De har råd. Och förresten vad jag vet så är det mängden pengar som avgör inflationstakten, inte vem som äger dem.
Malin: men när hände det något radikalt senast? De senaste 20 åren har LO krampaktigt ägnat sig åt försvar av det som funnits, inte ens försökt verka för något progressivt. Jag håller så med Ohyra när han säger att vi är kastrerade av samförståndsandan och klassamverkan. Vi klarar oss utmärkt utan politiker eftersom det egentligen inte är de som styr utan storfinansen. Om arbetare över världen höll varandras händer i en lång stark kedja och sade stopp när vi tycker något är fel och var solidariska med varandra skulle inte kapitalisterna ha skuggan av en chans mot oss. De politiker som påstår sig vara på vår sida är lika intresserade av att bevara det system som vi har nu eftersom det är det de är inkörda på och inte har tillräckligt med fantasi att tänka bortom. Jag har träffat såpass mycket höga sossar att jag tror mig kunna säga det med emfas.
Hahaha. Jag kan för i mitt liv inte fatta varför parti och fack ska sitta ihop på det sätt som det gör idag(om LO gav SAP en kravlista innan valkampanjen som sedan uppfylldes efter vinst kunde jag förstå det). Jag vill inte att kommunalanställdas löner ska förhandlas fram av folk som känner varandra ifrån SSU. Och varför får inte LOs medlemmar rösta om avtalen?
Och givetvis har Nicklas rätt om avtalstiden. Jag är egentligen motståndare mot kollektivavtal, då de bla inte hänger med i lagstiftning och INFLATION, eller bensinprisr för den delen. Och de skämtar som efter varje huvudavtal säger att man ska förhandla fram ditten och datten lokalt under fredsplikt, tror de på det själva?
Lokalstrejkrätt, kortare avtalstider och ingen förlängning av fredplikten efter att avtal gått ut, som det är i dag så är det ju fredsplikt mm även efter att avtal gått ut för att man förlänger dem innan man fått till ett nytt.
Detta är en bråkdel av den kritik jag har mot LOs(TCO; SACO mfl är oftast lika illa) sätt att sköta en fackförening.
Sen så tror jag inte på politiker, så jag röstar inte.
Från början så skapades SAP som LO:s politiska gren, ett parti vars syfte var att politiskt tillgodose LO-arbetarnas behov.
Idag så är det omvända förhållandet mer korrekt. LO har blivit sossarnas fackförening och syftet är inte längre att tillgodose medlemmarnas behov utan att tillgodose SAP:s behov. Partiet har främjat sig från massorna och blivit en postpolitisk instutition snarare än ett verktyg i kampen.
Vänsterpartisten Aron Etzler har åkt land och rike runt och propagerat för sin bok "Trondheimsmodellen" där han framhäver en framgångsrik facklig taktik i Norge ("Trondheimsmodellen") och en framgångsrik politisk strategi från Nederländerna (deras socialistiska parti). Etzler har varit rätt framgångsrik, V har uppenbarligen börjat influeras av nederländska SP, de ska ändra sin strategi och sin taktik snarare än sitt innehåll, finnas ute bland människorna, knacka dörr o.s.v. Många LO-klubbar tycks också intresserade av Trondheimsmodellen, men frågan är om ledningen är lika intresserad.
Trondheimsmodellen, som jag förstått den (har inte läst boken, bara besökt ett föredrag i höstas) handlar om att norska LO helt enkelt frågade sina medlemmar vad de tyckte var viktigt, vilka frågor de ville att politikerna skulle driva o.s.v. Sen sammanställdes en lista över politiska krav som motsvarade medlemmarnas önksningar, och kraven lades fram till samtliga politiska partier och raka svar erfodrades: "Kan ni går med på det här, ja eller nej?" Ju mer partierna valde att tillgodose arbetarna destå mer stöd fick de från facket, och vice versa.
Det låter inte helt dumt. Fast det räcker förstås inte, facket måste även bli mer av en kamporganisation som ställer upp för sina medlemmar i vått och tort. Jag tror banne mig att LO har färre konfliktdagar än småfack som SAC och Hamnarbetarförbundet och att den inställningen skulle vara motiverad har jag oerhört svårt att tro. Jag är själv ansluten till LO, IF-Metall närmare bestämt, men har vid flera tillfällen hjälpt SAC i fackliga konflikter (eftersom de tycks vara de enda som har några sådana) och praktiskt taget ALLA har varit befogade. Det finns anställda överallt som far illa ut, på nästan varenda arbetsplats förekommer det svinerier och orättfärdigheter. Om LO verkligen skulle ta strid för sina medlemmar i den mån det faktiskt är motiverat och i den mån medlemmarna faktiskt önskar det så skulle LO ha lika många konflikter om dagen som de idag har om året.
Skärpning!
Norska LO bröt ju med sossarna för ett antal år sedan, och jag finner Trondheimsmodellen mycket intressant. Aron Etzler, redaktör för Flamman, har en blogg som heter så. Du hittar honom i min bloggroll om du inte redan visste om det.
LO i sig har ju inte några konfliktdagar alls=) Men elektrikerna har haft många de senaste åren och Byggnads med.
När vi gick blockadvakt nere vid W&F utanför Sofia Salladshufvud var det vid flera tillfällen SAC-medlemmar där. Är det LO-strejk på en arbetsplats så strejkar (oftast) SAC också, inte alltid lätt att ha koll på varseldatum och skit när man kanske är ensam på arbetsplatsen. Jag tycker du gör rätt som stödjer dem, det skulle jag också göra. Oavsett organisation, som egentligen bara är ett uttryck för makt, så måste vi som säljer arbetskraft stå enade, annars vinner vi inte.
Per; större klubbar har givetvis lättare att göra det, men om man inte är Gruvtolvan i Aitik eller en pappersavdelning som alltid hänger ihop med sitt bruk så vet jag att det är svårt. För små serviceförbund som mitt som alltid har små och geografiskt oerhört splittrade klubbar, är det omöjligt.
Nu är det ju så att SAP startades innan LO. Det var snarare tvärtom, att SAP behövde ett fackligt ben.
