Arbetarperspektiv

Ni hade just gjort mig mer besviken än jag blev borta mot Jonsered i tvåan, mer besviken än mot Sundsvall hemma senast (nå, då var det mest Dime Jankulovski, också känd som allsvenskans ojämnaste målvakt som gjorde mig besviken med en av sina årligen återkommande pajaskonster där han fumlade in ett mål som jag hade tagit) när vidriga Bajen ledde med 2-0 efter inte ens halv tid.. Jag och sambon tänkte att vi klarar inte mer förnedring, och vi stängde av radion. Vi orkade helt enkelt inte med mer stryk för våra älskade atleter. Likt två barn som inte klarar att se sin mor få mer stryk i en usel relation vände vi oss bort.

Vi åt middag, mer eller mindre i tysthet, jag med mitt nästan allstädes närvarande hat mot allt som inte är GAIS bubblande i hjärtat. Jag ville se Söderstadion brinna, jag ville dra av en bomb i den korkade bajenklacken som tror att vi är samma sak som fucking blåvitt, jag ville se skölden Hammarby krossas, malas och förintas till ett pulver som långsamt skulle blåsa ner i Årstaviken och för evigt vara borta från jordens yta. Det blir så när någon man älskar blir överkörd och förnedrad.

Så efter maten tog jag staffen och gick ut med henne en sväng. När jag så kom tillbaka upp till lägenheten hade sambon vågat sig på att dra på matchen igen.

"2-1!" var det första jag hörde henne säga. Okej, GAIS kanke kan avsluta med ett tröstmål i alla fall då, tänkte man, så magplasket inte blir totalt. Men vad händer sedan? 2-1 blir till 2-2, åter av Wanderson do Carmo! Okej, men eftersom ordspråket "hoppet är det sista som överger människan" inte gäller gaisare, vilka snarare resonerar i termer "hoppet är det sista som kommer till människan" så vågade man inte ta ut ens en poäng förrän signalen ljöd. Man har liksom gjort det förr och få se GAIS ta emot stock...

Så gjorde haschtomtarna från Björns Trädgård självmål! Stackars staffevalpen fattade ingenting när jag och sambon ylande av glädje rusade i varandras armar. Och när sedan nyförvärvet Johan "Mål" Mårtensson gjorde 2-4 till GAIS och det bara var minuter kvar började man ana ett hopp som en soluppgångs första strålar mot horisonten.

Sedan föll domarsignalen likt Gjallarhornet inför Ragnarök, men det var inga jättar från Utgård som strömmade över Bifrost utan tårar av glädje som föll nedför mina kinder! GAIS, mina hjältar, föreningen jag är medlem i, hade brutit Hammarbys svit utan förlust på tio matcher, dessutom på erkänt svåra Söderstadion där jag hade varit stolt som en tupp med bara en pinne! Nu blev det tre. Tre till och kontraktet är definitivt utan problem säkrat. Spelar GAIS som man gjorde under sista delen av matchen och do Carmo är på samma målhumör kommer de tre pinnarna på betongbunkern nästa hemmamatch.

Jag älskar GAIS!

Under strecket

---

Men jag fattar inte hur man resonerar med fummelpellen Jankulovski som oroar mig mer och mer. Hade en utespelare presterat så illa som han har gjort de senaste matcherna hade han blivit bänkad omgående. GAIS är på väg att falla i en klassisk målvaktsfälla när man aldrig ger Axel Wibrån chansen, för snart är Dime för gammal för ännu en period och vad ska vi ha som ersättare då? Jag tror att Wibrån lätt skulle bli bättre än Dime, men han får ju för fan aldrig chansen! Dime har ju varit utlandsproffs (weeyyy, han har spelat i Raufoss liksom...) och visst, han kan vara helt fantastisk, men han är också nordens ojämnaste målvakt, och ibland kommer han med ingripanden som lille Maximus, åtta år gör bättre på Nordhemsskolans asfaltplan! Dime måste bänkas efter såna klantingripanden så att ha nkommer ner på jorden och inser att han inte är untouchable!