Assholes in action!
Jaja, skitsamma, det var inte det detta skulle handla om utan det här . En bunt med idioter till hackare har tyckt de varit riktigt roliga och attackerat en hemsida till en amerikansk organisation för mina medhandikappade, epileptiker. De har lagt upp en länk som har lett till en hemsida som visat en massa blinkande och blixtrande mönster, något som lätt kan framkalla epileptiska anfall hos drabbade personer med låg anfallströskel. Jag personligen har (tack och lov) en rätt hög anfallströskel samt en bra medicinering. Jag drabbas av ett anfall ungefär vart 1.5:e år.
Men jag kan berätta hur det känns. Eftersom du drabbas av en skaplig minnesförlust börjar berättelsen när kramperna avtagit: först kommer du till något som påminner om sans. Du har maxpuls, du svettas och är omväxlande varm och kall. Det gör ont i hela kroppen från huden till varenda nerv som känns som om de brinner. Huvudet känns som en klusterbomb, redo att brisera. Det är dock inte det värsta. Det värsta är att du inte vet var du är, du känner inte igen en människa om det så är din livskamrat eller din mor. Ofta minns du inte ditt namn, personnummer, vad det är för dag eller andra vardagliga självklarheter. Du har sanslösa overklighetskänslor, och kan ibland inte avgöra vad som är upp och vad som är ner. Ofta är du också som ett resultat av detta, väldigt rädd, ibland så att du tar till våld mot de som (eventuellt) försöker hjälpa dig - du fattar inte vad du gör helt enkelt utan reagerar med reptilhjärnan, det enda som fortfarande funkar strax efter ett anfall.
Ofta förstärks allt det här av dykningen på huvudet som du gjort från stående ner i golvet. Har du tur faller du först på knä och tumlar vidare ner på höften innan huvudet går i golvet, men inte alltid. Jag har varit med om att ett bordshörn var det första som träffade min panna, det var inte så kul att gå runt med en bula som såg ut som en halv bandyboll insydd under skinnet. Du slår dig givetvis också på kroppen, som jag sa, höfterna får sig en smäll, revbenen kan bräckas om du går omkull över en tröskel, armarna slår sig i bra de med. Nästan varje gång tuggar du i dina kramper sönder tungan, sväljer mängder med blod som du sedan kräks upp över kläder som förstörs plus att det skrämmer vettet ur folk som inte är beredda. Inte kul. Ibland biter du av tänderna som i Sverige kostar tiotusentals kronor att laga.
Men i alla fall för mig är inte detta det värsta. Nej, det kommer när jag inser att jag inte kan skilja upp från ner och min hjärna desperat börjar kämpa för att ta reda på det. Då kommer illamåendet. Ta din värsta bakfylla och multiplicera den med tio ungefär. Om illamående kunde mätas med richterskalan så är det en tolva efter ett EP-anfall. Overklighetskänslorna förstärks, pulsen som kanske var på väg ner lite börjar skena.
Sedan börjar du spy. Spy, spy och åter spy. Detta upprepas i kombination med en vansinnig huvudvärk tills magen är tom och bara galla kommer upp, genom såväl som munnen som näsan. Bihålorna fylls med galla och ögonen rinner som vårbäckar. Både för att rensa kanalerna och för att du säkert gråter av smärtan i huvudet.
Det här håller på i allt mellan tio minuter upp till en timme. Overklighetskänslor kommer och går, paranoia blandas med skräck och sedan spyr du igen. Hela kroppen gör ont i flera dagar. Sen orkar vare sig kroppen eller hjärnan mer, och du slocknar totalt, för du bränner otroliga mängder energi medan du krampar. Krampanfallen kan faktiskt döda en epileptiker.
OCH DET HÄR HAR NÅGRA OTROLIGA IDIOTER GJORT MED FLIT!?!
Jag vet inte, grabbar, men jag antar att ni tror att alla epileptiker är ömtåliga små saker, gärna i rullstol med stora glasögon som får ögonen att se ut som guldfiskar i ett akvarium? Såna som ändå inte har nåt liv, som gott kan bjuda er på ett majarusigt garv? Well, newsflash boys. Den här epileptikern är 175 cm lång och väger 105 kilo muskler. Han är stark som fan, tränar karate, styrka och boxning, (så han går inte ner av liten smäll) och ser ut som en tatuerad biker med svart bomberjacka, kängor, rakat huvud, skägg och ringar i öronen. Ni skulle kort sagt skita ner er om ni mötte mig i en mörk gränd.
Och be för fan att ni aldrig träffar mig där, för då ska jag se till att era sköra elaka datanördskroppar får uppleva lite grann av den smärta ni på kul orsakade mina medhandikappade - bara för ett garv.
http://intressant.se/intressant
BRA SKRIVIT!!!!
Bra beskrivning med.. men vissa (jag bla) känner av anfallet en stund i förväg, å där kan man snacka om ren panik!!!
Att småpojkar inte har något bättre för sig!!!
Ep är för det mesta inget man kan hjälpa... men det fattar inte folk, dom tror man ramlar o skakar lite sen är det bara att resa sig o fortsätta med det man gjorde *INTE*
Ja då har du tur. Eller, jag vet inte om jag känner av anfallen eller inte pga minnesluckan jag får. Minns helt enkelt inte, det är svart i tio-tjugo minuter upp till mer än en halvtimme innan. En gång försvann en hel dag, det är det läskigaste jag varit med om. Jag trodde jag skulle dö.
Nej, EP är väl aldrig något man kan hjälpa. Visst, alkoholister kan ju supa sig till det, men jag räknar alkoholism som en sjukdom det med, så...
Ja, man kan ju inte annat än att hålla med om att det var ett svinaktigt tilltag av de där personerna att lägga upp länken till den där hemsidan.
Fast du skulle nog övervägt att avsluta bloggposten vid ungefär "Well, newsflash boys". Sekundärskammen man drabbas av om man läser vidare är nämligen säkerligen väl så kraftfull som någon av dina råsopar.
Tack för åsikterna, Tiger.
Jag är dock den jag är och skriver vad jag vill, liksom du gör. Jag tycker inte att det är fel att den som medvetet gör en sådan här grej för att skada neurologiskt handikappade får smaka lite på sin egen medicin.
Det är det inte många som tycker.
