Upp till kamp!
Såg såklart Peter Birros "Upp till Kamp" igår. Den var bra, speciellt för en sån närhistoriejunkie som jag. Och särskilt som jag är mycket intresserad av Göteborgs och stadens arbetarklass historia.
Men den var inte sådär smashing som en del i bloggosfären uttrycker idag. Antagligen för att jag som är född 1974 inte var med på den tiden. Jag hamnar med ojämna mellanrum i argumentation med folk om The Beatles storhet, något som jag aldrig begripit, jag tycker de låter som vilket jävla halvkasst indiepopfejafingerpullarband som helst. Men alla som var med när de slog igenom, inklusive min mor som lär ha sett dem spela i Norrstrandskyrkan i Karlstad året innan de breakade, hävdar indignerat med emfas att "de var ju först!". Det skiter jag i och för sig i, för det innbär inte att de var bra ändå.
Men i alla fall så är det nog samma sak med "revolutionen" på 60-talet. Nuförtiden händer sånt hela tiden, så det är liksom inte så stort med lite välta bilar och stängda svartklubbar. Strejken på Arendalsvarvet var heller inte mycket till strejk om man säger så. Den är mest romantiserad tack vare Knutna Nävars och Nynningens musikaliska verk om den.
I alla fall, "Upp till kamp" är bra och underhållande. Den är trovärdigt gjord och de har hittat suveräna miljöer.
Men det är inte någon revolution, precis som tiden den porträtterar.
Men den var inte sådär smashing som en del i bloggosfären uttrycker idag. Antagligen för att jag som är född 1974 inte var med på den tiden. Jag hamnar med ojämna mellanrum i argumentation med folk om The Beatles storhet, något som jag aldrig begripit, jag tycker de låter som vilket jävla halvkasst indiepopfejafingerpullarband som helst. Men alla som var med när de slog igenom, inklusive min mor som lär ha sett dem spela i Norrstrandskyrkan i Karlstad året innan de breakade, hävdar indignerat med emfas att "de var ju först!". Det skiter jag i och för sig i, för det innbär inte att de var bra ändå.
Men i alla fall så är det nog samma sak med "revolutionen" på 60-talet. Nuförtiden händer sånt hela tiden, så det är liksom inte så stort med lite välta bilar och stängda svartklubbar. Strejken på Arendalsvarvet var heller inte mycket till strejk om man säger så. Den är mest romantiserad tack vare Knutna Nävars och Nynningens musikaliska verk om den.
I alla fall, "Upp till kamp" är bra och underhållande. Den är trovärdigt gjord och de har hittat suveräna miljöer.
Men det är inte någon revolution, precis som tiden den porträtterar.
Kommentarer
Trackback
