Arbetarperspektiv

Den senaste tidens rabalder angående Lars Vilks konstverk med profeten Muhammed som rondellhund (vilka ser ut som dekadent klotter a la bilderna i Loranga, Mazarin och Dartanjang) gör mig oroad. Inte för att 200 av Sveriges kanske 200000 utövande muslimer står och gapar framför Örebro slott i sig. Det som gör mig oroad är dels det de gapade: De menar alltså att tidningen Nerikes Allehanda ska skämmas för att  de tagit in bilden. Det tror jag pekar på två saker. Ett: just de här muslimerna har inte begripit jack shit om vår svenska tryckfrihet. Två: vi svenskar har inte begripit jack shit om hur helig Muhammed är för dem.

Jag erkänner, jag har inte det själv! Trots att jag vet så fattar jag inte hur en person som varit död i över tusen år och som dessutom skapade något så fattigt som en religion kan sätta såna känslor i schvung. Det var en kille på P1 igår som var arg och undrade hur det skulle kännas om han gjorde en bild på kungen i bajs. Helt okej tycker jag, skulle gärna göra den själv. Eller om man framställde ens mamma som hund. So? Go ahead if it makes you happy.

Vi har inte den där mammakulten i Sverige och bryr oss liksom inte så mycket så det är väldigt svårt att förstå. Ingen nu levande på jorden har träffat någon som träffat någon som träffat någon som träffat någon som träffat någon som träffat Muhammed. Och ännu längre bakåt. Vi svenskar är också så sekulariserade, det var bara några kyrkliga tokar som sket på sig under Ecce Homo. Resten av landet spelade sin hockey bockey, löste sina korsord och drack sin fredagsöl. Typ ingen brydde sig på riktigt, vi har inte det i oss helt enkelt.

Det måste ha att göra med dels att islam är en religion som är närmare dagligt liv än vår kristendom och att muslimer i Sverige känner sig som underdogs och att vissa därför tar det extra personligt när en gemensam nämnare kränks. Och jag lovar att om man skrapar på ytan hos stollarna i Pakistan som brände en docka som skulle föreställa Fredrik Reinfeldt så kommer man fram till att det var ett gäng arbetslösa killar som inte kände någon framtidstro. Dockan och den gröngula svenska flaggan, målad på ett pappersark med färgkritor avslöjade väl att inte heller de här kände sig som top dogs i sin hemmiljö direkt.

Men det första skrämmer mig, att demonstranterna kräver att vi ska inskränka den svenska yttrandefriheten så att tidningar inte får ta in Vilks bilder och att man i lag förbjuds tala illa om deras heliga figur. För vilka blir nästa på tur? Sossar som kräver att Olof Palme inte får kränkas? Ungmoderater som är trötta på skiten deras partiledare får utstå när han avbildas som en aubergine? Nej, det här är allvarliga saker. Jag brukar säga till småkillar som går runt med KKK-tröjor och sånt att tänka på vilka KKK ger sig efter när de har hängt den siste svarte. Judarna. Sen? Blattarna, ja. Efter det? Kommunisterna. När det är klart då? De som är fattiga och och inte har någon utbildning. Då brukar det glimta till i ögonen på dem. Då förstår de.

Jag hoppas att ingen böjer rygg för det här, att Lars Vilks inte gör en pudel, att Nerikes Allehanda ber om ursäkt, definitivt hoppas jag att regeringen säger fuck off åt Iran och Pakistans regeringar, i Sverige är det här tillåtet och ska också vara det. De tvåhundra som stod och gastade framför slottet i Örebro vill leva i Sverige antar jag. Då får de också leva med att en tidning får hänga ut en bild på Muhammed som hund.

Oavsett vad de tycker om saken.