Tankar på väg mot skilsmässan.
Som säkert alla vid detta laget vet går jag med funderingar på att lämna partiet. Sossarna alltså. Det påminnner på ett ruggigt sätt om tankarna som började virvla runt i mitt huvud för nästan två år sedan när tankarna på skilsmässa från min exfru började komma.
Socialdemokraterna, SSU och LO har givit mig den bästa perioden i mitt liv. De har givit en outbildad utflyttad värmländsk arbetarklasskille utan en spänn på banken utbildning, insikt och ett självförtroende utan dess like. Visserligen har jag fortfarande inte en spänn på banken, men mitt mentala kapital har gått från sparkonto till miljonfond. Jag har träffat underbara människor, jag har lärt mig att strida och vilka strider som är värda att ta.
Och det är just det som är problemet! Socialdemokraterna strider inte mer. Partiet har blivit en del av samma marknadshyllande dumliberala nyborgerlighet som man en gång skapades för att bekämpa. Det är bara det att man vill ta utförsäljningarna och marknadsliberaliseringenlite långsammare än dumhuvudet Odell och hans anhang vill. Borta är tron på gemenskapen, socialismen och det klasslösa samhället. Socialdemokraterna vill inte avskaffa klassamhället, de vill bara mildra effekterna av det lite grann och det är därför man inte lyckas presentera någon egen politik.
En bunte livrädda fyrtiotalister med kommunistskräck som aldrig öppnat en skrift av Karl Marx har skrivit bort socialismen och alla former av kamp ur partiprogrammet, man tror att man kan besegra kapitalismen genom att klappa den på pannan och be den vara snäll medan man löser dess fjättrar.
Och samtidigt ändå inte! För det är stockholmsfalangen som står för allt jag avskyr med partiet. Alla de tjänstemän och "kulturskribenter" som är lite sådär lagom ljusröda i den "fritänkande" huvudstaden och som alla verkar tycka att det är något speciellt med! Alla de här stockholmssossarna med konton på facebook och en massa borgerliga kompisar från alla partier. De som håller på och springer på premiärer och äter laxsnittar med med en massa fula kändisar och borgerliga statssekreterare och deras staber med vilka man känner större gemenskap än den arbetarklass som går upp klockan sex varje morgon och vars värden man säger sig vilja försvara men samtidigt föraktar.
Här i socialdemokraterna i Göteborg är det till stor del representanter för den här klassen som utgör partiet! Vi är en massa från facket som representerar oss själva och våra arbetskamrater, vi som går i blåställ och signalkläder. Vi som sitter i kassa och som borgarna köper sin importerade honung och fucking ruccola av. Vi som jobbar på de privatägda dagis där de rödliberala kulturskribenterna, filmkritikerna, nätkändisarna och de andra brackorna med poäng från Södertörns högskola och bostadsrätt i närförort lämnar sina barn hos. Vi som som tömmer deras trekammarbrunnar och vi som kommer hem till deras förbannade bostadsrättsföreningar och byter stammar och gör rent i deras svalar och putsar deras fönster. Det är något helt annat än den navelskådande kulturnomenklaturan uppe på baksidan det. Det är vi som bestämmer här, och vore partiet i övrigt som det är i Göteborg skulle jag aldrig ens fundera på att lämna.
Men nu är det så i det gamla folkrörelsepartiet att det är Sveavägens ord som är lag, och de har bestämt att vi ska "bli småföretagarnas parti,vi borde redan vara det". Sådant är jag allergisk emot och därför tänker jag samma tankar som fick mig och exfrun att gå till tingsrätten och lämna in skilsmässopapperen för mer än ett år sedan.
Hm, menar du att man måste vara en riktig, rejäl grovarbetare som diggar kommunism och hatar företagare för att räknas som socialdemokrat?
Den grupp jag tycker är roligast är den vänsterfalang som finns på socialism.nu. Folk som kallar sig för arbetare trots att de aldrig arbetat utan försörjer sig på bidragsfusk och erkänner det öppet.
Jag delar ditt förakt för kultureliten, karriärssossar och könsmaktsteoretiker fran Södertörn. Men hela situationen tycker jag är en produkt av att sossarna har försökt driva en kamp som inte längre kan motiveras. Arbetare är inte längre förtryckta av kapitalet, utan har fatt en ny fiende; förmynderiet och absurd beskattning.
Jag är inte speciellt ensam om den inställningen. Här är en länk till en trad pa ett forum där liberaler och deras yrken diskuteras.
http://www.flashback.info/showthread.php?t=493263&page=1
Det visar sig manga hardcoreliberaler aterfinns inom laglöneyrken och inte drivs av en avsky mot arbetsgivaren, utan en frustration över att inte ha makten över sin egen vardag, och produkten av de timmar man lägger pa att arbeta.
Joel, visst är arbetaren fortfarande förtryckt av kapitalet! Jösses. Bara för att vi har lite lättare på jobbet med en del lagar som är rätt bra för oss innebär inte det alls att grundproblematiken inte finns kvar, det gör den. Kapitalet tvingar oss som inte har en pengareserv att leva på att sälja vår arbetskraft på ett sätt som inte är fördelaktigt. Vi kan inte bestämma över våra arbetsitder, vi har ofta inget inflytande alls på jobbet, vi hotas hela tiden av omplaceringar, uppsägningar, (antingen personliga eller att vår arbetsköpare blir uppsagd från kunden pga det här jävla entreprenadsamhället vi har skapat)utförsäljningar.... Vi har kort sagt ingen makt över vår vardag mer än en liten chimär som kallas liberal demokrati. Den är bara demokrati till en tredjedel eftersom den tar slut vid fabriksporten och inte innebär ekonomisk demokrati.
Men visst har du rätt i att beskattningen är snedvriden. Hade vi inte haft det här förbannade globaliserade samhället så hade vi kunnat ta skatten därifrån den ska tas: frår höginkomsttagarna, de stora företagen och riskkapitalisterna.
Calle: jag hatar inte företagare, däremot råder det som du kanske vet en konflikt mellan arbete och kapital som inte tillåter oss att stå på samma sida eftersom vi vill helt olika saker.
Dessutom märks det att Calle inte fattar när han blir utsatt för ironi. De flesta på soc.nu har jobb. Men de är en annan sorts socialister än jag som enbart är röd. De är rödsvarta och har en ideologi jag aldrig kommer att fatta, men de är snällare än de flesta jag någonsin träffat.
"Kapitalet tvingar oss som inte har en pengareserv att leva på att sälja vår arbetskraft på ett sätt som inte är fördelaktigt."
Det är knappast kapitalet som tvingar dig, eller mig. Alternativet till lönearbete är ju att leva självförsörjande, vilket är möjligt, se här till exempel
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article590778.ab
Men i så fall får man också leva utan moderna bekvämligheter. För du kan väl inte på allvar mena att du skulle ha rätt att ha både pengar och moderna bekvämligheter, utan att själv tjäna pengar? Hur skulle en sådan ordning fungera? Vill man ha luft så andas man, vill man ha pengar får man tjäna dem själv.
"Den är bara demokrati till en tredjedel eftersom den tar slut vid fabriksporten och inte innebär ekonomisk demokrati."
Jaha, i så fall får väl du och dina kamrater starta lite egna företag där alla har lika stort inflytande över verksamheten. Finns knappast något förbud mot det.
"Dessutom märks det att Calle inte fattar när han blir utsatt för ironi. De flesta på soc.nu har jobb."
Ehm, det finns en stor tråd där de tipsar varandra om olika sätt att fuska med bidrag och ersättningar. Knappast någon ironi.
Det ingår i deras ideologi, Calle. De erkänner inte parlamentarism, och de tycker att det är rätt att göra så för att sätta pinnar i hjulet på kapitalet.
