"- Gör ni inte reportaget kan ni sluta allihop!"

Jag hade just börjat, det var min tredje dag som programledare för TV4 Botnia, då någon på marknadsavdelningen fick en snilleblixt:

"- Om ni journalister gör ett gulligt reportage om Norsjö Trätrappor kan jag övertala dem att köpa reklamplats!"

Redaktören Hillevi Asp svarade med att promenera in till vd:n och lägga det lilla häftet med Journalistförbundets yrkesetiska regler på hans bord.

Sen small det.

Det här är min egen upplevelse av reklamfinansierad journalistik och även om det sällan går så här långt finns grundkonflikten där, på TV4, Aftonbladet och SvD. Den dag pengarna tryter ökar risken för att ägarna börjar sälja det dyraste i branschen: journalisternas oberoende.

Public service är däremot befriat från den formen av påtryckningar, jag har jobbat på Sveriges Radio i fyra år och på SVT i tolv och har hyfsad koll på vad vi står för.

Därför är
det frustrerande att se hur bilden av oss ständigt förvrängs.

Det senaste
exemplet såg vi i debatten om SVT:s kampanj Fri Television. I sin kritik av det han kallar smutskastning av konkurrenterna (SvD 20/11 2007) tar ledarskribenten Per Gudmundson "Ville, Valle och Viktor"som exempel på en vänstervriden public service-tv. Programmet gjordes 1970.

Det märkligaste
är nog ändå att Gudmundsson samtidigt gör en halv pudel och erkänner att dagens SVT inte kan klandras för vänsterpropaganda. Varför då ens dra upp den gamla för- domen?

Förmodligen därför att det ligger annat bakom. Han är nämligen inte ensam om tilltaget.

På DN Debatt
7/4 2007 påstod Lars Adaktusson att Göran Persson "när som helst under elva års tid genom SVT kunnat sprida uppgifter som stärkt hans egen position".

Adaktusson
syftar förstås på de "hemliga" intervjuer Erik Fichtelius gjorde med Persson till dokumentären "Ordförande Persson". Att på fullaste allvar påstå att SVT hade partipolitiska motiv slår naturligtvis bara tillbaka på den som påstår det.

För varför ska vi tro mer på hur den ene journalisten, Adaktusson, behandlar uppgifter från sin källa, än hur den andre, Fichtelius, gör det?

"Hemliga" källor har vi ju alla, Bob Woodward, Lars Adaktusson och jag.

Jo, det Adaktusson
vill att vi ska se är det gamla vänsterspöket. Många har ju genom åren försökt misstänkliggöra SVT och SR för att ha en vänsterprägel, en långlivad fördom med ursprung i 68-vänsterns framväxt. Det vi lätt glömmer är att allt färgades av vänstervågen.

Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz ropade ?USA ut ur Vietnam?, FNL-rörelsen var späckad med ungliberaler och unga centerpartister kallades Åsa-Nisse-marxister. Den röda samhällsfärgen speglades säkert också i tv-rutan. Men varför är det då bara public service som får dras med denna likstela fördom?

Kanske kom
svaret med kampanjen Fri Television. För visst är det tydligt att skaparna av den har träffat två ömma punkter.

Den ena är ideologisk.

För de borgerliga partierna, som i början av 1970-talet kämpat i opposition i nära fyrtio år (sedan 1936), blev trycket för hårt. Det är lätt att föreställa sig den paranoida känslan av att tycka sig upptäcka en övermäktig politisk motståndare också inne i landets tv- och radiomonopol.

Här har vi grunden till den slarviga jargong om ?sosse-tv? som lever kvar och som jag fortfarande möter.

Kanske var det också därför som många medarbetare på SVT blev rädda för den spökande sossestämpeln, backade undan och lät en enskild medarbetare, Erik Fichtelius, ensam ta striden när drevet gick som värst år 2002.

För mig är detta frustrerande, i synnerhet som det är hos de kommersiella aktörerna som risken för partiskhet är störst.

I konsekvensens namn, varför reagerar ingen av dessa opartisk-hetens riddare på att det sitter öppet politiskt färgade opinions-bildare och leder TV8:s debattprogram ? Gudrun Schyman såväl som Peter Wolodarski?

Och varför reagerar ingen på att TV4:s Lennart Ekdal har en ?sidekick? med tydlig politisk agenda, nyliberalen Johan Hakelius? På Gomorron Sverige är vi petimeternoga med att ge plats åt båda sidor.

Den andra punkten är ekonomisk.

SVT:s enorma tittarsiffror utgör naturligtvis en oemotståndlig frestelse för våra konkurrenter. Omräknat i reklamintäkter motsvarar bara tisdagens Rapport, 1060000 tittare, gigantiska belopp.

Lars Adaktusson är alltså inte journalist när han angriper SVT. Han är lobbyist. Stenbecksfären, Adaktussons nya uppdrags- givare, äger TV8 och vill ha del av licenspengarna.

Att skaka liv i vänsterspöket passar perfekt, TV8 kommer då ingalopperande från höger-kanten för att säkerställa balansen.

Nej, det är sannerligen dags att avliva myten om ?sosse-tv?. Bara den som bär ideologisk ögon- bindel kan ha missat att public service är en gemensam europeisk idé. Länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien har snarlika system som dessutom betalas av mer än 90 procent av befolkningen. Hur skulle det rimligen kunna ha med svensk socialdemokrati att göra?

Att ha en nationell radio och tv som ägs av oss alla är inte bara en vacker tanke, fördelarna är både krassa och konkreta.

Radiojournalisten Jan Mosander har formulerat det bäst av alla. När Ekot på våren 2003 avslöjade att den egna styrelsen förordat Joachim Berner till ny vd drog drevet igång och Berner blev ett omöjligt val.

Ekot gjorde alltså livet surt för det egna företaget och reporter Mosander förklarade i tidningen Journalisten (13-19 maj 2003):

"Jag intalar mig att jag är anställd av lyssnarna. Företaget administrerar i princip bara min lön."