Torbjörn Tännsjö har åter fel om boxningen.
Moralfilosofen Torbjörn Tännsjö har gjort det igen. Varit på boxningen alltså.Han föreslår att boxningen ska få bära sina egna kostnader och att arrrangören ska få stå för det.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja nysta i det här, för det innehåller så många fel på så många sätt! Till att börja med är det ju sanslöst dålig tajming för Torbjörn Tännsjö när Formel 1-stjärnan Michael Schumacher igår lekte rullande sten nerför en pist i franska alperna och ligger och verkligen får sjukvård för en självtillfogad skada just nu.
Vi kan ju börja med det vanliga. Det är inte fler skador i boxning än det är i någon annan sport, snarare färre. Visst, det förekommer hjärnskador, det är inget att hymla med. För många hjärnskakningar är definitivt inte bra. Inte ens en är bra. Men då kommer vi ju inte ifrån att det inte var Peter Forsbergs fotled som var det egentliga skälet till att han slutade med ishockeyn utan att han drabbades av tror jag åtta allvarliga hjärnskakningar under sin tid som ishockeyproffs. Fälttävlan har ihjäl en om året i Sverige och flera i hela världen. Isracing... Jag ska inte börja låta som Tännsjö nu.
Istället kan vi ju gå in på det som jag tycker är riktigt allvarligt i den här så kallade argumentationen han för, nämligen klassperspektivet. Vilka är det som utövar boxning? För de som aldrig varit på en boxningsklubb kan det ju vara lite svårt att svara på det, men det är väldigt mycket invandrare och de är i stort sett alla arbetarklass eller tillhör prekariatet. Det vill säga att de är barn till mammor som arbetat sedan de var sjutton men som aldrig haft en fast anställning utan bara bollats runt på timmar och som väntar vid telefonen varje morgon för att se om de har tur att bli inringda idag.
Det är visserligen en hel del all whites som boxas också. De är påfallande ofta av finsk börd. Söner till arbetare som haft aningen större tur än förortskidsens föräldrar och fått ett fast kneg, vissa av dem är till och med förmän på bruket eller ett lager. Någon enda av vuxenboxarna driver ett eget maskinföretag och kör grävmaskin, men det är egentligen ingen skillnad mot att vara vanlig anställd. Men för att göra saken kort, det är inga barn till professorer i filosofi som boxas.
Den högutbildade Torbjörn Tännsjö, akademiker och professor, sätta stopp för dessa människor att göra det de älskar. För tro det eller ej, Torbjörn Tännsjö, man boxas för att man älskar det. Min mamma frågade mig faktiskt om vilken sport som är den roligaste som jag har hållit på med när jag var uppe och hälsade på under helgerna nu, och det svaret var enkelt, boxning. All kamp är kul men boxning är ändå roligast, mest livsbejakande. Det är kamp man mot man mellan två vältränade atleter på lika villkor. Ska vara lika, måste vara lika. I boxningens avarter är det ibland inte så, men det gäller samhället i stort lika mycket. Och det gäller att vinna, inte att skada som Torbjörn Tännsjö upprepar med en dåres envishet. Inte att skada. Torbjörn Tännsjö är så förbannat förmäten att han kallar en boxningsmatch för slagsmål. Det bevisar att han ingenting kan, och ingenting vet.
Och framför allt att han saknar respekt och ödmjukhet för sina medmänniskor. Det han föreslår skulle radera ut amatörboxningen som står för en enorm samhällsinsats när det gäller att hålla ibland stökande unga på mattan och att ge dem ett mål och mening med livet och inse sina egna krafter. Det skulle driva proffsboxarna ut i en mycket farligare tillvaro än idag. För herregud, tror någon att det inte skulle bedrivas boxning bara för att det blev förbjudet? Det skulle det. I skogar, rivningskåkar och öde industriområden. Och inte av ett boxningsförbund med i alla fall en säkerhetsplan, inga läkare på plats, och vad skulle ske med en skadad boxare under sådana vilkor för arrangören? Skulle han köras till akuten?
Knappast. I värsta fall skulle han lämnas i lokalen för att klara sig själv som sker med en för skadad eller gammal kamphund.
Torbjörn Tännsjö har inte saker och ting klara för sig riktigt. Åter bevisar han att man inte behöver veta vad man snackar om för att bli professor i Sverige.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja nysta i det här, för det innehåller så många fel på så många sätt! Till att börja med är det ju sanslöst dålig tajming för Torbjörn Tännsjö när Formel 1-stjärnan Michael Schumacher igår lekte rullande sten nerför en pist i franska alperna och ligger och verkligen får sjukvård för en självtillfogad skada just nu.
Vi kan ju börja med det vanliga. Det är inte fler skador i boxning än det är i någon annan sport, snarare färre. Visst, det förekommer hjärnskador, det är inget att hymla med. För många hjärnskakningar är definitivt inte bra. Inte ens en är bra. Men då kommer vi ju inte ifrån att det inte var Peter Forsbergs fotled som var det egentliga skälet till att han slutade med ishockeyn utan att han drabbades av tror jag åtta allvarliga hjärnskakningar under sin tid som ishockeyproffs. Fälttävlan har ihjäl en om året i Sverige och flera i hela världen. Isracing... Jag ska inte börja låta som Tännsjö nu.
Istället kan vi ju gå in på det som jag tycker är riktigt allvarligt i den här så kallade argumentationen han för, nämligen klassperspektivet. Vilka är det som utövar boxning? För de som aldrig varit på en boxningsklubb kan det ju vara lite svårt att svara på det, men det är väldigt mycket invandrare och de är i stort sett alla arbetarklass eller tillhör prekariatet. Det vill säga att de är barn till mammor som arbetat sedan de var sjutton men som aldrig haft en fast anställning utan bara bollats runt på timmar och som väntar vid telefonen varje morgon för att se om de har tur att bli inringda idag.
Det är visserligen en hel del all whites som boxas också. De är påfallande ofta av finsk börd. Söner till arbetare som haft aningen större tur än förortskidsens föräldrar och fått ett fast kneg, vissa av dem är till och med förmän på bruket eller ett lager. Någon enda av vuxenboxarna driver ett eget maskinföretag och kör grävmaskin, men det är egentligen ingen skillnad mot att vara vanlig anställd. Men för att göra saken kort, det är inga barn till professorer i filosofi som boxas.
Den högutbildade Torbjörn Tännsjö, akademiker och professor, sätta stopp för dessa människor att göra det de älskar. För tro det eller ej, Torbjörn Tännsjö, man boxas för att man älskar det. Min mamma frågade mig faktiskt om vilken sport som är den roligaste som jag har hållit på med när jag var uppe och hälsade på under helgerna nu, och det svaret var enkelt, boxning. All kamp är kul men boxning är ändå roligast, mest livsbejakande. Det är kamp man mot man mellan två vältränade atleter på lika villkor. Ska vara lika, måste vara lika. I boxningens avarter är det ibland inte så, men det gäller samhället i stort lika mycket. Och det gäller att vinna, inte att skada som Torbjörn Tännsjö upprepar med en dåres envishet. Inte att skada. Torbjörn Tännsjö är så förbannat förmäten att han kallar en boxningsmatch för slagsmål. Det bevisar att han ingenting kan, och ingenting vet.
Och framför allt att han saknar respekt och ödmjukhet för sina medmänniskor. Det han föreslår skulle radera ut amatörboxningen som står för en enorm samhällsinsats när det gäller att hålla ibland stökande unga på mattan och att ge dem ett mål och mening med livet och inse sina egna krafter. Det skulle driva proffsboxarna ut i en mycket farligare tillvaro än idag. För herregud, tror någon att det inte skulle bedrivas boxning bara för att det blev förbjudet? Det skulle det. I skogar, rivningskåkar och öde industriområden. Och inte av ett boxningsförbund med i alla fall en säkerhetsplan, inga läkare på plats, och vad skulle ske med en skadad boxare under sådana vilkor för arrangören? Skulle han köras till akuten?
Knappast. I värsta fall skulle han lämnas i lokalen för att klara sig själv som sker med en för skadad eller gammal kamphund.
Torbjörn Tännsjö har inte saker och ting klara för sig riktigt. Åter bevisar han att man inte behöver veta vad man snackar om för att bli professor i Sverige.
