Arbetarperspektiv

Nu börjar debatten ebba ut för den här gången. Eller debatten, det liknar mer kriget. Kriget mellan dem som anser att skolavslutningar ska hållas i kyrkan enligt tradition trots att det långt ifrån är tradition i stora delar av Sverige. I Nordmark i Värmland där jag kommer ifrån var vi som jag kan minnas i kyrkan en gång under låg- och mellanstadietiden, och vi hade så tråkigt att några av oss bad om att få slippa det till nästa år. Jag minns att jag satt där och bara längtade ut från det mörka, dammiga kyrkorummet. I skolan pyntade vi och tog in björkar, fröken målade tavlan med färgkritor som hon bara använde på avslutningen. I kyrkan hängde den slaktade palestinske frihetskämpen från Nasaret på sitt kors med en zombieartad blick i sina döda ögon som rullat upp mot himlen i dödsögonblicket. Och den där orgeln. När jag gick på mellanstadiet skulle det vara lång tid kvar innan jag bevistade min första begravning,men jag tycker mig minnas att jag tänkte att såhär kommer det att kännas på en begravning ungefär.

Sen gick det lång tid, ända tills nian, innan vi hade avslutning i kyrkan igen. Jag tror det berodde på att vår dårkristna SYO-konsulent tvingade rektorn att hålla den där, rektorn var en liberal gubbe som inte hade mycket till övers för religionen utan trodde på förnuft.

Också har vi ju ofrånkomligen hycklarfaktorn som nästan inte en enda av förespråkarna för avslutning i kyrkan kommer ifrån: de besöker inte kyrkan själva. Inte annat än i samband med inbjudan till eller eget bröllop, dop, begravning eller konfiramtion, men ändå vill de tvinga dit sina ungar "för det är en så fin tradition". Och därmed gör de sig inte bara skyldiga till hyckleri, utan även till historieförfalskning, eftersom det som sagt var inte är någon tradition. Jag tycker att de allvarligt talat borde ta och titta över sig själva och tänka sig lite för. Men hycklarsamvetet verkar vara ett ytterst flexibelt ting. Jag kan inte ta dem på allvar. Inte ens de av mina vänner eller släktingar som vurmar för den här gamla nekrofila seden kan jag ta på allvar i den här frågan eftersom jag vet att de inte under en enda av de 52 söndagar som går under året placerar baken på en kyrkbänk under en gudstjänst, mässa, högmässa eller bönestund.

För de är inte kristna! De tror allt som oftast på "något", men för dem framstår det som lika orimligt som det gör för mig att Nasarén skulle ha varit Gud i människohamn som dog på korset, pinad under Pontius Pilatus, nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstigen igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen också vidare. Men ändå ska de ha sina och andras ungar till kyrkan! Jag fattar inte och kommer aldrig att fatta.

Jag tror i alla fall på Gud, men Gud kan jag när som helst komma i kontakt med genom meditation, och jag skulle aldrig få för mig att kräva att mina eller andras barn ska släpas till en helgedom vilken det än månde vara, för en tradition vilken som bäst är drömd och historieförfalskad.