Arbetarperspektiv

Eftersom jag har ett stort intresse i bull-and-terrierhundar (och även hundar av andra före detta kampraser) presenterar jag härmed en rätt gammal men ack så bra artikel av två människor med yrken som i vanliga fall inte gör sig besvär här. En polis och en väktare. Det är en mycket bra artikel, och den är väldigt läsvärd. För bullhundsfolk ja, men alldeles speciellt för folk som inte har bullhundar och tror att de är "avlade för att döda", "stridsmaskiner som ta ett lejon" och annat nonsens.

Författare: Anders Ljungberg -väktare & Leif Carlson -polishundförare



Pitbull ett växande problem, Odjur eller skröna?


Det har under de senaste åren börjat dyka upp fler och fler hundar av denna typ bland klientel vi konfronteras med under vårt arbete att försöka stävja brottsligheten. Vi som yrkesmän inom hundvärlden, hundförare, blir när incidenter uppstår alltid de som skall lösa dessa problem på ett sätt som omgivningen kräver professionellt sätt Det har talats om att låta våra testledare mentaltesta alla i omgivningen befintliga s.k pitbull terriers. Vi har blivit tagna på sängkanten massmedias upphostade hysteri kring detta problem, vilket i sig är den största reklam dessa djur kan få på ett negativt sätt bland vårt kriminella klientel. Undertecknad har sedan en tid lärt känna författare till följande artikel, nämligen Anders Ljungberg. Anders är väktare till professioneninom företaget Falk Security och en mycket seriös och kunnig person på det området han nu utalar sig. Han har under hela sin uppväxt haft denna hundtyp i familjen då fadern varit mycket intresserad av djuren. Anders själv har en tvåårig pitbull-tik vilken jag själv vid ett flertal tillfällen träffat och kan intyga att detta exemplar är en synnerlig trevlig och stabil individ. Första valpkullen av denna hundtyp föddes i Sverige enl. uppgift 1956 och dessa hundar levde i vårt sammhälle under en lång rad år sida vid sida med oss utan att någon uppmärksammade dem. på senare tid har jag själv samt mina kollegor observerat hundar av denna typ dragandes runt på stan med större eller mindre sårskador, placerade på de karateristiskta ställena på hunden som Anders beskriver i artikeln. Många tips till oss tyder på att det håller på att växa fram tilltagande verksamhet med illegala hundkamper runt om i vårt land med stort djurplågeri som följd. De problem Anders tror kan bli de största med dessa hundar är om tvivelaktiga ägare till djuren riktar dessa mot våra tjänstehundar under kravallsituationer. Min avsikt med presentationen av följande artikel är att bringa kunskap om denna ras inför kommande eventuella ingripande.



Leif Carlsson Hundförare Göteborg.



Förord.


Följande artikel är ett försök att reda ut och förklara en del av den inte minst mediala förvirring som uppstått kring begreppet Pitbull samt dess "kusiner" från utställningsringen; staffordshire bullterrier, bullterrier och Amerkanska staffordshire terrier. Det kommer stundtals att bli en bissar resa i ordhysteri, orsakad av showmänniskors extrema motvilja mot att få sina hundar förknippade med sitt ursprung. För att lyckas med detta har man skapat egna parallella historietolkningar, som alla dock faller vid närmare kronologisk granskning. De flesta av våra större bruksraser har till och från fått bära den "svarta kappan" i media. Få hundar har dock angripits så ihärdat, grovt och framgångsrikt som just pitbulls. 70 och 80-talets "alkoholist"- schäfrar och deras i luften trampadande ägare, spred skräck på gator och torg. dessa hundar fick likt dagens pitbull aldrig tillfälle att välja sin ägare. Om Schäfern under tid kom att förknippas alkoholism så förknippas pitbulls idag med gangsterism. Det finns dock en avgörande skillnad. Pitbullen har inte bara media, den tredje statsmakten, utan även hela hundetablissemanget emot sig. Det tråkiga och därtill mycket oroande är att då media och hundetablissemanget av okunskap beskriver en hund som "MÖRDARHUND" med okontrollerbar aggressivitet o.s.v, fungerar detta som rena promotorn för rasen. Därav dess nuvarande popularitet. Dessa, i pitbullens fall, felaktigt beskrivna egenskaper kommer då att tilltala ett antal individer med total avsaknad av såväl hund-som självkännedom. Om pitbulls förknippas med gangsterism kommer de att ägas av en del personer som vill odla denna image och myt om sig själva. Då uppstår risken att det som från början var en skröna, blir en självuppfyllande profetia. risken är därför stor och ökande att ni som poliser kommer att träffa på dessa hundar under tjänsteutövning. Kunskap om vad ni då möts av ökar givetvis förmågan att fatta rätt beslut. Det är väldigt svårt att hitta hundägare som pratar illa om sina egna raser. Detta gäller självfallet även en pitbullägare: Jag lever inte på att vilseleda en sällan källkritiskallmänhet, och har således inga journalistiska ambitioner. Inte heller har jag eller ska i framtiden ägna mig åt uppfödning av pitbulls. Jag har aldrig och tänker aldrig bli involverad i illegal hundkamp eller jakt på rosa rosetter i en utställningsring. Jag har således inga ekonomiska ambitioner åt rasens vägnar. Hoppas därmed kunna förklarapitbull som den är, varken monster eller mähä!.



Vad är en kamphund?


Man behöver inte prata pitbulls länge innan ämnet hundkamp tas upp. Jag börjar därför med detta även om en pitbull är betydligt mer än så. Pitbull, liksom Japansk Tosa,Akita inu, Bullterrier, Irländsk terrier och Kerry blue terrier m fl,har använts till organiserad hundkamp.I Pitbullens fall är detta EN del av dess bakgrund, historia och till viss del nutid.Låt oss dock först konstatera; Alla schäfrar vallar inte får, alla Newfoundlands räddar inte fiskare i sjönöd (om ens några) och alla pitbulls slåss inte. Tvärtom. Bara några få promille av alla pitbulls som levat har sett insidan av en pit (slagsmålsarena). Vinnare i dessa matcher har dock haft mycket stor genetisk påverkan på rasen.  Som kamphund är pitbullen oöverträffad och detta är en stor del av hans dilemma. Det råder bland journalister som hundfolk stor okunnighet om vad det är som gör en hund till en vinnare, d.v.s utifrån vilka egenskaper den är avlad. Egenskaper som aggressivitet,skärpa och dominans är av underordnad betydelse i dessa sammanhang.De har betydelse vid vanliga duster i parken av den typ alla kan råka ut för. Därför förknippar man kanske pitbullens rykte som kamphund felaktigt med ovanstående egenskaper. En "skärmytsling" i parken går dock inte att jämföra med en "riktig hundkamp" som kan pågå i flera timmar. Således är inte pitbullen oövervinnerlig i parken, men han bör vara det i piten. Det finns en viss medfödd aggressivitet mot andra hundar, en egenskap pitbullen delar med många terriers och hundar av dogtyp; mastiff, boxer o.s.v. De är dock långt ifrån så "heta på gröten" som de flesta av dessa.De flesta pitbulls går alldeles utmärkt ihop med andra hundar. De är inte dominanta men svarar oerhört snabbt om de blir utmanade.Man kan sammanfatta det med att de vare sig börjar eller självmant slutar ett slagsmål. Om pitbulls av sina ägare uppmuntras att visa aggressivitet gentemot andra hundar, kommer den också att göra det som förväntas av honom. 

Vad är det då för egenskaper som krävs för att bli framgångsrik kamphund? Kamplust är en viktig egenskap. Själva egenskapen torde inte kräva någon närmare förklaring.  Hunden måste därtill ha bra vind, ett djupt bröst med plats för stora lungor som borgar för en effektiv syreupptagningsförmåga. Styrka OCH smidighet (att bara styrka inte räcker långt kan säkert Lillen Eklund intyga). Kort sagt fysisk stamina. Den i särklass viktigaste och därtill helt avgörande och mest uppskattade egenskapen är GAMENESS. En egenskap för vilken det inte finns någon direkt lämplig översättning. Vad är då detta och hur är en game hund? En förespråkare för hundkamp (vilka jag INTE tillhör) skulle kanske svara; En gamehund dör för dig. (Nonsens! Han dör för att människor exploaterar hans egenskaper för sitt nöjes skull.) Termen innefattar dessutom en mängd inte helt lättförklarliga egenskaper.Extremt goda nerver och psykisk stabilitet (ångestbitare göre sig icke besvär). Termen beskriver också en närmast otrolig förmåga att kämpa mot alla odds, trots smärta och utmattning. En gamehund är oftast väldigt from med stort självförtroende. Den behöver inte hävda sig i varje möte med andra hundar, utan kan kosta på sig att bjuda på sig själv. För att översätta på mänskligt beteende och därmed göra den mer lättförklarig, kan man säga att;Håkan Carlquist som vinner VM i motocross med bruten handled är game, Göran Kropp är game, om han inte varit det skulle han aldrig kommit ända upp. Martin Dahlin som slutar springa för att passningen kommer tre meter vid sidan om honom är mindre game än Ingesson som jagar på bollar han omöjligt kan hinna upp (vilket som är smartast är ju en annan fråga!). Märk väl att vare sig Håkan Carlquist eller Göran Kropp behöver vara aggressiva för att vara game. Martin Dahlin är väl i och för sig ingen större våldsverkare heller. De måste dock ha ett driv, en motor, en spirit.

I Japan översätts ordet; "seischin" som betyder sincere to your spirit. en japan förklarade detta med: tacksamheten man känner då man vet att man gjort precis allt man kan för att lösa en uppgift. Att man gett 100%. Andra världskrigets japanska soldater som attackerade allierade stridsvagnar med sabel, kunde således om de överlevde, sova gott i vetskap om att de var seischin-game. Bra pitbulls är avlade på just gameness. Att hunden varit game har varit viktigare än att den har vunnit, även om de två oftast är intimt förknippade. Denna gameness är använbart även utanför en pit. En skällig, nervös hund med dåliga nerver är inte game och har således gallrats bort (med reservation för senare års helt okontrollerad avel). Agressivitet riktad mot människor har traditionellt alltid bestraffats med döden (återigen med reservation för senare års avel). Om hundarna visade aggressivitet gentemot för hunden okända människor skulle de helt enkelt inte kunna hanteras riskfritt (hundarna fick/får under match ej handhas av ägare utan av s.k handlers. (Uppenbarligen mindre modiga än de hundar de ämnade hantera). Pitbulls är således en hund med 150 års selektiv avel att INTE bita människor i bagaget. Agressiva hundar har definitivt inte imponerat på traditionella uppfödare av pitbulls. Stora kennlar i USA med kanske upp till 80 hundar, har ibland Rottweilers för att vakta så att pitbullarna inte blir stulna. Då två pitbull slåssbiter de tag i varandra och släpper endast om de ser en möjlighet till ett bättre "grepp". De skakar den andra hunden med våldsam kraft, vilket orsakar stor vävnadsförstörelse kring bettstället. Speciellt utsatta blir ofta framben, huvud, sidorna på halsen. många hundar försöker få ett tag kring kinderna på den andre hunden eftersom den har mycket svårt att värja sig mot detta. De "ärrpanorama" som uppstår kan således ge vägledande information om hunden "kampats". (Obsavera dock att så inte måste vara fallet. det händer att två hundar i samma hushåll råkar i luven på varandra om vem som ska sova i soffan o.s.v). Det händer att hundar dör under match, men der är faktiskt väldigt ovanligt. Däremot kan de dö efteråt i sårfeber, chock, svullnad i luftvägargarna, uttorkning o.s.v jag återkommer senare till detta. Vän av ordningen frågar sig då vad som hänt med normala hundbeteenden såsom hot, underkastels o.s.v, en gång uppkomna i syfte att förhindra onödigt våld? Den stundtals bistra sanningen är att de genom avel blivit inte obefintliga men kraftigt reducerade. en pitbull som socialiserats rätt från valpstadiet kommer dock givitvis att lära sig dessa, men det är sällan de blir speciellt imponerade av resta raggar, struttig gång och utfall. De står mest och tittar på lite förundrat. Att pitbulls själva utspelar markanta hotbeteende mot andra hundar, höres också till ovanligheterna. trots detta har s.k förståsigpare från kennelklubben en gång för mig definerat skillnaden mellan pitbulls och marikanska staffords som att: pitbulls gör aggresiva utfall. Hade hon definerat det precis tvärtom hade hon åtminstone varit sanningen på spåret.



Är amerikansk pitbull terrier en renrasig hund?


Svaret är tveklöst ja! Kanske den äldsta och den renrasigaste av dem alla. Inte p.g.a att den är skapad utan p.g.a av att den är bevarad. Icke desto mindre beskrivs den i såväl som media som i fack, d.v.s hundpress, som icke rasren utan ett hopkok av raser i syfte att få fram det aggressivaste och blodtörstigaste mänskligheten har skådat. Personligen har jag inget principiellt emot blandraser utan anser att de kan vara precis lika "ädla" som sina renrasiga kusiner. Att de sen genom bloduppfriskning och korsningseffekter ofta slipper leva sina liv som levande veterinärräkningar likt många av dagens renrasiga, gör dem inte sämre, bara mindre lönsamma. Frågan är inte viktig för mig men, pitbull är en renrasig hund och ska då också bli presenterad som en såda. Mycket av namnförvirring har dessutom uppstått kring just rasbegreppet, varpå detta kräver en förklaring. Därför börjar vi med vad som är fakta: Sedan irminnes tider har det i Europa funnits hundar av "Bulldog"-typ. Med bulldog menas i detta sammanhang hundar extriörert och mentalt mycket lika dagens pitbulls. I Tyskland kallades de "bullenbeisser" och kom bl.a.att bli en av anfäderna till dagens boxer (jag får nog troligen alla boxerägare på mig, men pitbulls och boxer har många gemensamma karaktärsdrag). Hundarnas traditionella användningsområde var som catch dogs vid jakt (ett mycket starkt bytesintresse lever kvar) och för kontroll av boskap. de kom bl.a.att bli populära bland slaktare, vilket medförde att de ibland kallats butcher (inte p.g.a att de slaktade allt, utan för att slaktarna använde dem). Vad man drog nytta av och exploaterade var hundarnas instinkt att bita sig fast och hålla kvar, för övrigt torde detta vara enda sättet en hund på 20 kg kan få stopp på en 600 kg tjur, d.v.s greppa tag i styrhandtaget nosen och vrida. Bulldog tänker ni, och associerar till ett genetiskt missfoster, säkert trevligt som sällskapshund, men totalt oförmögen att utföra något konstruktivt arbete. Ja, t.o.m oförmögen att reproducera sig själva utan mänsklig kirurgisk hjäp.

Kennelklubben kommer givetvis att hävda att dagens bulldogs är sundheten personifierad och vunnit stora framgångar i utställningsarenorna. Pitbull och dagens engelska showbulldog är dock i princip samma hund. Den ena avlad i 200 år på förmåga (av skiftande slag) och den andra i 150 på att tilltala mänsklig fåfänga, d.v.s exteriör. kanske i sanning två sanna representanter för människans manipulativa förmåga som är mest extrem! Nåväl! Så småningom kom bullbaiting att övergå från en test av duglighet på hundar tii en folksport. Hundar från gruvdistriktet staffordshire kom att utmärka sig i dessa sammanhang. I takt med att civilisationsgrad av medborgare steg (om den nu verkligen gjort det, man kan ju undra!) kom offentlig bullbaiting att förbjudas. Lika snabbt dök det dock upp nya varianter på temat, ofta hund mot något exotiskt djur (hund mot björn lever t.e.x.kvar än i dag i Pakistan, en del av det gamla brittiska imperiet). Rekord i att bita ihjäl råttor på x-antal minuter innehas av en bullterrier (kolla guiness får ni se) osv.osv, OBS! för att bita ihjäl råttor krävs ingen gameness. Bristen på exotiska djur medförde snart att hund mot hund kom att bli dominerande. Även här utmärkte sig hundar från staffordshire. De var dock inte enbart kamphundar, utan kom att bli vanligt folks alldagliga följaslagare i det vardagliga slitet. Fortfarande godhjärtade nog att springa lösa på gatorna (kunde ses t.o.m.för ca 20 år sedan då de fick sitt gangsterrykte). många av dessa bulldogs kom att följa med emigranterna över atlanten till Amerika. Dessa hundar var identiska med många av dagens pitbulls. Än idag kan man träffa på gamla Amerikaner som vid åsynen av en pitbull lyser upp i ett tandlöst leende utbristande; Precis en sån bulldog hade jag som grabb. I Amerika kom hundkamp att förbjudas långt senare än i hundarnas hemland England. I väldigt grova drag kan man säga att hundarna i England kom att mer och mer avlas utifrån extriör, d.v.s. en brukshund övergick till att showhund, medans de i amerika bevarades och avlades utifrån gameness. D.v.s.en precis som så många andra raser utkristalliserades en bruksvariant (långt ifrån alla slogs) i Amerika och en show variant i England. Så småningom kom det även i amerika att uppstå en show variant, den amerikanska Staffordshire bullterriern. det verkar som utställningsfolk attraheras av massa. Utställningsvarianterna tendera till att bli betydligt tyngre och kraftigare än bruksvarianterna. exempel är många: Jaktlabrador vs vanlig labbe, irländsk setter av jakttyp är betydligt mindre än den "vanliga settern".

Bullterriers för 20 år sedan låg på runt 18 kilo, idag ligger de på 29 kg osv.osv. En Amerikansk stafford eller en vanlig stafford är därför en betydlig mer imponerande syn än en pitbull, de har bedömts utifrån hur de ter sig i utställningsringen, vilket inte är nåt direckt krävande mentalt test. Det finns idag gameavlade irländska stafford, i kropp och själ oskiljaktiga från pitbull p.g.a.att de avlats utifrån samma premisser, men de kan aldrig beskyllas för att vara pitbulls då deras förfäder kommer från irland. Förstår ni förvirringen samt att lagstiftaren bitit sig i svansen. Det förkänas att återigen upprepa att hundarnas namn borde vara bulldogs om det inte vore för den omständigheten att det vore upptaget. Nån dokumenterad inkorsning av terrierblod har det aldrig förekommit annat än i den vanliga bullterriern, d.v.s.en för 20 år sedan game frisk och fysiskt-mentalt sund hund. Idag en levande sjukdom varav samtliga är ärftliga och obotliga, samt en hund med idag högst tvivelaktiga mental kapacitet. Amerikansk pitbull terrier registrerades som ras år 1897 i United kennel club of amerika. 38 år senare d.v.s. 1935, registrerades staffordshire bull terrier som ras. Vem som var först behöver ju inte nödvändigtvis avgöra vem som har rätt, men sentida historieförfalskningar ter sig ändå dunkla i ljuset av detta. I tidningen "HUNDLIV" nr1 1995 publicerades en historiebeskrivning signifikativ för dessa, som något nedkortat lyder som följer: korsning bulldog-terrier har gett upphov till de "renrasiga" hundarna: staffordshirebullterrier, bullterrier och amerikansk staffordshire bullterrier (dvs alla utställningshundar utan något prov på mentalitet). Dessa hundar ligger till grund för den "icke renrasiga pitbull terriern",därefter kryddade man med rottweiler för storlek och skärpa (pitbulls är i nästan total avsaknad av skärpa och vad storleken anbelangar ligger den mellan 17-26 kg,till vilken de tre ursprungsraserna borde räckt.) Därefter lägger man till foxterrier för snabbheten (logiskt möjligen men tyvärr inte sant).Som avslutning och grädde på moset skulle man lagt till mastiff för styrka och mod!(Mastiffens styrka är givetvis direkt avhängig dess storlek, och vad modet anbelangar så torde den vanliga staffens i kombination med foxterrierns totala avsaknad av självbevarelsedrift räckt till mer än nog. )  För att ge tyngd och auktoritet är historiebeskrivningen undertecknad Ulla Barvefjord kriminalreporter och hundälskare! Enligt min mening borde det finnas någon måtta på tryckfriheten.Ulla!Jag vet inte vad en dito hund skulle likna,men inte vore det en pitbull. 

Det förekommer ibland i media betydligt grövre historieförfalskningar, som att pitbulls är framtagna i laboratorium osv. Dvs det klonade fåret Dollys motsvarighet i hundvärlden. En del av förklaringen till den förvirring som uppstått kring ras och namn på hundar av denna typ finns att finna i det amerikanska kennelklubbssystemet samt våra egna folkvaldas brist på insikt därom. Detta har medfört att det är och kommer att bli ni i er myndighetsutövning och upprätthållande av lagen,som kommer att drabbas rent praktiskt av rådande förvirring.Jag förstår detta och avundas er inte. Vi kommer troligen att i Sverige få en häxjakt liknande den som varit i Amerika och England, men det är en häxjakt som riskerar förfela sitt syfte. I Amerika finns idag två kennelklubbar i opposition till varandra American Kennel Club (förkortas AKC) och United Kennel Club (förkortas UKC). AKC caterar i huvudsak till människor med utställningssyfte, dvs det är en "modern" kennelklubb och också den svenska kennelklubbens samarbetspartner. UKC attraherar i huvudsak bruksmänniskor, det är en klubb till vilken alla raser är välkomna, men de kräver någon form av bruksprov. Från början var det en slags forum för fighting dogs men idag tar de helt avstånd från dylika tendenser.  AKC- är den i särklass ekonomiskt starkaste och politiskt mest inflytelserika klubben med sponsorer i varje hundmatstillverkare. AKC godkänner inte Amerikansk pitbull terrier som ras, trots att den erkändes som sådan i UKC 1897. Ja, de godkänner inte ens United Kennel Club som klubb. Hur de nu kan förneka det?  Detta har skapat en situation liknande den vi har i Sverige idag. American Kennel Club har framgångsrikt verkat för ett förbud av pitbull. Man har också lyckats i många stater. Detta har medfört att en och samma hund kan leva i största välmåga under namnet Amerikansk Stafford, medan den infångas och avlivas under namnet pibull. 

Avlivning sker således inte på individ utan på rasbasis. Än tokigare blir detta om man betänker att gameness hos pitbullen ska betrygga just ofarlighet mot människor. I de stater som ej har ett förbud kan en och samma hund vara dubbelregistrerad som Amerikansk stafford i AKC och som pitbull i UKC. I stater med förbud har man i princip åstadkommit ett förbud mot själva namnet pitbull, men i praktiken ej mot hundarna.    Om man ringer till AKC och uppger sig vara spekulant på en Amerikansk stafford, får man höra vilken oerhört trevlig familjehund detta är, samt får man snabbt en lista på välmeriterade (många best in show osv.) uppfödare. Samtidigt varnas man för den sluga och oberäkneliga pitbullen.  I Sverige råder som bekant ett avelsförbud på pitbulls vilket medfört att allting saluförs under namnet Amerikansk stafford. Det finns idag i Sverige ett ytterst fåtal personer som med säkerhet kan avgöra vad som är vad, och jag ställer mig tvekande till att de ställer sina kunskaper till myndighetens förfogande, då det med säkerhet drabbar deras favorit pitbullen.



Är pitbull en farlig hund?


Mitt svar blir ja! Precis som alla hundar kan den bli farlig. P.g.a sin atletiska kroppskonstitution kan den t.o.m bli mycket farlig. Den är säkerligen mindre sannolik att bli det eftersom den är selektivt avlad på att inte bita människor. Den är ingen varg i fårakläder men inte heller ett får i vargskrud. Det är en bulldog och som sådan en hund med stort mod. P.g.a dess fysiska stamina, dess mod och stora stryktålighet,kan möjligen en attackerande pitbull vara svårare att avbryta än t.ex de traditionella vakt- och vallhundsraserna. Dock finns det ett flertal andra raser som torde ligga väl i klass med den i detta syfte. Det genetiska programmet står dock inställt på en mycket älskvärd inställning till folk. Generellt sett en väldigt glad hund med lite skärpa. En pitbull som slutprodukt är precis som andra hundar en kombination av arv och erfarenheter samt den behandling den utsätts för.Ibland hävdas det att pitbulls när som helst kan byta skepnad och bli "galna". Jag skulle då vilja hävda att de är mycket mindre sannolika att göra detta än många andra hundar. Plötsliga beteendeförändringar hos hundar kan oftast härledas till fysiska sjukdomstillstånd. En växande tumör i hjärnan är ett typiskt exempel. öroninflammationer kan medföra att hunden har ont och inte vill bli klappad o.s.v. Att pitbulls skulle ha en nedärvd förmåga till mental kollaps finner åtminstone inte jag några som helst belägg för,tvärtom. Däremot kan deras kroppsspråk vara något annorlunda och kanske mindre tydligt och därmed ge större utrymme för feltolkning. Visst vaktar pitbulls, men inte rabiat på något sätt, och visst skyddar den de sina, men inte heller där rabiat. Om man köper en pitbull för att man vill ha det "värsta" som finns, är risken stor att man blir mycket besviken. Det är en mycket atletisk hund med stor kraft i förhållande till sin storlek. Kanske den kilo för kilo är det starkaste som finns. Detta betyder dock inte att en 20 kilos pitbull är starkare än en Rottweiler på 45. Det är ingen superhund. Ibland dyker det upp uppgifter på att pitbulls biter si eller så många newton/kg per kvadratcentimeter o.s.v. En myt som gärna odlas inte minst av pitbullägarna själva. Ingen har dock visat hur dessa tester går till? återigen, det är mycket sannolikt att pitbulls kilo för kilo biter hårdare än någon annan hund. Men en pitbull på 20 kilo biter inte hårdare än en annan hund på 40. Att bettstyrka är avhängigt storlek och mental inställning på hunden , torde ni som vana figuranter hålla med om. Att pitbulls är så framgångsrika i hundkamp, beror på att de kan hålla på så länge. Det är alltså inte direkt översättbart i farlighet gentemot människor. En större hund kan givetvis ställa till med mer skada på kortare tid än vad en liten hund kan. Således blir jag hellre attackerad av en 20 kilos pitbull, än en 70 kilos mastiff. Den "låser" käkarna, säger ni då kanske? Detta är en av de mest spridda myterna kring dessa hundar.

En pitbulls kranium skiljer sig inte från andra hundars, det finns inga mekaniska spärrar som låser käkarna i ett visst läge.Pitbulls, staffords, bullterriers, boxer, många terriers m.m "vägrar släppa" men de låser inte käkarna. I 99% av fallen då pitbulls bitit människor har de bitit ett bett, en markering, de betraktar normalt inte människor som kampmotståndare. Ingen rök utan eld, heter det ju. Förvisso sant. Pitbulls har dock ofta fått skulden för vad deras utställningskusiner har ställt till med, eller t.o.m ännu mer avlägsna släktingar som mastiffer o.s.v. Likväl har det säkert hänt att en och annan pitbull har ställt till med något och klarat sig med äran i behåll. Dessa hundar har mycket gamla anor och har levt sina liv utanför löpsedlarnas textrader till i början av 1980-talet. Då kablades en mycket spektakulär hemvideo ut nationwide på alla de stora amerikanska TV-bolagen. Videon visades vad som sades vara en pitbull, attackerandes en Animal control officer som försökt fånga in hunden. Det var mycket nära att control officern miste livet i denna attack. Vad som hänt var att en amerikansk stafford vid namn Benjamin tränats till attackhund, d.v.s något liktydligt med våra hangarhundar. Benjamin hade därefter lyckats gräva sig ut och katastrofen var ett faktum. Vad som nu hände var att varenda knarklangare som såg detta tänkte: -En så´n hund vill jag ha! Detta kom att bli inledningen till den svartaste epoken hittills för rasen. Den fick snabbt oerhörd popularitet bland dylika människor och kom att användas mot poliser för att fördröja drograider o.s.v. Pitbull är ingen dominant hund som försöker klättra på rangskalan och ständigt behövs "tas ner" utan är mycket tacknämlig att ha att göra med, vilket säkerligen bidrog till att dessa människor överhuvudtaget kunde ha en hund. återigen kom en av dess egenskaper att ligga den i fatet. Säkert som ett brev på posten började också den ena incidenten efter den andra att rapporteras. Med facit i hand kan man dock säga att det var oerhört lite som hände vägt mot det faktum hur utbredd rasen var bland antisociala, kriminella, knarklangare, analfabeter och andra icke ansvarskännande medborgare. Det är åtminstone min övertygelse att det kunde gått mycket värre om det varit en hund med mera aggressivitet, skärpa och vakt än pitbulls har.

Det är heller inte svårt att tänka sig vad händer med kvalitén på en hundras då den råkar ut för detta. Då pitbulls aldrig har varit ämnade som skyddshundar och förhoppningsvis aldrig kommer att bli, det ligger helt enkelt väldigt illa till för hans natur, dog trenden ut på hemmaplan. Pitbullhysterin kom dock att exporteras till andra länder och med samma resultat, d.v.s.ju mer den svartmålas och smutskastades desto populärare bland människor som trodde på rubrikerna och ville ha en sån hund. Generellt sett har vi i sverige idag en situation ganska lik den i Amerika under 80-talet. Det finns inflation i pitbullvalpar. Ungdomsgäng står och hänger vid köpcentrum med sina pitbulls, förvirringen på kennelklubben om vad som är vad är total. kontroll på avlen är i många led obefintlig och många hundar far väldigt illa, med ständiga ägarbyten som följd då hundarna inte uppfyller dessa människors förväntningar. Samtidigt ökar risken för var dag att allvarliga incidenter ska ske. Alla pitbullägare är dock inte de antisociala missfoster de utpekas som. Det finns många människor som har ett genuint intresse för hundarna och som tilltalas av deras många positiva egenskaper. Dessa bra ambassadörer för rasen får dock oftast så mycket mothugg att de tröttnar på att ständigt försvara sitt hundägande och försjunker in i tystnad eller sluter sig inom sina egna kretsar.



Vad ska man med en kamphund till?



Jag skulle vilja uttrycka det så här.Pitbull är mycket hund i litet format. De är korthåriga och fäller väldigt lite. Inomhus är de väldigt lugna, innehar troligen världsrekordet i sjusovning. De kräver inte ständig aktivering och bygger inte upp stress lätt. De är än så länge mycket sunda hundar även om risken för ärftliga sjukdomar ska avlas in från utställningslinjer ökar. De är mycket tystlåtna hundar med ett okomplicerat gladlynt lynne. De är extremt robusta och älskar aktiviteter och att få arbeta, utan att för den skull vara hispiga. Det finns pitbulls som med stor framgång används som narkotikahundar. Narkotikapolisen i Miami har en. De har visserligen i regel sämre näsa än t.ex schäfern, men i Miami pratar vi väl ton och då räcker den nog till.Deras format och öppna attityd till människor i kombination med outtröttlighet gör dem till mycket framgångsrika search och rescue hundar. De används med framgång till terapihundar, d.v.s hundar som besöker ålderdomshem, sjukhus, psykanstalter o.s.v. -då detta kräver hundar med goda nerver. Det finns pitbulls med vallhundscertifikat! Deras vallningsstil får dock betraktas som högst personlig. Några av de högst meriterade brukshundarna i Amerika är pitbulls. Kort sagt; Du kan ha en pitbull till det mesta. Den är förarvek och mycket lyhörd, men inte lika lättmottaglig för dressyr som t.ex schäfern. Samma resultat kan uppnås men det kräver mera arbete och lite annan typ av dressyr. Mindre piska och mera morot. Idag då många hundar är bleka kopior av sitt forna jag känns pitbullen mer geniun än många andra. Ur detta perspektiv finns det också ett intresse att bevara den utifrån sin gamenees. Utan att för de skull hemfalla åt barbariska hundkamper. Vad vi behöver är alternativ hårda, mycket hårda tester för att avgöra vilka hundar som har rätt psykiska attityd och kroppsliga förmåga. weight pulling (viktdragning) är en sådan test. Erfarenheterna från tidigare visar dock arr sverige inte är rätt land för att lyckas med detta.



Organiserad illegal hundkamp i Sverige idag!


Det verkar förekomma två parallella världar beträffande detta fenomen. Å ena sidan en liten mycket, mycket sluten och därmed svårspanad krets med er "professionella" hundkampare. Dessa människor bestämmer kanske 6 månader eller ett år i förväg att den och den hunden ska mötas. Hundarnas börjas därefter att tränas inför detta. Det rör sig om ren konditionsträning, syftande att öka syreupptagningsförmågan samt att förbränna allt fett. Detta inkluderar fett som hundar lätt lagrar i inälvorna, tarmkex o.s.v. Det gör att hundarna under denna period kommer att se extremt svältfödda ut och också vara det. Mycket, mycket magra hundar kan således vara ett tecken på att något är på gång Hundarna kan också "rollas", en slags övningsmatcher i syfte att ge hunden erfarenheten. Uppgifter som cirkulerats i media har t.ex antytt att pitbulls skulle ges kattungar att bita ihjäl för att öka deras blodstörst. Givetvis är detta rent nonsens, det vore ungefär lika verkningsfullt som att låta era tjänstehundar bita två-tre kattungar innan träning, i syfte att få dem att bita hårdare i skyddsärmen. Vid match ska hundarna i dessa "seriösa" sammanhang väga exakt lika mycket. En 22 kilos hund kanske bantas ner till 18 kilo. Själva matchen regleras genom ett komplicerat regelverk. Det finns domare, timekeeper, handlers o.s.v. Hundarna tvättas innan matchen med ljummet såpvatten. Själva piten innehåller två hörnor från vilka hundarna släpps. Om en av dem visar att den inte vill vara med mer, tas de isär, tas till respektive hörna. Den vikandehunden "scratchas" d.v.s. han ska sätta av i riktning mot opponenten. Gör han inte detta utses den andre hunden till vinnare. Självklart tillfogar hundarna varandra stora skador, ibland dödliga. Skador med vilka ägarna gärna inte kan gå till veterinär. De tråcklar därför ihop hundarna själva efter bästa förmåga. Medikamenter, suturutrustning o.s.v. är såledse ett spaningsuppslag. Em match kan variera i tid från 15 minuter till flera timmar. Ni kan ju själva tänka er skadorna hundarna hinner tillfoga varandra.

Själva matcherna utspelar sig troligtvis i en lada nånstans på landsbygden på förutbestämd mycket hemlig plats. Deltagarna fotograferar ofta matcherna men är mycket noga med att ej få med ansiktet på deltagarna o.s.v. på´kort. icke desto mindre bör ju dessa filmer framkallas nånstans, vilket torde kunna väcka uppmärksammanhet. En del av dessa vill endast "game" testa sin hund en gång, medans andra jagar titlar. En trefaldig vinnare grandchampion o.s.v. Ytterst få hundar överlever så mycket som fem "professionella" matcher. På frestningarna är helt enkelt för stora. I dessa sällskap är det bara de pålitligaste av pålitliga som får medverka vilket torde göra dem mycket resurskrävande att penetrera. Den andra kategorin skulle vi kunna kalla "skubbmatcher". D.v.s. diverse löst folk som egentligen inte vet vad de sysslar med utn som mer slumpmässigt tussar ihop hundar. I dessa sammanhang är det även andra raser som drabbas, t.e.x rottweiler. Ingen vill dock mig veterligt förbjuda Rottweiler för att den används i illegala syften. Hundarna är inte föremål för nån träning utan har troligen mest stått och hängt i det lokala köpcentrat. hundar av olika vikt släpps ihop och några regler existerar inte. hur de behandlar uppkomna skador är ej känt av mig. Det är också sannolikt att mycket annan kriminalitet förekommer i dessa sammanhang. Många av deltagarna är med största sannolikhet kända av polisen innan, vilket borde underlätta spaningen. De är med största sannolikhet betydligt mindre försiktiga och skryter troligen med sins gärningar. Hundarna förtjänar sannerligen bättre ägare än så. Få hundar har lidit så mycket för människan och fått så mycket ovett för det som pitbulls. Han är i mångt och mycket det bästa hos hunden i perfekt förpackning för att exploateras av det sämst hos människan.



Pitbulls, lagen och framtiden!


Nuvarande lagstiftning togs fram efter ett Kalla fakta-program hösten 1995. Programmet var journalistiskt mycket skickligt och man lyckades framställa pitbulls i mycket ofördelaktig dager. Dåvarande jordbruksminister Margareta Winberg lovade på stående fot i studion att hon skulle lagstifta mot dessa hundar. Resultatet ser vi idag då det finns fler pitbulls än det någonsin funnits i Sverige. Hade man tagit tid på sig och inhämtat saklig information från flera håll så som brukligt är vid lagstiftning, och inte enbart lyssnat på "sakkunniga" kennelklubben, hade resultatet troligen blivit ett annat. I mitt tycke är det meningslöst att stifta lagar om man ej har förmågan att kontrollera att de efterlevs. Att de sen faller på er lott verkar inte bekymra f.d jordbruksministern nämnvärt. Visst kan vi förbjuda pitbulls alla hundar med liknande uppsyn och släktskap. Troligen går vi då ur askan i elden och tvingas förbjuda den ena hundrasen efter den andra, tills vi står där med våra golden trievers. Självklart måste man lägga det på det mänskliga planet. Vi har idag en lag som förbjuder medborgarna att bära kniv på allmän plats men vem som helst kan köpa vad som helst i hundväg och dra runt på. Kennel klubben hävdar säkert att så inte fallet med deras seriösa uppfödare som minsann kontrollerar spekulanterna minutiöst för att avgöra om de kommer att bli goda hundägare eller inte. I själva verket handlar det om pengar, oftast svarta dito, och då sommaren kommer och man ska ha nytt tak på sommarstugan smäller man på med en valpkull för att finansiera detta. Dessutom! vissa människor bör inte ha barn, men vi har mycket svårt att förhindra att de avlar dem själva, det samma gäller för hundar. För alla hundar som har någon som helst kapacitet att ställa till med nån skada borde man därför införa ett slags licenssystem. Att potentiella ägare fick gå in på en polisstation och fylla i en a4 blankett som bevisar att de bessitter de mest grundläggande kuskaper om djuret, torde avskräcka en mängd dåliga hundägare. Detta i kombination med återinförd hundskatt för att finansiera det hela, är veterligt det enda sättet att komma till rätta med problemet. Pitbullen har verkligen satt tummen på problemet, inte för att den är "värst" men för att den framställs som sådan. Då ett dylikt förfarande skulle i innebära ett betydande ekonomiskt avbräck för kennelklubben är det dock föga troligt att de som sakkunnig yttrande instans kommer att stödja det.



Epilog


Man behöver inte vara särdeles observant läsare för att ha noterat min kritiska inställning till svenska kennelklubben i allmänhet och avel av hundar enbart utifrån extriöra krav i synnerhet. Svinhugg går igen. Jag hoppas inte läsarna tolkat det som "en dåres försvarstal" för pitbulls. Vad jag opponerar mig mot är den likriktning av alla hundar som sker idag. Vi har snart bara skalen kvar. Jag ska ta ett exempel: Liten skånsk gårdshund. en hund till för några år sedan nära utrotning, d.v.s.mycket, mycket sällsynt. Då fick kennelklubben upp ögonen för rasen. Ovanlig är lika med exklusiv, och ett räddningsprogram startades. Liten skånsk gårdshund är en liten hund på runt tio kilo vars mest utmärkande drag varit dess absoluta misstänksammhet mot främlingar. Den har varit en helt omutlig vaken lite gårdsvakt som varnat gårdsfolket om det kommit främmande. Inget fjäskande i världen har kunnat rubba denna orubbliga lilla hund. Många äldre personer i vårt land kanske kunde undgått att bli slagpåsar åt busar om de haft en av dessa. Han är dessutom så liten att han i Juridisk mening knappast kan utgöra ett hot mot liv och läm men ett stort irritationsmoment Vad händer? Jo, kennelklubben lägger sina beskyddande vingar över rasen. På en hundutställning biter en av dessa hundar en dommare i handen. Ve och fasa! Man rusar då åstad och försöker åstadkomma ett avels program i syfte att minska skånsk gårdhunds misstänksammhet mot främlingar, att få dem mer foglig. Enligt min mening är det liktydligt med att utrota skånsk gårdshund. Dem kommer då bara bli ett skal att visa upp. Människobitande pitbulls skall avlivas omedelbart, det är inte dess uppgift, men skånsk gårdshund?  Det är detta som är kärnan. Svensk hundavel måste bestämma sig för vad som är viktigt. Människor som finner nöje i hundutställningar får enligt min mening gärna hålla på med det, om de låter bli att förstöra bruksraserna. Vad är väl ett hängande öra, en feltecknad nos eller fel vinkel på svansen, mot instabilt temperament och ett liv fullt av sjukdomar? Vad jag opponerar mig imot är således den övertro som finns på att championat, cert o.s.v likställs med bra hund. Vad gäller pitbulls så är de ingalunda de monster de utmålats som, men dock mycket kapabla hundar som kräver ansvarskännande ägare. Det finns en rasstandard även för dessa men fokuseringen har aldrig varit på extriör utan på prestation, måhända fel prestation, detta föranleder den stora variation som återfinns inom rasen.


Av Anders Ljungberg