Gästblogg av Martin

Jag tyckte att kommenteraren Martins inlägg under posten "Rappare skriver från fängelset" var mycket bra och mer än det. Det var gripande, känslosamt och utlämnande och ger en bra insikt i hur många växer upp i det vi kallar ett välfärdssamhälle idag. Jag mailade Martin och frågade om jag fick göra en postning av inlägget och det fick jag, så nu kör vi! Jag delade det längsta textstycket för att det ska bli enklare att läsa.

 

"Trots att jag är Svenne känner jag igen en hel del av det han säger. I min klass i en betongförort till gbg så var drygt hälften barn till flyktingar från fascister i sydamerika. Alla mina vänner var från sydamerika, för ingen hade lärt mig rasism.



Men de fanns de som hade lärt sig rasism, de brukade besöka vårt område. En klasskompis i lågstadiet blev jagad hem från skolan av ett par knivbeväpnade killar (BSS idag SD), vår lärare gav mig och en kompis till i uppdrag att följa Fredrico hem från skolan resten av hösten. När jag gick i fyran blev en klasskompis knivskuren i magen, BSS igen. Så K4L överdriver inte rasismen från den här tiden, rasismen var väl på den tiden det mest underdrivna samhällsproblemet. I mellanstadiet rörde vi oss i grupper, beväpnade, för vår egen säkerhet och våra vänners säkerhet. Jag blev rånad med kniv emot strupen första gången när jag var 9 år. Min första cykel fick jag äga i en hel dag innan den stals. Nästa cykel fick jag behålla längre, för att vi var vår egen polisstyrka, min cykel stals flera gånger i överfall. Men vi samlade gänget, beväpnade oss och tog tillbaka det som var vårt. Lite extra tog vi också, som böter.


Det var så det började, vi slog oss samman för säkerhet, men vi upptäckte att den styrkan kunde ge oss mer. Samla pant för att få ihop pengar till saker vi ville kändes jobbigt och som bortkastat arbete, allt var flyktigt i området, äganderätten för en unge aldeles särskilt flyktigt, varför sälja jultidningar och annat för något som du ändå inte skulle få behålla så länge. Så varför arbeta när man kunde ta det man ville ha, snatta visade sig vara väldigt lätt och jag blev snabbt ganska bra på det. Ja, även om man är bra göra alla misstag och jag åkte dit för snatteri när jag var 9 år gammal, det blev ett samtal med mamma, hon var helt chockad. Detta för att hon inte visste något om vårt liv, mamma hade nog bekymmer själv, så jag hade aldrig haft hjärta och berätta för mamma hur det var där ute, där jag levde min vardag. För att inte tynga min mamma med mer trubbel såg jag till att inte åka dit igen. Snatta för godis och läsk, förrådsinbrott för prylar, vandalism för spänning.



Första inbrottet jag var med om hände en dag när jag lekte för mig själv på gården. Två pundare började snacka med mig och lockade med mig till ett ställe. Väl där så ville de att jag klättrade in genom ett fönster och släppte in dem genom en dörr. Jag var ensam med dessa två skumma figurer och vågade inte backa. När väl uppdraget var slutfört jaga de iväg mig och hota med stryk om jag sa något till någon. Men vem skulle jag berätta för? Min neuritiska änka till mor, nej, jag skulle inte utsätta henne för det. Tala med läraren? Nej, det skulle gå tillbaks till morsan, polisen, nej, samma sak där.



Men mitt liv tog än positiv vändning till skillnad från ovanstående skribents liv. Mamma träffade en ny karl, vi flyttade till ett tryggt område med bra skola i en mindre svensk stad när jag fyllde 11 år. En plats där inga barn var beväpnade, där man kunde röra sig var man ville utan att riskera överfall eller rån. En plats där ett brännbollsträ användes för att spela brännboll och ha kul, istället för att användas som maktmedel.



Rasismen var problemet på den tiden precis som nu, det var inte invandrare som rånade oss, som överföll oss med kniv, det var inte invandrare som lärde oss stjäla. Det var vanliga pundare, alkisar, svenneungdomar och Sverigedemokrater. De var de yttre trycket som drev ihop oss i gäng och gjorde att vi beväpnade oss.



Var var polisen under allt detta kan man fråga sig. I sina radiobilar, polisen hittade inte området, polisen hade ingen anknytning till området, polisen lämnade inte sina bilar och höll sig på bilvägarna. Var var lärare och annan vuxen personal som brukar kunna hålla ett vakande öga på barnen? Samma där, de hittade inte området, hade ingen anknytning till området, visste inget om området.



I olika områden har man olika perspektiv, i ett område ser man folk som arbetar och lyckas, då kan man börja tro att man själv kanske skall göra det. I ett annat område ser man bara pundare, alkisar, våld och brott, vad ser man för möjligheter då?



Det är en styrka och en förmån att få se samhället ur alla perspektiv. Tyvärr fick de jag lämnade kvar där, i många fall, aldrig se ett annat perspektiv.
"


Kommentarer
Postat av: Jimmy Windeskog

Mycket trovärdigt...

2010-09-27 @ 08:18:36
URL: http://bssborlange.blogspot.com
Postat av: Nicklas Eriksson

Tragiske Jimmy. En värld utan rasism är inget du begriper dig på. Hade jag varit kristen hade jag bett för dig. Nu hoppas jag bara på en bättre framtid för dig än vad den snåla och enfaldiga nationalismen kan ge. Du vet att alla stater som försökt att isolera sig har gått under va..?

2010-10-02 @ 09:22:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0