Arbetarperspektiv

Josip Broz Tito med sin schäfer och livräddare Luks

Partisanhunden Luks

I början av 1940-talet var Josip Broz Tito en jagad man. Som ledare för de jugoslaviska partisanstyrkorna, som gjorde motstånd mot tyskarna, var han dödsdömd. Mer än en gång var nazisterna nära att döda honom. Men han räddades av sin trogna hund, Luks.

 

När nazisterna invaderade det forna Jugoslavien på 1940-talet, var de inställda på att snabbt få full kontroll. Vad de inte räknat med var det styvnackade motstånd som olika gerillagrupper omedelbart startade.

 

Enade stridiga viljor

Den största vageln i ögat på brunskjortorna var utan tvekan de kommunistiska partisanerna, ledda av Josip Broz Tito – den man som efter kriget lyckades med konststycket att sammanföra serber, kroater och kosovoalbaner i ett enat Jugoslavien. Men tillbaka till krigsåren. De tyska ockupanterna var fast beslutna att krossa upprorsmakarna. I maj 1943 inledde de sin femte offensiv mot partisanstyrkorna. 127000 fascister ringade in gerillastyrkorna uppe i bergen mellan floderna Tara och Piva. Med hjälp av två militärexperter, som britterna hade släppt ner med fallskärm försökte partisanerna taktiskt fly undan. Men reträtten gick långsamt eftersom de hela tiden var under beskjutning från det nazistiska artilleriet.

 

Tito var måltavlan.

 

Den 9 juni kunde ha blivit dagen då det jugoslaviska motståndet krossades för gott. Tyskarna var övertygade om att stridsviljan skulle släckas, bara motståndarnas populäre ledare kunde bringas ur livet. Stora ansträngningar gjordes därför för att röja undan Tito, och stora ansträngningar gjordes för att finna partisanledarens huvudläger och rikta förödande eldkraft mot det. Den här varma junidagen var det sånär att de lyckades.

 

Det berättas att Tito gick och språkade med en av britterna, en major Stuart. Läget var kritiskt och alla råd från denne erfarna militärstrateg var ytterst välkomna. Med de båda männen fanns också hundälskaren Titos ögonsten, den trogna schäfern Luks. Det är omvittnat att Josip Tito under hela sitt liv alltid omgav sig med hundar, och var bra på att tyda deras signaler och kroppsspråk. Luks lär ha varit en av hans favoriter.

 

Denna dag gjorde dock Luks något som partisanledaren inte hade väntat sig. Plötsligt kastade sig nämligen hunden fram, och vräkte omkull honom. Man får anta att ledaren blev både överraskad och förbryllad. Men förklaringen till överfallet kom bara bråkdelen av en sekund senare. En bomb detonerade precis intill den plats där Tito just stått, och splitter yrde i luften.

Husse klarade sig – hunden dog

 

Den engelske majoren Stuart fick sätta livet till i attacken, medan partisanledaren undkom med endast en lindrig armskada. Livräddaren, schäfern Luks, fick dock aldrig uppleva några hyllningar från sin chockade och tacksamme husse. Svårt sårad dog hunden på platsen.

 

Men den dramatiska situationen är ett ytterligare exempel på när en tillgiven hund genom sina skärpta sinnen och sin självuppoffrande omsorg om sin herre ser till att världshistoria skrivs.

 

Björn Skoog och Mårten Öhman Hundsport 4 2010