Arbetarperspektiv

Idag är det en sorgens och våldets dag. En dag då våldet har firat triumfer över demokratin världen över med ojämna mellanrum.

Den elfte september är årsdagen för ett antal händelser som har varit vidriga och som för evigt har ändrat kursen för världen. Det är en dag som har innehållit våld, övergrepp, tortyr och landsflykt. Det är en dag som för evigt kommer att påminna oss som minns om att vakta våra ryggar, knivhugget kan komma oväntat och fort.

Den elfte september är dagen då general Aogosto Pinochets flygvapen bombade presidentpalatset La Moneda i Chiles huvudstad Santiago de Chile. I år var det 36 år sedan. Den folkvalda presidenten Salvador Allende dog. Huruvida han begick självmord eller inte är omtvistat, men han visste väl vad det var för brutala krafter som trängde igenom demokratins mödom och han visste väl hur det skulle komma att gå om han föll i deras händer antar jag. 3000 dödades under diktaturen och många gånger fler tvingades i landsflykt. Min svärfamilj är en av alla familjer som tvingades fly.

Det är även årsdagen då två passagerarplan fyllda med oskyldiga kapades och flögs in i tvillingtornen World Trade Center av religiösa extremister som på sitt sätt gick i krig med en annan religiös extremist. Runt 3000 människor dog den dagen, och USA:s förvandling till polisstat inleddes. Det lär bli så med en stat som varit i krig de senaste... ääh, hela sin existens, men inte utkämpat ett slag på egen mark sedan inbördeskriget. Det blir en chock. Jag minns fortfarande vad jag gjorde när jag insåg vad som hade hänt, och det är en speciell känsla. Det delar jag bara med två andra händelser, morden på Olof Palme och mordet på...

...Anna Lindh, vars inledning inträffade dagen innan. Jag och min kollega från HRF var på väg till Stockholm för att konferera med koncernens ledning och de andra facken. Vi var någonstans mellan Södertälje och Stockholm Södra när de bröt sändningen på P3 som jag lyssnade på och berättade att Anna Lindh hade skadats av en ensam galning med kniv. Då för tiden var jag medlem i socialdemokraterna och jag lyssnade uppmärksamt. Stockholm var fullt med svarta Volvos med tre antenner som surrade runt som galna. Man fattade att det här var illa. Dagen därpå, den elfte september när vi satt på den där konferensen knackade det på dörren och VD:s sekreterare stack in huvudet. "Jag skulle bara berätta att Anna är död" sa hon. Hon sa inte ens "ursäkta". Det minns jag tydligast av allt, det, och att hon bara sa "Anna".

Den elfte september är även årsdagen av kravallerna i Ronna i Södertälje. Och det har vi ju sett hur det har gått med det. Frågan är bara hur lång tid det ska ta innan allmänhet och politiker ska inse att det inte är någon polisfråga utan i allra högsta grad en social fråga, ett problem som inte kan lösas oavsett om så hela Sveriges poliskår förläggs i Backa, Herrgården eller Ronna! Problemen bara undertrycks och skuffas under mattan. Hoppas bara att inte skiten träffar fläkten på riktigt nästa elfte september.

Fog för farhågan förefaller finnas...