En nyttig läxa för Carin Götblad
Nu har en motsvarande sak hänt Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, f.d. länspolismästare i Västra Götaland. Hon föll i hemmet och skadade sitt knä så att hon inte kunde ta sig upp. Inte heller nådde hon telefonen. Då tryckte hon på sitt säpolarm för att få hjälp, men hon fann sig snart befinna sig i samma slags situation som jag: det kom ingen.
Man ska inte vara skadeglad, men det kan nog vara en nyttig erfarenhet för ett högt polisbefäl att uppleva samma utsatthet som en medborgare (snart heter det kund) gör i en svår situation där samhället har lovat att ställa upp men sviker. Hoppas att det leder till något bra när det gäller polisens förmåga att rycka ut.
Samma har varit min erfarenhet vid mer bagatellartade händelser. Någon kastade in en sten i mitt fönster. en knarkare som slog söner ett källarfönster när jag parkerade min bil. Vid det förra fallet ignorerade polisen mig och vid det senare fallet såg knarkaren min bil och jag förstod att jag inte skulle ringa polisen för då skulle min bil gå sönder.
Dessutom finns det någon praxis, som motiveras med något om demokrat, att poliser, eller andra statsansställda, inte får uttala sig om situationen på arbetet. Det skall forskare göra. På så sätt kan vi inte få förstahandsinformation om läget utan det går via forskare som i sin tur är politiskt beroende för att få forskarbidrag (t.ex genusperspektiv).
Intressant!
Ja, frågan är ju vad det har med demokrati att göra.
