Arbetarperspektiv

Något länkstrul blev det uppenbarligen efter att jag försökt länka till Socialistiska Partiets uttalande om våra ståndpunkter efter kravallerna i Göteborg och Genua.

Cheezle var vänlig nog att uppmärksamma mig på att länken var korrupt, och det var den. Problemet var att det var exakt samma länk som till sidan texten låg på. Jag är inte tiullräckligt internetkunnig för att veta vad man gör då, så jag lägger upp texten som en bloggpost istället.

"Efter Göteborg och Genua...

Protesterna vid EU-toppmötet och vid George W Bush' Sverigebesök är den största framgången för vänstern på decennier.

Demonstrationer, möten, debatter och fester samlade sammanlagt mellan 30 000 och 40 000 deltagare. Något liknade har vi inte sett sedan Barsebäcksmarschen på 70-talet.

En påfallande stor del av de som deltog i protesterna var ungdomar. Deras protest ska inte ses som en del av det EU-motstånd som lever vidare från folkomröstningen, utan som en del av den protestvåg som dragit fram över västvärlden under de senaste åren.

Den internationella protestvågen har försatt borgarklassen i ett tillstånd av mild panik. Från första stund har de bemött den med våld.

Redan vid demonstrationen vid EU-toppmötet i Amsterdam 1997 greps hundratals fredliga demonstranter. Senare tilldömdes de skadestånd, men borgarklassen har sedan dess i allt högre grad använt sin våldsapparat – polis, paramilitärer, militär – för att slå ner protester.

Våldsanvändningen från den borgerliga statens sida accelererade efter protesterna som stoppade WTO-mötet i Seattle 1999. Därefter etablerades möstret av zoner med demonstrationsförbud, gripanden redan innan protesterna börjar, massiva polisstyrkor som ockuperar hela städer, smattrande helikoptrar och framförallt ett totalt förakt för yttrandefrihet, mötesfrihet och mänskliga rättigheter.

Göteborg utgjorde inget undantag från den internationella regeln. Tvärt om var det en upptrappning, i två avseenden.

För det första var inringningen av Hvitfeldtska Gymnasiet på torsdag morgon det grövsta övergreppet dittills mot våra politiska rättigheter, eftersom skolan var det center som protester och andra aktiviteter skulle organiseras från.

För det andra var det första gången under protestvågens historia i väst som polisen använde skjutvapen. (I den fattiga delen av världen dödas folk som demonstrerar mot IMF, Världsbanken och WTO varje månad). Med början trosdag kväll drog polisen pistoler vid upprepade tillfällen. Pistolviftandet fick sin oundvikliga kulmen när pikétpoliser från Göteborg och Stockholm skottskadade tre personer vid Reclaim The Streets gatufest på fredagkvällen. Bara veckor senare krävdes det första dödsoffret i väst, när en 23-årig aktivist avrättades med två skott i huvudet vid kravallerna i italienska Genua.

Massmedia har spelat en avgörande roll för att röja terrängen för polisens övergrepp. Genom att okritiskt föra ut – och i vissa fall förstärka – polisens version av händelser piskade de upp en stämning där det var ok att skjuta ungdomar efter att ha ingripit för att stoppa dans. En slunga gjord av en kondom blev en granatkastare, ett par handskar vid ett transformatorskåp blev en vapengömma, brända utemöbler blev en stad i ruiner, krossade fönster blev en våldtäkt. Efter att polisen skottskadat aktivister var frågan inte hur det kunnat undvikas utan varför polisen inte använt mer våld: varför inte tårgas, vattenkanoner, gummikulor, militär?

Journalister: Det är skillnad på skjutna människor och sönderslagna fönster. Det är skillnad på misshandlade ungdomar och trasiga busskurer.

För att lägga skulden för våldet i Göteborg på oss som organiserat protesterna måste man leva i fullständig okunskap om det internationella möstret.

Det innebär inte att vi försvarar krossade skyltfönster och brända bajamajor – tvärt om ingår det i polisens strategi att med hjälp av provokatörer starta vandalisering för att kunna ingripa mot protester efter eget godtycke.

Polisens våld och förtryck ger inte heller något carte blanche till demonstranter att urskiljningslöst ägna sig åt slag med polisen. Folk som protesterar har rätt att försvara sig, och att vissa i trängda situationer tar till stenkastning är begripligt, men i längden har vi inget att vinna på våldsamma sammanstötningar med den borgerliga staten – våldet är deras specialitet, deras poliser och militärer är välutbildade, välbeväpnade, räknas i tiotusental.

Vår styrka är massorganiseringen, och den genomförs inte i tårgas och stenregn. Samtidigt gör den nya internationella situationen att vi måste vara beredda på att försvara oss – men då på ett disciplinerat, organiserat sätt som har till mål att minimera våldanvändningen från båda sidor.

Att polisen använder provokatörer för att starta vandalisering borde ge en tankeställare till de grupper och individer som försvarar sabotage som politisk metod. Vi måste brännmärka de sortens handlingar som det de är: angrepp på rörelsen, eftersom de inte skadar det kapital sabotörerna tror sig attackera nämnvärt, samtidigt som de gör att överväldigande delen av arbetarklassen tar avstånd från vår kamp och i förlängningen kanske också från våra mål.

För oss är det en överlevnadsfråga att kunna hantera vandaliseringen. Vi lastar ingen organisation för händelserna på Avenyn, eller för bråken med polisen på torsdagskvällen. Vår uppgift är att föra en dialog med alla som deltar i protester, med mål att minimera våldsanvändningen och stoppa vandaliseringen. Förhoppningsvis är det möjligt att göra genom planering och överenskommelser, men om det inte är det kan vi komma att tvingas konfrontera vandalerna fysiskt.

Att däremot låta brännmärka andra organisationer och utestänga dem från samarbete är att gå för långt. I så fall riskerar vi att isolera en del av de radikaliserade ungdomsgrupperna och på så sätt driva dem allt längre in i ett träsk av konfrontation med maktens hantlangare och symboler. Vi riskerar då en utveckling där en del ungdomar drivs in i skapandet av terroristliknande organisationer.

I det här sammanhanget får vi inte glömma de som inte agerar. Ett stort ansvar för samhällsutvecklingen de senaste kvartsseklet, i korthet ”gången rik till och fattig ifrån”, vilar på det byråkratiska skikt som kontrollerar arbetarrörelsen. De har förvandlat våra fackliga-, sociala-, och politiska organisationer från organ för arbetarklassens kamp mot kapitalet till organisationer som skyddar kapitalet från arbetarklassen.

Majoriteten av arbetarklassen, och den absolut överväldigande majoriteten av de unga, ser inte längre fackföreningar och politiska partier som verktyg för att skapa en bättre värld. I den situationen skapas utrymme för sabotagestrategier och romantiserad individualistisk revolutionism.

För oss ställs i den situationen en dubbel uppgift: å ena sidan måste vi vinna de traditionella massorganisationerna, i första hand fackföreningarna, för en strategi som leder till ett socialistiskt samhälle. En minimiförutsättning för att det ska vara möjligt är just nu att skapa ett tryck från basen som gör det omöjligt för byråkratin att ställa sig utanför protester som den i Göteborg.

Å andra sidan måste vi vinna den nya rörelsen för socialismen, och för en strategi som gör den möjlig.

Den nya rörelsens ryggrad finns i kampen för överlevnad i tredje världen. Den finns där bönderna kämpar för jord i Brasilien, där de aidssjuka kämpar för mediciner i Sydafrika, där folket kämpar mot vattenprivatisering i Bolivia, där metallarbetarna kämpar mot avsked i Sydkorea.

I väst handlar kampen mot den globaliserade kapitalismen än så länge i mycket om spontanitet och mer eller mindre symbolisk kamp mot dess mest tydliga yttringar. Kampen tar sig formen av försök att riva murarna kring maktens toppmöten, utrotande av genmodifierad gröda, parodier på sexistisk och förnedrande reklam.

Den sortens handlingar har en funktion som propaganda. Förutsatt att de utförs på ett sätt som är acceptabelt för arbetarklassen och andra förtryckta grupper kan de sätta sökarljuset på missförhållanden, och visa på att motstånd är ett av de val vi har.

Men de kan aldrig i sig själva överskrida sin propagandafunktion. Mer eller mindre individuell kamp kan aldrig förändra samhället i grunden, det kan endast konfrontation mellan sociala krafter, klasskamp. Därför måste de som nu radikaliseras vinnas för en strategi som inriktar sig på massaktion.

Fackföreningars deltagande i Seattle, Nice, Quebec och Genua pekar på att en sådan utveckling inte bara är önskvärd utan också möjlig.

Vårt arbete måste nu fortsätta för att vinna ungdomar i kamp mot kapitalismen. Vi måste nu arbeta för att bygga en internationell massrörelse mot kapitalismens skadeverkningar och för en alternativ värld, en bättre värld, en socialistisk, demokratisk, jämlik och jämställd värld.

Men vi tänker inte bara glömma och gå vidare. Händelserna i Göteborg markerar en ny fas i den borgerliga statens agerande, en ny fas som vi måste förstå och bemöta. Därför kräver vi:

- En oberoende undersökning om Göteborgshändelserna.
- En tribunal om Göteborgshändelserna.
- Att polisen ställs till svars för sina mordförsök.
- Att Håkan Jaldung avgår.
- Att nationella insatsstyrkan upplöses."