Arbetarperspektiv

Petter Nilsson skriver en lysande stänkare på SVT:s debattsida. Jag lägger upp den här. Konstigt egentligen att folk med insikter som Petter ännu tillåts skriva där i en tid när annat tänkande än det liberala ses som ickedemokratiskt och tankebrott. Det är väl bara en tidsfråga innan forumet stängs på Fredrick Federleys eller någon av de andra apartheidfirarna begäran antar jag.

"Nyss hemkommen från demonstrationer i Italien är det med stor oro jag ser framtiden an. I Italien har främlingsfientliga Lega Nord gjort ett rekordval och bara några år efter det att Berlusconi stod på scen och kramades med den neofascistiska terroristen Luca Romagnoli så leder mediamagnaten återigen landet.

Svenska ledarsidor gör inte stor affär av vare sig Berlusconis kopplingar till bombkastande fascister eller att han köpte sig en valseger på samarbete med öppet främlingsfientliga grupper.

Jag misstänker att orsaken till att det inte debatteras är att nästa val i Sverige redan nu riskerar att gå samma väg och liberala skribenter vill hålla ryggen fri om de måste stödja sådan politik.

Det som gör mig oroad är att det italienska katastrofvalet har sin förklaring i den italienska vänsterns misslyckande när de gick in i regering. Vänsterpartiernas fiasko går att spåra tillbaka till en Natobas i Vicenza som skickar bomber till Irak.

Före förra valet deltog Partito Rifondazione Comunista (PRC) i protesterna mot flygbasen, arm i arm med den utomparlamentariska vänstern krävde de ett slut på det smutsiga kriget. När PRC kom till makten i Prodis olivkoalition så ledde det politiska maktspelet till att basen blev kvar och Italiens deltagande i kriget fortsatte.

Inte heller förbättrade vänsterregeringen situationen för arbetarklassen och under långa perioder lamslogs Italien av stora strejker, protester mot en vänsterregering som inte talade för arbetarna.

Det är under dessa strejker som Prodis regering lägger grunden för de främlingsfientliga strömningar som nu blommar ut i den nya regeringen.

På samma sätt är det inte på grund av sverigedemokraterna Gunnar Sandelin nu gör sig ett namn på att "säga sanningen" om "invandringens kostnader". Det är socialdemokratins fel.

För en vänster som inte driver en vänsterpolitik är det katastrofalt att sitta i regering.

När SAP:s mest offensiva budgetpropositioner vänder sig till företagen med rabatter på arbetskraft så ger de sd rätt.

För om klasskampen inte längre existerar, om konflikten mellan arbete och kapital är över, hur ska vi då förklara att kapitalismen, - vårt nuvarande samhälle - skoningslöst gynnar fåtalet på flertalets bekostnad?

Vad ska de arbetare tänka som ser hur chefen blir allt rikare medan deras egna lönekrav "måste stå tillbaka"? Vad ska de tänka när dagisen blir färre och närakuterna läggs ned, samtidigt som skattemedlen "måste" gå till lägre avgifter för chefen?

Då börjar de stolta parisare som en gång stormade himlen att istället sparka nedåt. Om det inte är något fel på samhällsordningen i sig, då är felet någon annanstans. Då måste det vara muslimerna, äktenskapets upplösning, fackförbundens oresonlighet eller invandringens kostnader.

I Italien bytte många av fackförbundens medlemmar från PRC till Lega Nord. En arbetare som inte erbjuds alternativ måste se om sitt eget hus och börjar sparka på de som är under honom.

Den vänster som säger att Göran Perssons budgetsanerande världsrekord i restriktiv finanspolitik var nödvändigt (eller till och med bra) har redan förlorat, oavsett vem som vinner valet.

Den har förlorat eftersom den inte erbjuder de sjuksköterskor som sparkades under 90-talet eller de vars löner nu är skamligt låga, några alternativ till "den enda vägens politik", bara hur fort resan ska gå.

I Italien kallar sig fascisterna för "tredje positionen", varken höger eller vänster, och samhällets motsättningar blir då mellan olika kulturer eller folkgrupper, stolta entreprenörer eller bidragstagande parasiter. En förklaringsmodell de delar med sina liberala kamrater i Sverige.

I Italien handlade valet nästan uteslutande om "säkerhet", om en allmän känsla av otrygghet. Högerns svar blev som alltid hårdare tag. I Sverige är folkpartiets svar på varje problem att peka ut en grupp och lova hårdare tag mot dem. Ett nytt problem betyder en ny lag.

Jag tror att fp tror sig vinna sd:s väljare för en mindre främlingsfientlig politik genom samma problemformulering med något andra lösningar, men allt de gör är att bekräfta deras världsbild. Med den utgångspunkten kan man inte "bemöta sd". Såväl Leijonborg som Sahlin misslyckades här, för att ingen kan vinna en sådan debatt.

Om man går med på antagandet att kapitalismen i sig inte är problemet blir resten av debatten en fråga om vem som ger kapitalismen mest problem; invandrare, låglöneländer eller oresonliga lönekrav.

Har vi, med nuvarande vinstnivåer för svenskt näringsliv orörda, råd med blattarna och arbetarnas löner?

Då blir a-kassan, asylen, arbetsrätten och så vidare en fråga om hur solidarisk man kan kosta på sig att vara, inte en grundförutsättning för kampen om makten över samhället.

Italien är just nu mer illa däran än Sverige, men det erbjuder en bild av hur Sverige kan se ut om tio år.

Om de röda fanorna inte erbjuder möjligheten till ett annat samhälle, riskerar människor att istället vända sig till de bruna skjortorna.

Det är på modet att "säga sanningen om invandringen" - när blir det på modet att prata om våra kostnader för Wallenberg och bankakuterna?

När tänker SAP säga sanningen om att Sverige fortfarande är ett klassamhälle?

Petter Nilsson
tankesmedjan konflikt
skriver på dagenskonflikt.se och antigon.wordpress.com"