Facklig stolthet? Klubben eller avdelningen?
Var ligger den fackliga kampviljan egentligen?
Jag satt och ögnade igenom förra veckans LO-tidning när en artikel fångade mitt intresse och klappade till mig som en fuktig vante. Här står svart på vitt en av de saker som jag ogillar med LO men inte lyckats specificera. Jag skrev något liknande för ett par månader sedan, men här har vi ett konkret exempel.
Det rör sig om företaget Menigo i Stockholm. De ska flytta verksamheten till Strängnäs, och ser en bra chans att göra sig av med de lågproducerande. Man erbjuder personer med "normal" närvaro och att de är "normalpresterande". De som har vabbat för mycket eller varit sjuka, de erbjuds helt enkelt ingen ny anställning. Resten ska Menigo bemanna med inhyrd personal, en taktik som är tillåten sedan Industrifacket fick stryk i ABU Svängsta-målet.
Det är som det brukar, ett skitagerande av ett skitföretag. Men Handelsanställdas Förbunds avdelnings agerande har varit mer än fult. Man har nämligen klappat klubben och medlemmarna på huvudet och gjort upp med arbetsköparen rätt av.
- Det här känns som en spark i arslet, säger Christer Elfström som är klubbordförande på Menigo Stockholm. Handels avdelning har gjort en förlikning med Menigo som innebär att en "arbetsgrupp" ska avgöra vilka som är "normala" eller inte.
Handels Stockholmsavdelning försvarar sig med att man har fått igenom en stor och gloriös seger:
- Alternativet var att ingen hade fått någonting. Jo förresten, fallet med fyra chaufförer skulle vi ha kunnat vinna i AD. Det var bättre att vi fick en lösning som alla fick del av, säger Hans Boberg som arbetar där som ombudsman.
Och det är just det, den där fega "vi vet inte hur det går om vi går till domstol, det är bättre att vi får till något lite halvmösigt så att alla blir missnöjda på något sätt"- attityden! Att köra över en lokal klubb är det fulaste en avdelning kan göra enligt mig. Stockholmsavdelningen påstår att klubben visst har hållits informerad, men det tror jag som jag vill på. Jag har träffat lite för många småpåvar till ombudsmän för att svälja det rätt av.
Dessutom påstår Boberg att personalen på Menigo tycker att avtalet är bra. Jag ifrågasätter starkt hur han kan veta det, ombudsmän ses inte sådär jätteofta glidandes runt på ett lager, snackandes direkt med en lokal klubbs medlemmar utan att klubben känner till det. Jag tror att en eller två på Menigo har ringt till Boberg och sagt att de är nöjda och att Boberg på det baserar sitt konstaterande "personalen är nöjd".
Sluta klappa arbetare på huvudet, ombudsmän och avdelningar! Låt klubben rösta om era uppgörelser innan ni stadfäster dem! Inför direktdemokrati och var inte så in i helvete flata! Om det går åt helvete så gör det, men då har folk i alla fall sluppit bli behandlade som snorungar av ombudsmän som alltid vet bäst! Och vem fan vet, de kanske till och med vinner!
Jag lovar att det kommer att öka anslutningsgraden mer än aldrig så många affischtavlekampanjer!
PS: All props till Menigos klubbstyrelse!
Hade ingen aning om vad ABU-Svängstamålet var för något förräns jag hittade dne här artikeln efter tre omskrivningar på Google (ABU Svängsta + arbetsmarknadsdomstolen ledde mig hit):
http://www.arbetaren.se/2003/4/nyhet1.html
Apropå direktdemokrati: Proletären hade i nr 50 (endast pappersupplagan) en artikel av Mario Sousa (en kille med obehagligt stora skygglappar i sina texter om Stalins Sovjetunionen, dock skriver han en hel del vettigt om nutidens situation) om Kommunals sammanslagningar i Uppsala län: alla sektionerna har rationaliserats till en per kommun som omfattar alla från bussförare till undersköterskor istället för busschaufförer för sig och syrror för sig som tidigare. I den sektion Mario var med med 7000 ordnade man en sal som rymde max 50 för sektionens årsmöte, varav 28 inkl. Mario dök upp på mötet. 0,4% av medlemmarna i en sektion dök alltså upp på sektionens årsmöte! Även om alla hade vleat komma så hade de inte fått plats... Det är rent skrämmande siffror som visar hur lealöst fackförbunden har blivit för sina medlemmar och att de som engagerar sig hellre vill diskutera bekväma, okontroversiella frågor som hur man kan informera personalen för att minska skaderisken på jobb. Med andra ord, fackförbunden har degenererat till företag där man gör karriär i fackorganisationen istället för företaget och man styrs av samma rationaliseringsprinciper med centraliseringar, sammanläggningar osv osv.
Men eller hur, Karl? Det är precis samma sak jag känner! När min fru var med i Fastighets fick de som kom på mötet en bingolott och man diskuterade om julrim eller nåt i den stilen. Det är därför så få kommer på mötena, de vet att det inte kommer att pratas fackliga frågor utan mest en massa fjanterier.
Jag ville inte ha någon del i det. Hade säkerligen kunnat göra karriär i mitt fack efter fyra år som klubbordföring på heltid, sekreterare i koncernfacket, lite centrala uppdrag och massor med jobb för LO, men det var inte min grej helt enkelt. Jag gick tillbaka till golvet.
